Angolas historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Drottning Nzinga från kungadömet Kongo i fredsförhandlingar med en portugisisk delegation 1657.

Angolas historia präglas av den långa tiden som portugisisk koloni, 400 år. Det största förkoloniala riket i regionen var Kongoriket, som sedan 1200-talet innefattade nuvarande norra Angola. Övriga delar av den bilvande kolonin kontrollerades av bland andra Lundariket och kungadömet Ndongo. Efter självständigheten 1975 kastades landet in i ett långt inbördeskrig, där kalla krigets aktörer ömsom stödde olika gerillagrupper. ett fredsavtal undertecknaden 1994.

Förkolonial historia[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande Angola har varit bebott sedan förhistorisk tid. De första samhällen vi känner till i regionen är dock de khoisansamhällen, som dominerade fram till 700-talet e.Kr., när den stora bantumigrationen nådde sydvästra Afrika. Till Angola anlände bantufolk från nuvarande Kamerun, som med sina överlägsna kunskaper i metallurgi, jordbruk, etcetera efter några århundraden dominerade den politiska arenan.

Det första större centralstyrda riket i regionen var kungariket Kongo, som växte fram på 1200-talet och snart sträckte sig från nuvarande Gabon i norr till Kwanzafloden i söder, det vill säga stora delar av nuvarande Kongo-Brazzaville, Kongo-Kinshasa och Angola.

Kolonisationen[redigera | redigera wikitext]

Portugisiska handelsmän anlände på 1400-talet (de första handelsstationerna upprättades 1483) och inledde ett huvudsakligen fredligt utbyte med Kongo, vilket bland annat ledde till att kung Nzinga Nkuwu lät kristna sig. År 1520 antog Nzinga Nkuwus son, Afonso Mvemba Nzinga kristendomen som statsreligion. Kongos tid som kristen stat innebar utökat samarbete med Europa, och påven erkände 1595 den kristna församlingen där.

1575 utropade Portugal en koloni i södra Kongo och dess hinterland, under namnet Angola. Omkring hundra familjer och 400 soldater skickades att bosätta sig i vad som blev huvudstaden Luanda. De nuvarande gränserna fastställdes dock inte förrän i samband med Berlinkonferensen 1884-1885.

I mitten av 1600-talet förde Portugal blodiga krig mot Kongoriket, och besegrade det till sist i kolonin, dock utan att erövra rikets nordliga hälft i nuvarande Kongo-Kinshasa.

Frigörelsen[redigera | redigera wikitext]

Liksom för övriga portugisiska kolonier innebar den vänsterinriktade nejlikerevolutionen mot fascistdiktaturen i moderlandet 1974 en snabb frigörelseprocess. För Angola dröjde det på grund av konkurrensen mellan tre olika gerillarörelser och med hänsyn till den stora vita minoriteten i landet till 1975 innan landet var fullt självständigt.

Inbördeskriget[redigera | redigera wikitext]

Den marxist-leninistiska befrielserörelsen MPLA, understödd av Sovjetunionen, och dess allierade (däribland Kuba), tog kontrollen över huvudstaden Luanda och större delen av övriga landet. MPLA var den antikoloniala befrielserörelse som åtnjöt det största folkliga stödet i Angola under kriget mot den portugisiska kolonialmakten. Den USA- och Zairestödda FNLA-gerillan marginaliserades snabbt, medan den sydafrikastödda, senare USA-stödda, antikommunistiska UNITA-gerillan höll sig kvar i södra delen av landet och senare erhöll militärt bistånd från Sydafrika.

1975 anlände militära rådgivare från Kuba till Angola på inbjudan av MPLA-regeringen. SWAPO, en befrielserörelse i Namibia som slogs mot Sydafrika för självständigheten i grannlandet Sydvästafrika fick nu en fristad i Angola. Detta ledde till ökat sydafrikanskt stöd till UNITA och att den sydafrikanska armén invaderade södra Angola för att eliminera SWAPO-baser i området. Under de följande åren genomförde sydafrikanska styrkor från sina baser i Namibia liknande tillfälliga intrång på angolsk mark vilket ofta ledde till strider med MPLA och kubanska styrkor. Sydafrikanerna förblev i stort sett obesegrade i strid men på grund av det politiska kaoset som pågick i hemlandet och att Israel, som tidigare hade varit deras främsta vapenleverantör, nu ingick i FN:s vapenembargo mot Sydafrika, drog sig de sydafrikanska styrkorna 1989 tillbaka och Namibia fick sin självständighet.

Efter fredsavtalet[redigera | redigera wikitext]

Den förste MPLA-presidenten Agostinho Neto avled 1979 och efterträddes av José Eduardo dos Santos, som även vann det demokratiska presidentval som utlystes 1992 under en kort tid av fred mellan MPLA och Unita. Ett fredsavtal undertecknades 1994, men fred infann sig inte förrän Unita-ledaren Jonas Savimbi 2002 avlidit. Den 1 januari 2007 gick Angola med i OPEC.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]