Harold Wilson

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Harold Wilson


Tid i befattningen
4 mars 19745 april 1976
Monark Elizabeth II
Företrädare Edward Heath
Efterträdare James Callaghan
Tid i befattningen
10 oktober 196419 juni 1970
Monark Elizabeth II
Företrädare Alec Douglas-Home
Efterträdare Edward Heath

Född James Harold Wilson
11 mars 1916
Huddersfield, West Yorkshire, England
Död 24 maj 1995 (79 år)
London, England
Gravplats Cornwall[1]
Politiskt parti Labour Party
Yrke Akademiker
Maka Mary Wilson

James Harold Wilson, Baron Wilson of Rievaulx, KG OM PC FRS FSS, född 11 mars 1916 i Huddersfield, West Yorkshire, död 24 maj 1995 i London, var en brittisk nationalekonom och politiker (Labour).[2][3] Han var premiärminister 1964–1970 och 1974–1976.

Wilson vann fler val än någon annan brittisk premiärminister under 1900-talet, valen 1964, 1966 samt valen i februari och oktober 1974, om än oftast med liten eller ingen majoritet. Han anses också av många har varit en av de mer intellektuella politikerna under tidsperioden. Under hans första två regeringar fanns ministerposten teknikminister.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Wilson studerade under ett år modern historia vid Oxfords universitet och bytte därefter till filosofi, politik och ekonomi, som han fullföljde med en B.A.-examen.[3] 1938–1939 samarbetade han i Oxford med William Beveridge i dennes studier inför Beveridgerapporten (1942) som bland annat förespråkade socialförsäkringar.[2] Under andra världskriget arbetade han som statstjänsteman. 1943–1944 var han ansvarig för ekonomi och statistik vid bränsle- och energiministeriet. Hans bok New Deal for Coal (1945) kom att utgöra grunden för Labours plan för att nationalisera kolgruvorna.

Wilson blev 1945 invald i underhuset för valkretsen Ormskirk. Han blev senare underhusledamot för valkretsen Huyton.[3] När han 1947 blev handelsminister (formellt ordförande för handelsstyrelsen) i Clement Attlees regering var han med sina 31 år den yngste i kabinettet sedan William Pitt den yngre 1792.[2] I april 1951 avgick han i protest mot att regeringen införde avgifter inom det brittiska sjukvårdssystemet National Health Service i syfte att finansiera ökade försvarsutgifter i samband med Koreakriget.[2]

Efter regeringsskiftet senare under 1951 kom Wilson snabbt tillbaka som del i Labours skuggregering, och var skuggfinansminister 1955–1961 och skuggutrikesminister 1961–1963.[3] 1960 försökte Wilson, som stod längre till vänster, att ta över som partiordförande för Labour från Hugh Gaitskell men misslyckades. När Gaitskell plötsligt avled 1963 valdes Wilson till efterträdare.

Premiärminister 1964–1970[redigera | redigera wikitext]

Harold Wilson tillsammans med USA:s president Lyndon B. Johnson 1966. Wilson syntes ofta röka pipa.

I valet 1964 uppnådde Labour en majoritet på fem mandat och tog över regeringsmakten från Konservativa partiet och Wilson blev premiärminister. Wilsons målsättning var att modernisera Storbritannien och han räknade med att den tekniska revolutionen skulle hjälpa honom med detta.[3] Lagar gällande censur, skilsmässa, abort och homosexualitet liberaliserades under regeringen Wilson och 1965 olagligförklarades dödsstraffet.

Utrikespolitiken genomgick dock färre förändringar än inrikespolitiken. Wilson eftersträvade att bibehålla Storbritanniens roll i världen genom att hålla Brittiska samväldet enat och bibehålla alliansen med USA.[3] Wilson motstod upprepade amerikanska propåer att delta med brittiska trupper i Vietnamkriget, men uttryckte sitt stöd för USA:s krigsinsatser.[2] 1965 förklarade sig den brittiska kolonin Rhodesia självständig, mot regeringen Wilsons vilja.[2] Försöken att avsätta Rhodesias regering med ekonomiska sanktioner misslyckades.

I valet 1966 vann Labour en klar seger med en majoritet på 99 mandat.

Efterhand gick den brittiska ekonomin sämre och pundet devalverades i november 1967 för att förbättra den brittiska exportindustrins konkurrenskraft. Finansminister James Callaghan hade motsatt sig devalveringen, och den genomfördes efter att Wilson flyttat Callaghan till en annan ministerpost. Wilson hade inledningsvis varit tveksam till medlemskap i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), men svängde i frågan och ansökte om medlemskap 1967 i syfte att förbättra den brittiska ekonomin.[3] De övriga EEG-länderna tackade dock nej till brittiskt medlemskap vid denna tidpunkt. I januari 1968 tillkännagavs att brittiska trupper skulle dras tillbaka från sina baser i olika delar av Asien.[3] Dessa olika bakslag ledde under slutet av 1960-talet till minskad popularitet för Wilson.[2]

Mot en bakgrund av ökande arbetslöshet och en ökad mängd stridsåtgärder på arbetsmarknaden förlorade Labour valet valet i juni 1970. Valförlusten blev en överraskning för Labour eftersom opinionsundersökningarna hade förutspått en knapp seger. Den 19 juni 1970 efterträddes Wilson som premiärminister av Edward Heath från Konservativa partiet.

Premiärminister 1974–1976[redigera | redigera wikitext]

Wilson fortsatte som partiledare efter valförlusten. Valet i februari 1974 innebar att varken Labour (301 mandat) eller Konservativa partiet (297 mandat, men fler röster än Labour) hade en egen majoritet. Den sittande konservativa regeringen under Heath misslyckades med att samla ihop en koalition i underhuset, vilket innebar att Wilson återkom till regeringsmakten i mars 1974.[2] Valet i oktober 1974 ledde till en liten majoritet för Labour.

När Labour återkom till regeringsmakten var partiet djupt splittrat i frågan om Storbritanniens medlemskap i EEG.[2] Storbritannien hade gått med 1973, under regeringen Heath. Efter en omförhandling av medlemskapet genomfördes därför en folkomröstning om EEG-medlemskapet i juni 1975, som resulterade i att Storbritannien stannade i EEG (67 procent röstade för) och att motsättningarna inom partiet minskade.

Regeringens politik under Wilson fokuserade på inrikespolitik och innebar fortsatta reformer inom det sociala området. För att finansiera detta höjdes skatterna, och inkomstskatten i det högsta inkomstskiktet ökades till 83 procent.[3] Storbritannien fortsatte dock att brottas med ekonomiska problem och 1975 hade antalet arbetslösa nått en miljon.

16 mars 1976 meddelade Wilson oväntat att han skulle avgå som premiärminister. Vid denna tidpunkt var det tre år kvar till nästa val och regeringen skulle strax lägga fram en budget, så avgångsbeskedet kom mycket överraskande.[2] Wilsons motiv för avgången har förblivit oklara, men kan ha berott på att han drabbats av ett förstadium till Alzheimers sjukdom, vilket manifesterade sig som minnesluckor och koncentrationssvårigheter.[källa behövs]

Utrikesministern James Callaghan valdes som efterträdare och tog över premiärministerposten 5 april 1976. Wilson satt kvar i parlamentet fram till 1983. Wilson adlades efter sin avgång och bar därefter titeln Baron Wilson of Rievaulx. Han drog sig tillbaka från offentligheten under 1980-talet på grund av sjukdom.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ hämtat från: engelskspråkiga Wikipedia.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c d e f g h i j] Harold Wilson, Encyclopædia Britannica, läst 2021-01-25
  3. ^ [a b c d e f g h i] Past Prime Ministers: Harold Wilson, gov.uk läst 2021-01-26

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Hugh Gaitskell
Partiledare för Labour
1963–1976
Efterträdare:
James Callaghan