James Callaghan

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
James Callaghan


Ämbetsperiod
5 april 19764 maj 1979
Monark Elizabeth II
Företrädare Harold Wilson
Efterträdare Margaret Thatcher

Född Leonard James Callaghan
27 mars 1912
Portsmouth, Hampshire, England
Död 26 mars 2005 (92 år)
Ringmer, East Sussex, England
Politiskt parti Labour Party
Yrke Fackföreningsman
Maka Audrey Callaghan

Leonard James Callaghan, Baron Callaghan of Cardiff KG PC , född 27 mars 1912 i Portsmouth, Hampshire, död 26 mars 2005 i Ringmer, East Sussex, var en brittisk politiker (labour) och Storbritanniens premiärminister 1976–1979.[1] Callaghan är den ende brittiske politiker som har innehavt alla fyra poster som kallas Great Offices of State: premiärminister, finansminister, utrikesminister och inrikesminister.[2]

Tidiga år[redigera | redigera wikitext]

Callaghan började vid 17 års ålder arbeta som skattetjänsteman eftersom han på grund av en fattig bakgrund inte hade råd att kunnat betala terminsavgifterna för universitetsstudier.[2] Han hjälpte till att organisera Association of Officers of Taxes, ett fackförbund för skattetjänstemän och 1936 hade han blivit fackföreningsfunktionär på heltid.[1] Under andra världskriget tjänstgjorde han i tre år och var verksam inom marina underrättelsetjänsten med kaptens grad.

1945 blev han parlamentsledamot för valkretsen Cardiff South. Mellan 1947 och 1951, under Clement Attlees tid som premiärminister, hade Callaghan juniora ministerposter vid transportministeriet och inom amiralitetet.

Ministerposter 1964–1975[redigera | redigera wikitext]

Callaghan var 1964–1967 finansminister i Harold Wilsons regering. På den posten införde han kommunalskatt och skatt på realisationsvinster. Han ville inte devalvera pundet, trots att den brittiska exportindustrins dåliga konkurrenskraft.[3] 1967 blev devalveringen av pundet dock ofrånkomlig, och Callaghan fick lämna posten som finansminister. Hans tid som finansminister komplicerades också av att Wilson hade skapat ett nytt ekonomiministerium (Department of Economic Affairs) lett av George Brown, vilket ledde till maktkamper mellan Callaghans och Browns ministerier.[3] Under tiden som finansminister var han 1966–1967 med och skapade en internationell överenskommelse kring särskilda dragningsrätter, som skapade ett nytt slags internationell valuta.[1]

1967–1970 var han inrikesminister i Wilsons regering. Under denna tid förhandlade han om Storbritanniens medlemskap i EU och tog beslutet att sända brittiska trupper till Nordirlandkonflikten i Nordirland började. 1969 tog han tydlig ställning mot den lönepolitik som arbetsmarknadsminister Barbara Castle ville införa.[3] Detta förstärkte hans rykte som en allierad till fackföreningsrörelsen men kom att bidra till de ekonomiska problemen under 1970-talet och Labours svårigheter att hantera dessa.[3]

1974–1976 var han utrikesminister i Wilsons andra regering.

Premiärminister 1976–1979[redigera | redigera wikitext]

James Callaghan (till vänster) med USA:s president Jimmy Carter 10 mars 1977.

Callaghan efterträdde 1976 Harold Wilson som premiärminister. Valet föll på honom, en mittenorienterad politiker, eftersom Labours partigrupp i parlamentet betraktade honom som den minst splittrande kandidaten.[1] Callaghans tid som premiärminister 1976–1979 präglades av ekonomiska problem, bland annat hög inflation, och försök från hans sida att hålla tillbaka allt större krav från fackföreningsrörelsen. I början av sin premiärministertid blev han också tvungen att genomföra ett antal nedskärningar av statliga utgifter, vilket väckte missnöje i de egna leden.[1] Även hans begäran om nödlån från Internationella valutafonden 1976 skapade kontroverser.[2]

Redan vid Callaghans tillträde 1976 hade Labour förlorat den lilla majoritet de hade uppnått i valet i oktober 1974.[2] År 1977 slöt han därför ett avtal med det liberala partiet för att kunna behålla regeringsmakten. Han stärkte sedan sin ställning bland annat genom en förbättrad ekonomi i Storbritannien och en period av relativt lugn på arbetsmarknaden. 1978–1979 förlitade han sig istället på stöd från Scottish National Party, i utbyte mot en omröstning i mars 1979 om ökat självstyre i Skottland.[2]

Vintern 1978–1979, den så kallade Winter of Discontent, bröt omfattande strejker ut bland offentliganställda efter att Callaghans regering försökte få ner inflationen genom att hålla tillbaka löneökningarna.[2] Strejkerna ledde emellertid till att Callaghan förlorade en förtroendeomröstning i underhuset i mars 1979 med minsta möjliga marginal, 311 mot 310.[1] Han var den förste premiärministern sedan Ramsay MacDonald år 1924 som drabbades av ett sådant bakslag i underhuset. Labour förlorade därefter valet i maj 1979 och Margaret Thatcher från Konservativa partiet övertog posten som premiärminister.

Politiska bedömare har menat att Callaghan gjorde ett taktiskt misstag när han sköt upp parlamentsvalet till 1979, det sista möjliga året, snarare än att genomföra ett val 1978.[3]

Senare år[redigera | redigera wikitext]

Callaghan avgick som partiledare för Labour 15 oktober 1980 och efterträddes av Michael Foot.[1]

Callaghan lämnade underhuset 1987 och adlades som Baron Callaghan av Cardiff, samma år gav han ut sin självbiografi, Time and Chance.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] James Callaghan, Baron Callaghan, Encyclopædia Britannica, läst 2021-01-25
  2. ^ [a b c d e f] Past Prime Ministers: James Callaghan, gov.uk läst 2021-01-25
  3. ^ [a b c d e] James Callaghan (1912 - 2005), BBC, läst 2021-01-25

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Harold Wilson
Partiledare för Labour
1976 - 1980
Efterträdare:
Michael Foot