Alec Douglas-Home
| Alec Douglas-Home | |
.jpg) Alec Douglas-Home, 1963.
| |
| Tid i befattningen 18 oktober 1963–16 oktober 1964 | |
| Monark | Elizabeth II |
|---|---|
| Företrädare | Harold Macmillan |
| Efterträdare | Harold Wilson |
| Född | 2 juli 1903 Mayfair, London, England, Storbritannien |
| Död | 9 oktober 1995 (92 år) The Hirsel, Coldstream, Scottish Borders, Skottland, Storbritannien |
| Politiskt parti | Konservativa partiet |
| Yrke | Parlamentsledamot |
| Maka | Elizabeth Douglas-Home |
Sir Alexander Frederick "Alec" Douglas-Home, född 2 juli 1903 i Mayfair, London, död 9 oktober 1995 i Coldstream, Scottish Borders, var en brittisk politiker inom Konservativa partiet och Storbritanniens premiärminister 1963–1964.[1][2] Han var utrikesminister 1960–1963 och 1970–1974.
Fram till 1951 hade han titeln Lord Dunglass innan han 1951 ärvde titeln 14:e Earl of Home, som han avsade sig 1963. Hans titel ärvdes vid hans bortgång 1995 av sonen David Douglas-Home. Från 1974 var han Baron Home of the Hirsel of Coldstream.[1]
Alec Douglas-Home var bror till dramatikern William Douglas-Home.
Ungdomsår och tidig politisk karriär[redigera | redigera wikitext]
Douglas-Home studerade vid Eton College och därefter Oxfords universitet, där han läste modern historia.[2] Han spelade också cricket på elitnivå.
Douglas-Home var ledamot av underhuset för Skotska unionistpartiet (som 1965 gick ihop med Konservativa partiet) från 1931 till 1945 och från 1950 till 1951, och satt för valkretsen Lanark.[1][2] Han var premiärminister Neville Chamberlains parlamentssekreterare 1937–1939. I denna roll deltog han i Münchenkonferensen 1938. Han var biträdande utrikesminister i Winston Churchills interimsregering från maj till juli 1945.
Överhusledamot 1951–1963[redigera | redigera wikitext]
Hans far Charles Douglas-Home dog 1951 och då tog Alec Douglas-Home plats i överhuset. Som överhusledamot var han Skottlandsminister i Churchills regering 1951–1955 och därefter samväldesminister i Anthony Edens och Harold Macmillans regeringar 1955–1960.[1] Han var också biträdande gruppledare i överhuset 1956–1957 och gruppledare 1957–1960. Han var 1960–1963 utrikesminister i Macmillans regering.
Premiärminister 1963–1964[redigera | redigera wikitext]
I juli 1963 meddelade Macmillan sin avgång som premiärminister av hälsoskäl, samtidigt som den konservativa regeringen genomgick en kris, bland annat på grund av Profumoaffären. För att kunna efterträda Macmillan som premiärminister avsade sig Douglas-Home sin pärsvärdighet 23 oktober 1963.[1] Rykten vid denna tid gjorde gällande att Macmillan hade fört fram Douglas-Home som partiledare för att undvika att Rab Butler tog över, men även Reginald Maudling räknades som en stark kandidat.[2]
Douglas-Home ställde 7 november 1963 upp i ett fyllnadsval i valkretsen Kinross and West Perthshire (som hölls till följd av att ledamoten Gilmour Leburn hade avlidit i augusti 1963) och fick på så sätt en plats i underhuset.[2] Under en period av två veckor var han dock premiärminister utan att ha någon plats i underhuset eller överhuset.
Inom den ekonomiska politiken misslyckades Douglas-Homes regering med att komma till rätta med Storbritanniens försämrade betalningsbalans. Regeringen fick igenom konkurrenslagstiftning mot prissamarbete mot vissa konservativa parlamentsledamöters vilja. Detta möjliggjorde bland annat reapriser på varor.[2] Han intog också en tuff hållning mot fackföreningarna. Inom utrikespolitiken uppskattades han av USA för sin tydliga antikommunistiska hållning, som han även hade haft som utrikesminister.[1] Förhållandet till USA komplicerades dock under Lyndon B. Johnsons tid när British Leyland sålde bussar till Kuba, trots USA:s handelsembargo.[2]
Konservativa partiet förlorade valet valet i oktober 1964 med relativt liten marginal och Douglas-Home efterträddes som premiärminister av Labourpartiets Harold Wilson. Douglas-Home stannade som partiledare till juli 1965 då han efterträddes av Edward Heath.
Senare år[redigera | redigera wikitext]
Efter sin avgång som partiledare var han den konservativa oppositionens talesperson i utrikesfrågor. När de konservativa återkom i regeringsställning från 1970 till 1974 med Heath som premiärminister var Douglas-Home utrikesminister. I december 1974 mottog han pärsvärdighet på livstid som Baron Home of the Hirsel of Coldstream.[1]
1976 gav han ut sin självbiografi The Way the Wind Blows. He gav också ut böckerna Border Reflections: Chiefly on the Arts of Shooting and Fishing (1979) och Letters to a Grandson (1983).
Källor[redigera | redigera wikitext]
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Alec Douglas-Home.- Lord Dunglass (Alec Douglas-Home) CricketArchive
- Prime Ministers in the Post-War world: Alec Douglas-Home, föreläsning av D.R. Thorpe vid Gresham College, 24 maj 2007.
Wikimedia Commons har media som rör
| ||||||||||
.svg)
|