Berlinerblått

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Berlinerblått
Prussian blue.jpg
Systematiskt namn Järnhexacyanoferrat
Övriga namn Ferriferrocyanid
Pigment Blue 27 (PB27)
Kemisk formel Fe4[Fe(CN)6]3
Molmassa 859,228 g/mol
Utseende Mörkblått pulver
CAS-nummer 14038-43-8
Egenskaper
Densitet 1,9 g/cm³
Löslighet (vatten) Olöslig
Smältpunkt 140 °C (sönderfaller)
Faror
Huvudfara
Irriterande Irriterande
NFPA 704

NFPA 704.svg

0
2
0
[1]
LD50 > 8000 mg/kg
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Berlinerblått (efter tyskans Berliner Blau) är ett oorganiskt pigment som upptäcktes 1704 och började tillverkas i större skala i mitten av 1700-talet. Andra namn på berlinerblått är bl a hamburgerblått, pariserblått och preussiskt blått. Namnen har ibland används för att beteckna olika varianter av pigmentet, men inte på något konsekvent sätt. Det mörkt blå pigmentet är syrabeständigt och ljusäkta men bryts ned av alkali och kan alltså inte användas i kalkfärg.[2] I den internationella färgdatabasen Colour Index kallas det C.I. Pigment Blue 27 och har nummer C.I. 77510.

Framställning[redigera | redigera wikitext]

[källa behövs] Traditionellt framställs berlinerblått av kaliumferrocyanid (K4Fe[CN]6) och järn(III)klorid (FeCl3).

Numer sker industriell tillverkning via mellansteget berlinervitt (Fe[NH4]2Fe[CN]6) som tillverkas av järn(II)sulfat (FeSO4), natriumferrocyanid (Na4Fe[CN]6) och ammoniumsulfat ([NH4]2SO4).

Berlinervitt löses sedan i svavelsyra (H3SO4) och oxideras av natriumdikromat (Na2Cr2O7) eller natriumklorat (NaClO3).

Användning[redigera | redigera wikitext]

Berlinerblått var det första blå pigmentet som var någorlunda hållbart till ett överkomligt pris och blev vanligt i 17- och 1800-talens allmogemåleri. Det rena pigmentet är blåsvart med dragning mot rött, medan en liten gnutta berlinerblått tillsammans med svart och vitt ger en karakteristisk "allmogeblå" eller "dalablå" kulör som drar mot grönt.[2] Idag är det i stort sett ersatt av organiska blå pigment som ftaloblått.[3]

Tidigare användes ämnet till färgning av textila material. Pigmentet används än idag som konstnärsfärg och kan användas till olje-, vatten- och tryckfärger för papper och blåtoning av trä. Ett exempel på ett konstverk där färgämnet kommit till användning är Hokusais vågen.[källa behövs]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Berlinerblått upptäcktes av en slump av Heinrich Diesbach i Berlin i dåvarande Preussen år 1704. Exakt kemisk sammansättning beror på tillverkningsmetod eftersom det inte är säkert att alla kalium-joner byts ut mot järn-joner i tillverkningen. Trivialnamnet blåsyra för vätecyanid kommer från att det utsöndras från berlinerblått om det upphettas över 140 °C.[källa behövs]

Färgämnet har kommit att spela en roll i samband med sentida förintelseförnekelse. Det har hävdats att ämnet borde bildas i samband med utnyttjande av cyanföreningen Zyklon B i gaskamrar men att det ej har kunnat återfinnas där. Frågan togs upp i samband med förtalsrättegången mot David Irving varvid kemisten Richard Green i sin egenskap av expertvittne visade att dessa påståenden ger en ofullständig bild av hur berlinerblått bildas och ej håller som bevis för att vätecyanid ej skulle ha förekommit i gaskamrarna.[källa behövs]

En amerikansk musikgrupp med kopplingar till vit makt-rörelsen har tagit sitt namn Prussian Blue från färgämnet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.sciencelab.com/xMSDS-Prussian_blue-9927241
  2. ^ [a b] Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid. (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. Sid. 302 
  3. ^ Hansen, Fenge; Jensen, Ole Ingolf (1991). Farvekemi, Uorganiske pigmenter. Köpenhamn: G.E.C. Gad. Sid. 74 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]