Angolanska självständighetskriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Angolanska självständighetskriget
Del av portugisiska kolonialkriget
Sempreatentos...aoperigo!.jpg
Portugisiska trupper på patrull i Angola.
Ägde rum 4 februari 1961 - 1975[1]
Plats Angola
Resultat Alvoravtalet, angolansk självständighet, starten på angolanska inbördeskriget[2]
Stridande
FNLA
UNITA
MPLA
FLEC
 Kuba
 Portugal

Stöttad av
 Sydafrika
 Rhodesia
Befälhavare/ledare
Holden Roberto
Jonas Savimbi
Agostinho Neto
Kuba Fidel Castro
Portugal Francisco da Costa Gomes
Styrka
90 000 65 000
Förluster
50 000 3 258
4 684 med permanent brister (fysiska eller psykiska)

Angolanska självständighetskriget var en militär konflikt som pågick 1961–1974 i Angola (då Portugisiska Västafrika), mellan å enda sidan angolanska separatistgrupper och å andra sidan Portugal och Sydafrikanska unionen. Kriget ledde fram till Alvoravtalet och Angolas självständighet 1975.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Angola är mycket rikt på naturrikedomar, men under portugisiskt styre skedde ingen utveckling. Landet utarmades till förmån för Portugal och multinationella bolag. Kaffe odlades huvudsakligen på stora plantager och var den största exportprodukten. De portugisiska kolonisterna hade exproprierat småbönders jordar. Slaveriet hade avskaffats på 1800-talet men ersatts av tvångsarbete som var föga bättre. [3] Detta förtryck blev ändå värre från 1930-talet under det fascistiska styret under Salazar. Både i Portugal och i kolonierna började folk ifrågasätta Salazars hårda regim. Men under andra världskriget, då Portugal var neutralt minskade kritiken. När NATO bildades 1949 var Portugal en av de första länderna att söka medlemsskap. I de portugisiska kolonierna mildrades förtrycket något så att landet med sina kolonier kunde söka medlemsskap i FN.

Motståndsgrupper[redigera | redigera wikitext]

I Angola började politiska grupper att organisera sig. Flera av dess ledare hade studerat i Lissabon. I Portugal fick de stöd av kommunister och andra regimkritiska grupper. Men fackföreningar var förbjudna, vänsterinriktade organisationer förföljdes och många av dess ledare deporterades till avlägsna ögrupper[3]. År 1954 bildade Holden Roberto organisationen UPNA, Föreningen folket i norra Angola, med syfte att återupprätta och befria det gamla Kongoriket. Organisationen bytte senare namn till UPA för att omfatta hela den portugisiska kolonin. År 1961 gick organisationen ihop med PDA, Demokratiska Partiet i Angola och blev FNLA. Andra motståndsgrupper gick samman 1956 och bildade MPLA, FolkRörelsen för Angolas Befrielse. MPLA leddes av Viriato da Cruz, Mario Andrade med flera och stöddes av ambundo-folket och Luanda. Både UPA och MPLA öppnade kontor i Kinshasa i Kongo. År 1963 öppnade MPLA ett kontor i Alger som blev ett Center för angolanska studier under ledning av Henrique Abrantes och författaren Pepetela.

Regimens reaktion[redigera | redigera wikitext]

Den militära närvaron i Angola ökade. USA med flygplan som målades i portugisiska färger för att dölja sitt stöd. NATO bidrog med vapen, när de förnyade sin arsenal. Regimen bjöd ut konsessioner till multinationella företag som kunde exploatera Angolas naturresurser, såsom olja, järnmalm, koppar och diamanter. Detta innebar att imperialistiska stater engagerade sig i ett status quo och gav Portugal nya inkomster som kunde bekosta militären. Sist men inte minst fick PIDE, den oberoende säkerhetspolisen nya befogenheter och resurser[3].

Självständighetskriget[redigera | redigera wikitext]

På en bomullsplantage i Regionen Baixa de Cassange protesterade tvångsarbetarna mot den inhumana behandlingen. Den 3 januari 1961 rev de sönder sina ID-kort och attackerade portugisiska förmän. Bomullsfält sattes i brand. Portugal svarade med att skicka bombplan som fällde brandbomber över närliggande byggnader.

Den 4 februari attackerade milismän från MPLA fängelset i Luanda för att befria politiska fångar. Ett par fångvaktare dödades men inga fångar befriades. Portugal skickade ut militären som dödade tusentals angolaner[3].

Den 15 mars går UPA in över gränsen från Kongo med ca 3000 soldater under ledning av Holden Roberto. Gerillaarmén dödar tusentals vita nybyggare på vägen mot Luanda. Portugal svarar med sin militärmakt och rensar ut de flesta gerillagrupper i norra Angola. Endast en mindre MPLA grupp lyckas gömma sig i Dembe-skogen i norr på gränsen till Kongo.[3].

År 1961 var läkaren Agostinho Neto deporterad till Kap Verde öarna. Amnesty utsåg honom till årets fånge och under internationellt tryck flyttades Neto till ett fängelse i Lissabon. Senare sattes han i husarrest och lyckades fly och tog sig till Marocko och vidare till MPLAs huvudkontor i Kongo Kinshasa. Han valdes till ny generalsekreterare/ordförande för MPLA. Sommaren 1962 reste han till Washington för att söka stöd hos president John F Kennedy. Men USA hade oljeintressen i Angola och valde att stödja UPA/FNLA som var ett mer liberalt parti. Neto vände sig då till Moskva och senare till Fidel Castro på Kuba.

Självständighetskriget fortsätter[redigera | redigera wikitext]


Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rothchild, Donald S. (1997) (på engelska). Managing Ethnic Conflict in Africa: Pressures and Incentives for Cooperation. Sid. 115–116 
  2. ^ Crocker, Chester A.; Fen Osler Hampson & Pamela R. Aall (2005) (på engelska). Grasping The Nettle: Analyzing Cases Of Intractable Conflict. Sid. 213 
  3. ^ [a b c d e] Befrielsekampen i Afrika 1977, s. 133ff.

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  • Befrielsekampen i Afrika, Afrikagrupperna i Sverige, 1977, sid 130-163.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]