Antti Hackzell

Antti Hackzell
	Antti Hackzell
Född	20 september 1881; S:t Michel, Finland
Död	14 januari 1946 (64 år); Helsingfors
Begravd	Sandudds begravningsplats
Medborgare i	Finland, Storfurstendömet Finland och Kejsardömet Ryssland
Utbildad vid	Helsingfors universitet
Sysselsättning	Politiker, regeringschef, advokat, jurist, diplomat, ambassadör, utrikesminister
Befattning
	Ledamot av Finlands riksdag; Finlands utrikesminister; Finlands statsminister; Regeringen Hackzell (1944)
Politiskt parti
	Samlingspartiet
Barn	Kristiina Hackzell
Föräldrar	magister Matti Hackzell, principal of Mikkeli Lyceun; Helena Natalia Örn
Utmärkelser
	Kommendör med stora korset av Nordstjärneorden (1934); Storkors av Sankt Olavs orden; Storkorset av Storfurst Gediminas orden; Storkors av Polonia Restituta; Officer av Kungariket Ungerns förtjänstorden; Storkorset av Rumänska Stjärnans orden; 1:a graden av Örnkorsets orden; Storkorset av Tre Stjärnors orden; Civilförtjänstorden; Frihetskorsets 4. klass; Sankt Savaorden; Storkorset av Finlands Vita Ros’ orden; Storkors av Kronorden; Kommendörstecknet av I klass av Finlands Vita Ros’ orden; Frihetskorsets 1. klass med kraschan
	Redigera Wikidata

Anders (Antti) Verner Hackzell, född 20 september 1881 i S:t Michel, död 14 januari 1946 i Helsingfors, var en finländsk jurist, diplomat och politiker (Samlingspartiet).

Hackzell var landshövding i Viborgs län 1918–1920, finländskt sändebud i Moskva 1922–1927 och utrikesminister 1932–1936, samt verkställande direktör för Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund (AFC). Han var Finlands statsminister augusti-september 1944 och ledde den finska fredsdelegationen till Moskva i september samma år.

Tidiga år och diplomatisk bana

Hackzell blev filosofie kandidat 1903, tog hovrättsexamen 1906. Han innehade därefter olika befattningar i Sankt Petersburg 1911–1914 och i Petrograd (namnbytet 1914) 1914–1917.^[7]

Efter återkomsten till Finland 1917 anslöt Hackzell sig till den finska vita armén och verkade bland annat som adjutant åt Aarne Sihvo, överbefälhavare för den karelska fronten. Åren 1918–1920 var han landshövding i Viborgs län.^[8]

Hackzell var därefter vice ordförande i finsk-ryska kommittén för verkställande av Dorpatfreden 1920–1922^[9] och finländsk minister i Moskva 1922–1927. Under sin tid i Moskva fick han bygga upp beskickningens arbetsmetoder i ett läge där det sovjetiska diktatursystemet försvårade direkta kontakter med samhället.^[8]

Hackzell agerade 1926 som rådgivare åt den finländska regeringen vid förhandlingar med Sovjetunionen om en icke-angreppspakt, vilka strandade på det skiljedomsförfarande som Hackzell hade förespråkat. Redan 1925 bedömde han i en rapport till president Lauri Kristian Relander att Josef Stalin blivit den mest inflytelserika personen i Sovjetunionen.^[8] Hackzells kunskaper om Sovjetunionen fördjupades av hans svågerskap med den finske socialdemokratiske politikern Reinhold Svento, gift med Hackzells syster Evi.

Svågerskapet hindrade dock inte att Hackzell, sedan Väinö Voionmaa utnämnts till utrikesminister 1926, vägrade lyfta sin lön från utrikesministeriet med hänvisning till Voionmaas roll i utarbetandet av det röda gardets operationsplaner under inbördeskriget 1918. Konflikten bidrog till att Hackzell lämnade sitt uppdrag i Moskva 1927.^[8] År 1930 blev han biträdande direktör i AFC.^[7]

Utrikesminister och centralförbundsdirektör

Hackzell var utrikesminister i Toivo Mikael Kivimäkis statsråd 1932–1936. Som utrikesminister var han en av arkitekterna bakom Finlands strävan efter nordisk neutralitet, vilken 1935 mynnade ut i en av riksdagen enhälligt godkänd proklamation om landets nordiska orientering.^[8] Därefter var han verkställande direktör för AFC, där han bland annat drev igenom den så kallade januariförlovningen 1940 – ett avtal som öppnade för förhandlingar mellan AFC och Finlands fackföreningars centralförbund (FFC) – samt lät utarbeta en omfattande lönestatistik.^[8]

Statsminister och fredsdelegationen 1944

Han blev statsminister sedan Gustaf Mannerheim hade övertagit presidentposten efter Risto Ryti. Han ledde därefter den finska fredsdelegationen i Moskva i september 1944. Till delegationen fanns inga andra frivilliga förutom statsrådet J.K. Paasikivi, som Hackzell ansåg olämplig på grund av dennes undfallenhetslinje.^[8] Delegationen tvingades vänta en vecka i Moskva, då de allierade först ville få vapenstilleståndsavtalet med Rumänien klart.

Den 14 september 1944 kallades delegationen till förhandlingar med den sovjetiska delegationen under utrikesminister Vjatjeslav Molotov, vid vilket tillfälle Hackzell drabbades av ett slaganfall.^[8] På grund av detta fann han sig tvungen att avgå som statsminister. Regeringens sammansättning förblev i princip oförändrad under hans efterträdare, partivännen Urho Castrén.^[10]