Angolanska självständighetskriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Angolanska självständighetskriget
Del av portugisiska kolonialkriget
Sempreatentos...aoperigo!.jpg
Portugisiska trupper på patrull i Angola.
Ägde rum 4 februari 1961 - 1975[1]
Plats Angola
Resultat Alvoravtalet, angolansk självständighet, starten på angolanska inbördeskriget[2]
Stridande
FNLA
UNITA
MPLA
FLEC
 Kuba
 Portugal

Stöttad av
 Sydafrika
 Rhodesia
Befälhavare/ledare
Holden Roberto
Jonas Savimbi
Agostinho Neto
Kuba Fidel Castro
Portugal Francisco da Costa Gomes
Styrka
90 000 65 000
Förluster
50 000 3 258
4 684 med permanent brister (fysiska eller psykiska)

Angolanska självständighetskriget var en militär konflikt som pågick 1961–1974 i Angola (då Portugisiska Västafrika), mellan å enda sidan angolanska separatistgrupper och å andra sidan Portugal och Sydafrikanska unionen. Kriget ledde fram till Alvoravtalet och Angolas självständighet 1975.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Angola är mycket rikt på naturrikedomar, men under portugisiskt styre skedde ingen utveckling. Landet utarmades till förmån för Portugal och multinationella bolag. Kaffe odlades på stora plantager och var den största exportprodukten. De portugisiska kolonisterna hade exproprierat småbönders jordar. Slaveriet hade avskaffats på 1800-talet men ersatts av tvångsarbete som var föga bättre. [3] Detta förtryck blev ännu värre från 1930-talet under det fascistiska styret under Salazar. Både i Portugal och i kolonierna började folk ifrågasätta Salazars hårda regim. Men under andra världskriget, då Portugal var neutralt, minskade kritiken. När NATO bildades 1949 var Portugal ett av de första länderna att söka medlemskap. I de portugisiska kolonierna mildrades förtrycket något så att landet med sina kolonier kunde söka medlemskap i FN. I slutet av 1950-talet började engelska och franska kolonier i Afrika bli självständiga. Även Belgien insåg att de inte kunde styra över sin koloni och den 1 juli 1960 blev Kongo-Leopoldville självständigt.

Motståndsgrupper[redigera | redigera wikitext]

I Angola började politiska grupper att organisera sig. Flera av dess ledare hade studerat i Lissabon och fick kontakt med kommunister och andra regimkritiska grupper. Folkrörelsen för Angolas befrielse, MPLA bildades genom hopslagning av flera vänsterinriktade organisationer. De första ledarna var Viriato da Cruz, Mario de Andrade, Ilíado Machedo och de fick snart stöd av intellektuella i Luando och ambundofolket i omgivande provinser.

Men fackföreningar var förbjudna och säkerhetspolisen, PIDE förföljde misstänkta personer. Sommaren 1960 arresterades Agostinho Neto och Machado och dömdes i hemliga domstolar och utvisades till det ökända koncentrationslägret Tarrafal på en av öarna i Kap Verde-arkipelagen.[4]

År 1954 bildade Holden Roberto organisationen UPNA, Föreningen folket i norra Angola, med syfte att återupprätta och befria det gamla Kongoriket. Organisationen bytte senare namn till UPA för att omfatta hela den portugisiska kolonin. År 1961 gick organisationen ihop med PDA, Demokratiska Partiet i Angola och blev FNLA.

En tredje motståndsgrupp bildades av ovimbundu folket i mellersta Angola och folkgrupper österut mot gränsen till Kongo och Nordrhodesia. Detta krigarfolk hade byggt järnvägen från atlantkusten genom provinsen Benguela och rakt österut till koppargruvorna i Katanga. Därefter hade de tvingats till arbetade på kaffe- och bomullsplantager. Denna motståndsgrupp fick ingen större uppmärksamhet förrän i mitten på 1960-talet. År 1966 bildades UNITA under ledning av Savimbi och andra ur ovimbundu-folket. Från början hade de stöd från folkrepubliken Kina, men efter press av Sydafrika blev de alltmer USA-vänliga. Under en period samarbetade de också med den portugisiska armén mot MPLA, vilket bekräftades av Marcello Caetano[3].

Regimens reaktion[redigera | redigera wikitext]

Motståndsgrupper som ville befria de portugisiska kolonierna samlades i Conakry i Guinea 1961. Den fascistiska regimen reagerade kraftfullt. I Angola ökade den militära närvaron. USA hyrde ut bombflygplan som målades i portugisiska färger för att dölja ursprungslandet. NATO bidrog med äldre vapen, när de förnyade sin arsenal. Regimen bjöd ut koncessioner till multinationella företag som fick exploatera Angolas naturresurser, såsom olja, järnmalm, koppar och diamanter. Detta innebar att imperialistiska stater engagerade sig i ett status quo och gav Portugal nya inkomster som kunde bekosta ökad militär närvaro. Sist men inte minst fick PIDE, den oberoende säkerhetspolisen, nya befogenheter och resurser[3].

Säkerhetspolisen började granska alla underjordiska rörelser framför allt i Luanda. Sommaren 1960 arresterades flera MPLA medlemmar, bland andra Ilídio Machade och Agostinho Neto. Efter en hemlig rätte gång internerades båda i det ökända koncentrationslägret Tarrafal på en av Kap Verde-öarna. År 1961 utsåg Amnesty International Neto till årets fånge och under internationellt tryck flyttades han till ett fängelse i Lissabon. Senare sattes han i husarrest och lyckades fly till Marocko och vidare till MPLA:s huvudkontor i Leopoldville i Kongo.

Våren 1961 förstärktes Portugals colonialarmé med flera förband, bland annat en luftbataljon under general Pinto de Recende och kavalleriförband under general Spinola och ett par fältjägarförband.

Självständighetskriget[redigera | redigera wikitext]

1960-talet[redigera | redigera wikitext]

På en bomullsplantage i regionen Baixa de Cassange protesterade tvångsarbetarna mot den inhumana behandlingen. Den 3 januari 1961 rev de sönder sina ID-kort och attackerade portugisiska förmän. Bomullsfält sattes i brand. Portugal svarade med att skicka bombplan som fällde brandbomber över närliggande byar. Upprorsmakarna António Mariano and Kulu-Xingu fångades in och avrättades utan rättegång.

Den 4 februari attackerade milismän från MPLA fängelset i Luanda för att alla befria politiska fångar. Ett par fångvaktare och alla milismän dödades, men inga fångar befriades. Portugal skickade dessutom ut militären som dödade tusentals angolaner[3].

Den 15 mars gick UPA in över gränsen från Kongo med ca 3000 soldater under ledning av Holden Roberto. Gerillaarmén dödade tusentals vita nybyggare på vägen till Luanda. Portugal svarade med sin militärmakt och rensade ut de flesta gerillagrupper och bombade byar med napalm. Närmare 40000 afrikaner dödades och portugisernas överreaktion innebar att upproret hade spridits över ett mycket större område. Mer än 300000 angolaner flydde till Kongo-Kinshasa. Endast en mindre MPLA-grupp lyckades gömma sig i Dembe-skogen i norr på gränsen till Kongo.[3].

Samarbete eller konkurrens[redigera | redigera wikitext]

Våren 1961 framstod Holden Roberto med sin organisation UPA som största hotet mot Portugal. MPLA förde en tynande tillvaro i Dembeskogen och sökte internationell. De fick viss hjälp från Marocko. Men i USA hade Roberto framstått som den liberala ledaren för Angolas självständighetsrörelse. MPLAs ledare vände sig till Roberto för samarbete och fick svaret att gå in i FNLA. MPLA menade att det var utsiktslöst att stödja sig på USA eftersom Portugal var medlem i NATO.

MPLA flyttade sitt högkrater från Conakry i Guinea till Leopoldville i Kongo. Roberto var fortfarande ovillig till samarbete, han ville ha full kontroll över själständighetsrörelsen och avvisade helt ett samarbete med MPLA. Tvärtom, han gav order om att attackera MPLA patruller som opererade i norra Angola.

I november höll FNs generalförsamling en debatt om situationen i Angola. Roberto reste till New York och tog med sig Jonas Savimbi som glivit utsedd till general¬sekreterare i UPA. På det sättet blev en del av bakongo och ovimbundo folken representerade internationellt. När de återvände till sin huvudbas i Kongo-Leopoldville bjöd Roberto in det Demokratiska partiet i Angola och bildade FNLA. Därefter grundade han en exilregering, GRAE med Savimbi som utrikesminister. Året därpå blev denna regering erkänd av Organisationen för afrikansk enhet, OAU.

MPLA hade sina interna konflikter och internationellt verkade det inte längre vara en kraft att räkna med. I juli 1962 samlades MPLAs ledning och avsatte Viriato da Cruz och föreslog Agostinho Neto som president. Detta bekräftades på en nationel kongress som hölls i Leopoldville i december 1962. Lucío Lara valdes till generalsekreterare och Marío de Andrade blev ansvarig för externa affärer. Andrade summerade organisationens brister och yrkade på att man måste få med sig bondebefolkningen, både inom bakongo och ovimbundo. Daniel Chipenda från ovimbundu folket blev officer i den väpnade grenen av MPLA och tillika president för den nybildade undomssektionen. Nu började man få in små soldatgrupper från Ghana och Marocko som fick i uppgift att rekrytera och utbilda angolaner. Huvudkontoret flyttade från Leopoldville till Brazzaville.

Vid denna tid hade MPLA endast små styrkor inne i Angola (Dembe-skogarna). Men de hjälpte den befrielserörelse i Cabinda, FLEC att bekämpa portugiserna och fick därmed värdefull militär erfarenhet.

FNLA började fortsatte sina militära organisationer vid gränstrakterna från Katanga under ledning av Savimbi och en av hans studentkollegor Jorge Valentim. Men när Tshombe kom till makten i Kongo-Leopoldville begränsades FNLAs rörelsefrihet. Savimbi började bli kritisk mot FNLA och beskylde Roberto för korruption och maktmissbruk. Även MPLA hindrades att operera från Kongo och började därför samarbeta med FLEC i Cabinda.

Internationella kontakter[redigera | redigera wikitext]

Sommaren 1962 reste Neto till Washington för att söka stöd hos president John F Kennedy. Men USA hade oljeintressen i Angola och valde att stödja UPA/FNLA som var ett mer liberalt parti.

Savimbi reste i hemlighet till Moskva och flera länder i Östeuropa och försökte utverka stöd. Exilregeringen GRAE splittrades och Savimbi kontaktade Neto och Chipenda för en gemensam front från Zambia, som blivit självständigt i oktober 1964. Men efter flera möten insåg båda parter att det inte gick att komma överens.

da Cruz fick en inbjudan från folkrepubliken i Kina. Han var välkänd från MPLA och ombads dela med sig av erfarenheter av gerillakrigföring. Samtidigt hjälpte president Ben Bella i Alger Savimbi att få tillstånd till ett möte med Mao Ze Dong i Kina. Han fick löfte om träning i gerillakrigföring och visst stöd för aktioner inne i Angola.

Sovietunionen bestämde sig år 1964 att stödja MPLA efter att ha anklagat FNLA att samarbeta med Tshombe och USA. Året därpå träffade Neto och Lara Che Guevara i Brazzaville och började därefter få militärt stöd även från Kuba. Sydafrika såg med oro på utvecklingen i Angola och började stödja Portugal med helikoptrar och piloter från 1968.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rothchild, Donald S. (1997) (på engelska). Managing Ethnic Conflict in Africa: Pressures and Incentives for Cooperation. Sid. 115–116 
  2. ^ Crocker, Chester A.; Fen Osler Hampson & Pamela R. Aall (2005) (på engelska). Grasping The Nettle: Analyzing Cases Of Intractable Conflict. Sid. 213 
  3. ^ [a b c d e] Befrielsekampen i Afrika 1977, s. 133ff.
  4. ^ Cornwell, s. 46ff.
  5. ^ Cornwell, s. 51ff.

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  • Befrielsekampen i Afrika, Afrikagrupperna i Sverige, 1977, sid 130-163.
  • Cornwell, Richard: "The war for independence". issafrica.org. (engelska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]