Akrylfärg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bild målad med akrylfärg

Akrylfärg, även kallad akrylatfärg, är en snabbtorkande typ av målarfärg med färgpigment i en dispersion av akrylat-polymerer, eller i vissa fall -monomerer. Den är vanligen vattenspädbar och är idag vanlig både bland konstnärsfärger och inom byggnadsmåleri, invändigt som utvändigt.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Akrylater har tillverkats industriellt sedan cirka 1930 för andra ändamål än färg. I slutet av 1940-talet utvecklade Bocour Artists Colors Inc. (föregångare till Golden Artist Colors) en konstnärsfärg kallad "Magna", baserad på en akrylharts i terpentinlösning.[1] År 1953 kom företaget Röhm & Haas med den första rena akrylfärgen, en väggfärg för inomhusbruk.[2]

Den första kommersiellt tillgängliga vattenspädbara akrylfärgen kom som konstnärsfärger 1955 med märket Liquitex, producerad av Permanent Pigments, som snart bytte namn till just Liquitex.[2]

Vattenspädbar akrylfärg kom snart att produceras av flera företag, både för byggnadsmåleri och som konstnärsfärger. Den erbjöd inte minst väsentliga arbetsmiljöförbättringar, då den ersatte tidigare lösningsmedelsburna produkter.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Färgen torkar när vattnet avdunstar och akrylhartspartiklarna, som omger pigmentpartiklarna, binds samman. Akrylfärger är inte vattenlösliga när de väl torkat.

De har bra optiska egenskaper och hög pigmentbindningsförmåga. Det senare innebär att de kan innehålla relativt mycket pigment och fyllnadsmedel utan att färgens tekniska egenskaper försämras på ett väsentligt sätt.

Akrylfärger har bra vidhäftningsförmåga på rena och fasta underlag. Dålig vidhäftning kan förekomma vid löst sittande och kritande underlag, exempelvis traditionella limfärger, och man har utvecklat några grundfärger av akrylat-latex med ökad penetrationsförmåga för målning på kritande underlag.

Akrylfärger har relativt god kemikaliebeständighet och motstår alkalier och syror bättre än exempelvis alkyder. I allmänhet har de god åldringsbeständighet och behåller en relativt hög elasticitet även under nedbrytningsfasen.

Studerar man akrylfärgens yta under mikroskop kan man ofta se den porstruktur, s.k. kraterbildning, som gör ytan benägen till smutsupptagning och genomsläpplighet för fukt. Detta fenomen har en tendens att öka vid målning i låg luftfuktighet.[3]

Liksom inom oljemåleriet kan man tillsätta olika målningsmedium för att förändra färgens egenskaper, till exempel för lasering, för att förlänga torktiden, göra konsistensen fastare eller tunnare, eller göra färgen blankare.

Konstnärsfärger[redigera | redigera wikitext]

Några olika typer[redigera | redigera wikitext]

Heavy body-akrylfärg
  • Heavy body anger en akrylfärg med lite tjockare konsistens, liknande konstnärsoljefärger. Passar bra för impasto och mer synliga strukturer efter penseldag och målarkniv. Det finns även "super heavy body" med extra fast färg.
  • Flytande/halvflytande går under namn som Soft body, Fluid, Liquid. Har lika hög pigmentkoncentration som heavy body-färgerna
  • Tunnflytande går under namn som High flow och Ink. Kan även användas med penna och för airbrush-teknik.
  • Långsamtorkande har utvecklats för att ge möjlighet till att arbeta med färgen under längre tid än med vanlig akrylfärg. Open är en serie färger som exempelvis medger att en pålagd färg som normalt sett är bearbetningsbar under tio minuter istället kan bearbetas under en timmes tid eller mer. Denna färg kan dock inte appliceras i tjocka lager, eftersom den då riskerar att inte torka riktigt. En annan variant är en serie färger kallad Interactive, där pålagd färg under en förlängd tid kan återaktiveras och bearbetas.

Olika kvaliteter[redigera | redigera wikitext]

I en snävare definition avser termen konstnärsfärger målarfärger med hög koncentration pigment och genomgående hög produktkvalitet. Dessa har ofta etiketter som professional eller artist.

Till lägre pris finns studiefärger, där dyra pigment ersatts av billigare eller finns i lägre koncentration, ersatta av fyllnadsmedel. Flera färgproducenter tillhandahåller färger av både konstnärs- och studiekvalitet.

Inom byggnadsmåleri[redigera | redigera wikitext]

Användningsområdet för akrylatprodukter är brett inom byggnadsmåleriet och omfattar inom- och utomhusfärg, våtrumslim, spackel, kitt och fogmassor. Jämfört med akrylfärger för konstnärsbruk, ger de inom byggmåleri ett mindre flexibelt färgskikt, då de är tänkta att ge en hårdare yta tålig mot diverse slitage.

Akrylatfärg innehållande endast akrylmonomerer är mest motståndskraftiga mot nedbrytning och används framför allt till akrylatfärger för utvändig målning. De används också inomhus i mer krävande miljöer, exempelvis vattenburna lackfärger för snickeri, till våtrumsfärger och till väggfärger för belastade utrymmen som offentliga lokaler eller kök. Vinyltoluen-, styren- och butadien-monomerer kan också ingå i akrylatfärger. De är mindre blanka och används framför allt på puts, betong och som bindemedel i vissa rostskyddsfärger.

I början användes huvudsakligen en typ av akryl-latex som var speciellt lämpad för kemikaliebeständig ytbehandling,[4] men efter en fortsatt utveckling, framför allt med fler sampolymerer i olika former, fick akrylatfärgerna en markant ökad användning under 1980-talet [5] Samma årtionde uppstod problem med rötskadade träpaneler, framför allt i Sverige och Norge; virket ruttnade under det beständiga färgmaterialet och gav mer eller mindre svårsmälta erfarenheter. Senare forskning tyder på att dessa misslyckanden orsakades av att det under en period lanserades färger som applicerades utan föregående grundning med penetrerade oljor eller alkydfärg. Det finns också samband mellan ökade problem med rötskador och införandet av restriktioner mot att använda kraftfulla biocider i färgerna.[6] Sedan mitten av 1980-talet har utvecklingen av lackfärger baserade på akrylater inneburit en avsevärd minskning av målning med lösningsburen alkydoljefärg inomhus.

Framställning[redigera | redigera wikitext]

Bindemedlet i akrylfärger framställs ur råolja eller naturgas. Akrylater är nära besläktade med byggnadsmåleriets vinylhartser som polyvinylacetat, (PVA) eller polyvinylalkohol (PVOH). De tillverkas genom polymerisation av olika estrar av akrylsyra eller metakrylsyra, som till exempel metylmetakrylat (MMA), etylmetakrylat (EMA) och butylmetakrylat (BMA). Polymerisationen aktiveras med hjälp av en peroxid, en förening som innehåller den funktionella gruppen -O-O-. I de allra flesta fall är produkterna sampolymerer, dvs. man har polymeriserat en blandning av olika vinyl- och/eller akrylföreningar.

Målarärgerna framställs oftast i dispersionsform, vilket gör att de, upp till en viss grad, kan spädas med vatten. Bindemedlet föreligger då som en emulsion eller suspension i vatten som innebär att materialet finfördelas i droppar (ca 0,1-10 µm) som svävar omkring i vattnet. Suspensionen framställs med hjälp av en tensid. Dispersionens partikelstorlek bestäms bland annat genom valet av tensid, omrörningshastigheten och den bindemedelskoncentration man väljer att utgå från.

Det finns många kombinationsmöjligheter vid framställningen av akrylfärger och detta utnyttjas för att maximera de egenskaper som krävs för olika användningsområden. Med monomerer som till exempel vinylacetat, styren, och metylmetakrylat framställs hårda polymerer, medan vinylpropionat och butylakrylat ger mjuka.[7]

De organiska pigment och tillsatser som används vid tillverkningen framställs inom organisk kemisk industri. De oorganiska pigment och fyllnadsmedel som ingår kan såväl ha sitt ursprung i naturligt förekommande jordarter som krita eller kalcit (CaCO3), som från syntetisk framställning inom kemisk teknisk industri exempelvis fälld kalciumkarbonat (CaCO3).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Philip Ball (2001). Bright Earth: Art and the Invention of Color The University of Chicago Press. Läst 26 Juli 2016.
  2. ^ [a b] Ono! It's plastic: A very brief history of acrylic paint WatercolorPainting.com. Läst 26 Juli 2016.
  3. ^ Seymour, Raymond, B., Mark, Herman F. Organic Coatings: Their Origin and Development, Elsevier Publishing Co., Inc, 1990 
  4. ^ Johansson Kjell, Ollerstad Bertil (red.) Teknos måleri, material, teknik, färglära, Teknografiska institutet, 1975.
  5. ^ Fridell Anter, Karin, Wannfors, Henrik, Så målade man, svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid, Svensk Byggtjänst, 1997
  6. ^ Hjort, Stefan, Moisture Balance in Painted Wood Panelling, Chalmers Tekniska Högskola, 1997.
  7. ^ Andersson, Stig; Sonesson, Artur, Vannerberg, Nils-Gösta. Kemin i samhället, Liber 1999 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]