Berlinerblått

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Berlinerblått
Pigment Berliner Blau.JPG
Prussian blue.jpg
Systematiskt namnJärnhexacyanoferrat
Övriga namnFerriferrocyanid
Pigment Blue 27 (PB27)
Kemisk formelFe4[Fe(CN)6]3
Molmassa859,228 g/mol
UtseendeMörkblått pulver
CAS-nummer14038-43-8
Egenskaper
Densitet1,9 g/cm³
Löslighet (vatten)Olöslig
Smältpunkt220 °C (sönderfaller[1])
Faror
Huvudfara
Irriterande Irriterande
NFPA 704

NFPA 704.svg

0
2
0
[2]
LD50> 8000 mg/kg
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Berlinerblått, C.I. Pigment Blue 27 (77510 / 77520), är ett oorganiskt, mörkt blått pigment. Det består av ett järnferrocyanid-salt, där en del av järnkatjonerna kan vara ersatta av ammonium-, natrium- eller kaliumjoner.

Pigmentet upptäcktes 1704 och började tillverkas i större skala i mitten av 1700-talet. Andra namn på berlinerblått är bland annat pariserblått, järnblått, Miloriblått och preussiskt blått. Namnen har ibland använts för att beteckna olika varianter av pigmentet, men inte på något konsekvent sätt.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Pigmentet har i masston en mycket mörkt blå färg som drar något åt rött, medan det i blandingar med vitt får en mer grönaktig underton.[3]

Det är syrabeständigt men bryts ned redan i lätt basiska miljöer och kan alltså inte användas i kalkfärg.[4][5] Även akrylfärg anses för alkaliskt för berlinerblått och istället görs efterliknande pigmentblandningar.

Ljusäktheten är "utmärkt" hos rent berlinerblått. Den minskar dock i blandningar med vita pigment, och kan gå från "utmärkt" vid liten utblandning, till "mycket dålig" vid hög utblandning.[6][7] En egenhet hos pigmentet är att en begränsad och kortvarig blekning orsakad av ljusexponering kan vara reversibel efter att exponeringen upphört.[6]

Framställning[redigera | redigera wikitext]

4 Fe3+ · 3 Hexacyanidoferrat(II).svg
Strukturformel för ferriferrocyanid.

Direkt väg[redigera | redigera wikitext]

I den direkta vägen för framställning av berlinerblått (ferriferrocyanid), blandas en järnsaltlösning med lämplig hexacyanoferratlösning, och om det finns järnsalt i överskott, sker då en utfällning av pigmentet.

Med järn(III)klorid, FeCl3, och kaliumferrocyanid, K4[Fe(CN)6], som exempel får vi:[6]

Indirekt väg[redigera | redigera wikitext]

Den indirekta vägen går via mellansteget berlinervitt, M2Fe[Fe(CN)6], där M kan stå för ammonium, NH4, natrium, Na, eller kalium, K, beroende på vilka ämnen som används.

Med järn(II)klorid, FeCl2, och ammoniumhexacyanoferrat, (NH4)4[Fe(CN)6], som exempel på utgångsmaterial:[6]

Som framgår av detta exempel, kan en andel av järnkatjonerna i berlinerblått vara ersatta av ammoniumjoner, liksom av natrium- eller kaliumjoner.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Berlinerblått var det första blå pigmentet som var någorlunda hållbart till ett överkomligt pris och blev vanligt i 1700- och 1800-talens allmogemåleri. Det rena pigmentet är blåsvart med dragning mot rött, medan en liten gnutta berlinerblått tillsammans med svart och vitt ger en karakteristisk "allmogeblå" eller "dalablå" kulör som drar mot grönt.[4] Idag är det i stort sett ersatt av organiska blå pigment som ftaloblått.[8]

Tidigare användes ämnet till färgning av textila material. Pigmentet används än idag som konstnärsfärg och kan användas till olje-, vatten- och tryckfärger för papper och blåtoning av trä. Ett exempel på ett konstverk där färgämnet kommit till användning är Hokusais vågen.[9]

Berlinerblått används medicinskt som antidot vid förgiftningar av vissa tungmetaller, såsom tallium och radioaktivt cesium.[10]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Namnet berlinerblått kommer av att det var i Berlin Heinrich Diesbach, av en slump, upptäckte pigmentet år 1704. Berlin var centrum i det då nybildade kungadömet Preussen och namnet preussiskt blått anknyter till färgen på de preussiska uniformerna. Det var dock i Paris som Diesbach startade en större produktion av pigmentet, därav namnet pariserblått. Namnet Miloriblått lär komma av namnet på en annan parisisk producent, samtida med Diesbach.[11]

Trivialnamnet blåsyra för vätecyanid kommer av att det tillsammans med järnsalter under vissa omständigheter kan bilda berlinerblått.[12]

Färgämnet har kommit att spela en roll i samband med sentida förintelseförnekelse. En amerikansk tidigare musikgrupp med kopplingar till vit makt-rörelsen tog därav sitt namn Prussian Blue från färgämnet. Det har hävdats att ämnet borde bildats i samband med utnyttjande av cyanföreningen Zyklon B i gaskamrar men att det ej har kunnat återfinnas där. Kemisten Richard Green, som agerade expertvittne i samband med förtalsrättegången mot David Irving, har redogjort för hur dessa påståenden ger en ofullständig bild av hur berlinerblått bildas och inte håller som bevis för att vätecyanid ej skulle ha förekommit i gaskamrarna.[13][14] Cyanidrester har dessutom påvisats i Auschwitz-Birkenaus gaskamrar.[15]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Prussian blue - Registration dossier ECHA. Läst 1 maj 2018.
  2. ^ http://www.sciencelab.com/xMSDS-Prussian_blue-9927241
  3. ^ Bruce McEvoy. Blue handprint. Läst 2 maj 2018.
  4. ^ [a b] Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid. (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 302 
  5. ^ Paint and Coating Testing Manual ASTM International. Läst 2 maj 2018.
  6. ^ [a b c d] J Kirby, D Saunders: Fading and Colour Change of Prussian Blue: Methods of Manufacture and the Influence of Extenders National Gallery Technical Bulletin, 2004 (25). Läst 2 maj 2018.
  7. ^ L Samain (2012): Degradation mechanisms of Prussian blue pigments in paint layers Université de Liège, Département de physique. Läst 2 maj 2018.
  8. ^ Hansen, Fenge; Jensen, Ole Ingolf (1991). Farvekemi, Uorganiske pigmenter. Köpenhamn: G.E.C. Gad. sid. 74 
  9. ^ The pigment in the Great Wave and Starry Night was created by accident” (på en-AU). ABC News. 21 juli 2017. http://www.abc.net.au/news/2017-07-21/prussian-blue-hokusai-great-wave-how-a-pigment-changed-the-world/8731732. Läst 17 januari 2018. 
  10. ^ Prussian blue DrugBank. Läst 21 april 2018.
  11. ^ Berlinerblau Materialarchiv. Läst 3 maj 2018.
  12. ^ Blåsyra i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 1 maj 2018.
  13. ^ Richard J Green ”Leuchter, Rudolf & the Iron Blues”. Arkiverad från originalet den 17 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080517043351/http://www.holocaust-history.org/auschwitz/chemistry/blue/. Läst 17 maj 2008. 
  14. ^ Richard J Green ”The Chemistry of Auschwitz”. Arkiverad från originalet den 13 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080513015652/http://www.holocaust-history.org/auschwitz/chemistry/. Läst 26 maj 2008. 
  15. ^ Jan Markiewicz et al. (1994): The 1994 report from the Cracow Institute for Forensic Research on the chemical analysis of cyanide compounds at Auschwitz-Birkenau The Nizkor Project. Läst 1 maj 2018.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]