Theresa May

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Theresa May

Theresa May i februari 2017

Innehar ämbetet
Tillträdde ämbetet 
13 juli 2016
Monark Elizabeth II
Företrädare David Cameron

Innehar ämbetet
Tillträdde ämbetet 
11 juli 2016
Företrädare David Cameron

Ämbetsperiod
12 maj 2010–13 juli 2016
Premiärminister David Cameron
Företrädare Alan Johnson
Efterträdare Amber Rudd

Storbritanniens kvinno- och jämställdhetsminister
Ämbetsperiod
12 maj 2010–4 september 2012
Premiärminister David Cameron
Företrädare Harriet Harman
Efterträdare Maria Miller

Ordförande för Konservativa partiet
Ämbetsperiod
23 juli 2002–6 november 2003
Ledare Iain Duncan Smith
Företrädare David Davis
Efterträdare Liam Fox
Lord Saatchi

Innehar ämbetet
Tillträdde ämbetet 
1 maj 1997
Företrädare Valkretsen skapades
Valkrets Maidenhead

Född Theresa Mary Brasier
1 oktober 1956 (62 år)
Storbritannien Eastbourne, East Sussex
Politiskt parti Konservativa partiet
Make Philip May
Residens 10 Downing Street
Alma mater St Hugh's College, Oxford
Oxfords universitet (B.A.)
Religion Engelska kyrkan
Namnteckning Theresa Mays namnteckning

Theresa Mary May (/təˈriːzə ˈmeɪ/), född Brasier (/ˈbreɪʒər/) 1 oktober 1956 i Eastbourne i East Sussex i Storbritannien, är Storbritanniens premiärminister och partiledare för det Konservativa partiet sedan juli 2016. Hon är även ledamot för det Konservativa partiet i det brittiska underhuset sedan parlamentsvalet 1997, då hon blev invald i valkretsen Maidenhead.

May identfierar sig själv som torydemokrat och karakteriseras som en liberalkonservativ politiker. Hon är den andra kvinnliga brittiska premiärministern i landets historia. Hon är även Konservativa partiets första kvinnliga partiledare sedan Margaret Thatcher.

I september 2017 rankades hon av Forbes som den näst mäktigaste kvinnan i världen, bakom Angela Merkel.[1]

Bakgrund och uppväxt[redigera | redigera wikitext]

May växte huvudsakligen upp i Oxfordshire. Hon var enda barnet till Zaidee (1928–82) och Hubert Brasier (1917–81). Hennes far var präst i den anglikanska kyrkan, kaplan på ett sjukhus i Eastbourne samt kyrkoherde i olika byar och städer. Mays mor var en stark anhängare av det Konservativa partiet. Hennes far miste livet i en bilolycka och hennes mor, som led av multipel skleros, avled några månader senare.[2]

May utbildades framförallt i allmän skola men spenderade en kortare tid vid en katolsk skola. May gick senare vidare till att studera vid Oxfords universitet, där hon avlade en kandidatexamen i geografi.[3]

Politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Efter flera misslyckade försök att bli vald till det brittiska underhuset i parlamentsvalen 1992 och 1994 blev hon invald som ledamot för valkretsen Maidenhead i parlamentsvalet 1997. Från 1999 till 2010 var May skuggminister med ansvarar för olika frågor i skuggkabinetten under William Hague, Iain Duncan Smith, Micheal Howard och David Cameron. Mellan 2002 och 2003 var May även ordförande för det Konservativa partiet.

Storbritanniens inrikesminister[redigera | redigera wikitext]

Efter formationen av en koalitionsregering under premiärminister David Cameron efter parlamentsvalet 2010 tillsattes May som inrikesminister samt jämställdhetsminister. Hon gav upp den senare rollen 2012. Efter parlamentsvalet 2015 blev hon åter tillsatt till posten som inrikesminister. May blev sedermera den längst sittande inrikesministern sedan James Chuter Ede 60 år tidigare. Under hennes ledning förde May bland annat en hårdare linje gentemot droger och införde tuffare restriktioner på migrationsområdet.

Storbritanniens premiärminister[redigera | redigera wikitext]

Theresa May och Donald Trump i Ovala rummet den 27 januari 2017.

Efter att David Cameron tillkännagav sin avgång som premiärminister den 24 juni 2016 som följd till resultatet i folkomröstningen om Storbritanniens fortsatta EU-medlemskap, tillkännagav May att hon skulle ställa upp i det Konservativa partiet ledarskapsval. Hon blev snabbt en toppkandidat till posten som ny partiledare. May vann den första och andra omröstningen med en bred marginal och skulle möta toppkonkurrenten Andrea Leadsom i en avgörande omröstning. Leadsom drog emellertid tillbaka sin kandidatur från ledarskapsvalet den 11 juli 2016, varpå May utsågs till partiledare för det Konservativa partiet samma dag. Två dagar senare utsågs hon även till Storbritanniens premiärminister av drottning Elizabeth II. Som premiärminister har hennes regering primärt fokuserat på Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen.[4]

Den 27 januari 2017 blev May den första internationella ledaren att åka till Vita huset för att möta och samtala med USA:s president Donald Trump, sju dagar efter Trumps installation som president.[5]

Nyval 2017[redigera | redigera wikitext]

Den 18 april 2017 uppmanade May underhuset att rösta för att landet ska hålla nyval den 8 juni 2017 med motiveringen att motverka politisk instabilitet och därmed stärka förhandlingsläget inför Storbritanniens utträde ur EU. För att utlysa nyvalet krävdes det att två tredjedelar av underhuset röstade för förslaget. Dagen efter uppmaningen, den 19 april, röstade en bred majoritet av underhuset för att utlysa nyval med röstsiffrorna 522 för och 13 emot. [6]

Nyvalet blev emellertid inte lyckat, utan i valet tappade det Konservativa partiet 12 mandat, från 330 mandat till 318, vilket betydde att partiet förlorade sin egen majoritet i underhuset. Dock förblev det Konservativa partiet största parti med bred marginal. Efter valet tvingades May söka stöd hos det nordirländska Demokratiska unionistpartiet för att uppnå de 326 mandat som krävs för att en regering ska få egen majoritet. Med hjälp av de tio mandat som DUP fick i valet kunde May bilda sin andra regering den 9 juni 2017, den här gången som en minoritetsregering. DUP ingick inte regeringen och fick inga ministerposter, utan fungerar som ett stödparti.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ World's Most Powerful Women” (på en). Forbes. https://www.forbes.com/power-women/list/. Läst 17 april 2018. 
  2. ^ Robert Mendick. ”The Oxford romance that has guided Theresa May from tragedy to triumph”. The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/2016/07/09/the-oxford-romance-that-has-guided-theresa-may-from-tragedy-to-t/. Läst 19 april 2017. 
  3. ^ Gavin Stamp. ”Who is Theresa May: A profile of UK's new prime minister”. BBC News. http://www.bbc.com/news/uk-politics-36660372. Läst 19 april 2017. 
  4. ^ ”Theresa May ny premiärminister i Storbritannien”. Sveriges Television. 13 juli 2016. http://www.svt.se/nyheter/live/theresa-may-ny-brittisk-premiarminister. Läst 14 juli 2016. 
  5. ^ ”Theresa May to meet Donald Trump on Friday – White House”. BBC News. 21 januari 2017. http://www.bbc.co.uk/news/uk-politics-38707524. Läst 27 januari 2017. 
  6. ^ Adam Westin. ”Klart för nyval i Storbritannien”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/84qbQ/klart-for-nyval-i-storbritannien. Läst 19 april 2017. 
  7. ^ Holly Christodoulou. ”What is a minority government, can the Tories form a minority, how does it work and what does it mean for Theresa May?”. The Sun. https://www.thesun.co.uk/news/3760332/minority-government-election-result-theresa-may-tories-coalition/. Läst 9 juni 2017. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]