Ahti Karjalainen

Ahti Karjalainen
Finlands statsminister
Tid i befattningen 13 april 1962–18 december 1963
President	Urho Kekkonen
Ställföreträdare	Johannes Virolainen
Företrädare	Martti Miettunen
Efterträdare	Reino R. Lehto
Tid i befattningen 15 juli 1970–29 oktober 1971
President	Urho Kekkonen
Ställföreträdare	Veikko Helle
Företrädare	Teuvo Aura
Efterträdare	Teuvo Aura
Född	10 februari 1923 Hirvensalmi
Död	7 september 1990 (67 år) Helsingfors
Gravplats	Sandudds begravningsplats
Politiskt parti	Agrarförbundet/Centerpartiet
Yrke	Statsvetare, bankdirektör
Ministär	Regeringen Karjalainen I och II
Maka	Päivi Koskinen

Ahti Kalle Samuli Karjalainen, född 10 februari 1923 i Kuitula by, Hirvensalmi kommun, död 7 september 1990 i Helsingfors, var en finländsk politiker (centerpartist) och centralbankschef. Han var Finlands utrikesminister och statsminister i flera perioder.

Karjalainen var under lång tid en av president Urho Kekkonens närmaste medarbetare – han inledde sin karriär som Kekkonens sekreterare 1950 och blev en av den så kallade K-linjens främsta företrädare inom Agrarförbundet/Centern. Han ledde bland annat de förhandlingar som gjorde att Finland 1961 kunde ansluta sig som associerad medlem i Efta. Karjalainen brukar betraktas som en av de mest inflytelserika politikerna i efterkrigstidens Finland, och sågs länge som Kekkonens tilltänkta efterträdare som president. Relationen dem emellan bröts dock under 1970-talet, och Karjalainen nådde aldrig presidentposten.

Biografi

Uppväxt och tidiga år

Karjalainen föddes i en småbrukarfamilj, och gavs trots familjens blygsamma ekonomiska situation möjlighet att studera vid S:t Michels lyceum 1935. Under vinterkriget och fortsättningskriget deltog han frivilligt som radiospanare. Efter krigsslutet började Karjalainen studera statsvetenskap vid Helsingfors universitet, där han 1946 avlade politices kandidatexamen. Han började kort därefter arbeta vid Agrarförbundets nyhetsbyrå Sanomakeskus, varifrån han 1947 blev informationssekreterare för Agrarförbundet. Från denna post kom han 1950 att få uppdraget som Urho Kekkonens sekreterare, då denne bildade sin första regering; Kekkonen och Karjalainen kom i fortsättningen att stå varandra mycket nära, och båda kom inom Agrarförbundet att bli den så kallade K-linjens främsta företrädare.

Minister under 1950-talet

Redan i början av 1950-talet byggde Karjalainen upp ett kontaktnät bland sovjetiska diplomater knutna till underrättelsetjänsten KGB. En särskilt betydelsefull kontakt var Viktor Vladimirov, som anlände till Finland 1955 och specialiserade sig på det politiska spelet kring finländska presidentval; Vladimirov följde Karjalainen genom stora delar av hans fortsatta karriär.

Kekkonens seger i presidentvalet 1956 innebar ett lyft för Karjalainens karriär, och i juli 1957 tillträdde han som andre finansminister i V.J. Sukselainens första regering. Då även Socialdemokraterna kom att ingå i regeringsunderlaget från september samma år fick Karjalainen lämna sitt ministeruppdrag, men återkom snart på samma post i den tjänstemannaregering under ledning av Rainer von Fieandt som tillträdde i november 1957. Han lämnade regeringen i mars 1958, kort innan dess avgång, sedan han via sina förbindelser med sovjetiska diplomater fått kännedom om Sovjetunionens planer på att motsätta sig Finlands medlemskap i OEEC.

Under den så kallade nattfrostkrisen 1958 stärktes Karjalainens position ytterligare, då hans egna kontakter med sovjetiska representanter fungerade trots att de officiella förbindelserna lades på is; flera besked från Kreml till president Kekkonen förmedlades via Karjalainen. I januari 1959 utsågs han till handels- och industriminister i Sukselainens andra regering, och kom främst att arbeta för att skydda Finlands position i den västeuropeiska ekonomiska sfären. Bland annat ledde Karjalainen, tillsammans med Kekkonen, de förhandlingar som trots motstånd från sovjetiskt håll gjorde att Finland 1961 kunde ansluta sig till det europeiska frihandelssamarbetet Efta som associerad medlem, genom det s.k. Finnefta-avtalet. I ett hemligt brev hade Karjalainen förbundit sig till att Sovjetunionen skulle få ta del av Finlands samtliga Efta-fördelar, vilket stärkte det sovjetiska intresset av att Karjalainen och Kekkonen personligen skulle sitta kvar vid den politiska makten i Finland.

Statsminister och utrikesminister på 1960-talet

Inför presidentvalet 1962 var det samtidigt osäkert om Kekkonen skulle lyckas bli omvald; oppositionen hade 1961 lanserat Olavi Honka som sin presidentkandidat i valet. Kekkonen hade redan i april 1961 planerat att upplösa riksdagen för att kunna påverka alliansen bakom Honka, och i slutet av oktober sände Sovjetunionen dessutom en not där man åberopade artikel 2 om krigshot i VSB-pakten från 1948 – den så kallade notkrisen. Delar av Honkas stöd vek då undan, och han drog i november tillbaka sin kandidatur. Även denna kris löstes delvis tack vare de kanaler österut som Karjalainen förfogade över, och efter att Kekkonen lyckats bli omvald avancerade Karjalainen till statsministerposten som ledare för en koalitionsregering 1962.

Karjalainens regering satt kvar till december 1963, då den fälldes av regeringspartnerna sedan Karjalainen lagt fram ett stabiliseringsprogram för statsfinanserna som mötte motstånd inom regeringsunderlaget. Därefter satt han oavbrutet som utrikesminister i tre olika regeringar mellan 1964 och 1970. Hans gärning på denna post bestod i första hand i att vidhålla den så kallade Paasikivi–Kekkonen-linjen, men trots detta kunde Finland 1969 ansluta sig till OECD.^{[källa behövs]} I slutet av 1960-talet blev relationen även ansträngd till statsminister Mauno Koivisto, som drev det nordiska ekonomiska samarbetsprojektet Nordek – ett projekt som till slut föll på de nordiska ländernas olika intressen. Under samma period utvecklade sig en spricka i relationen mellan Kekkonen och Karjalainen, främst bestående i att Kekkonen betraktade den senare som en möjlig konkurrent om presidentposten. Karjalainen hade visserligen länge betraktats som Kekkonens politiska arvtagare och troliga efterträdare, men då Karjalainen efter presidentvalet 1968 började planera en egen kandidatur inför det planerade presidentvalet 1974 ansåg Kekkonen att han gått för långt. Enligt en av flera tolkningar av händelseförloppet var det dock snarare Kekkonens egen rädsla för att den Sovjetvänlige Karjalainen skulle efterträda honom med sovjetiskt stöd som drev fram den undantagslag som 1973 förlängde Kekkonens mandatperiod och därmed ersatte det planerade valet.

Statsminister och utrikesminister på 1970-talet

Efter riksdagsvalet 1970 tillsattes en tillfällig expeditionsregering under ledning av Teuvo Aura, sedan partierna misslyckats med att bilda en majoritetsregering; på grund av den alltmer spända relationen mellan president Kekkonen och Karjalainen kom den senare inte att ingå i denna. Samma år pågick dock förhandlingar om att förlänga VSB-avtalet mellan Finland och Sovjetunionen, och från sovjetiskt håll krävde man då en majoritetsregering i Finland. Trots motviljan mot Karjalainen fick Kekkonen därför acceptera en ny regering under dennes ledning.

Karjalainens andra period som statsminister fick hantera flera problem, främst i form av de tilltagande motsättningarna mellan arbetsmarknadens parter. Efter medling från Kekkonen nåddes ett avtal rörande inkomsterna i december 1970, det så kallade UKK-avtalet. Trots att avtalet mötte motstånd från Folkdemokraterna, som ingick i regeringsunderlaget, kom det att godkännas i riksdagen; i mars 1971 lämnade därför de folkdemokratiska ministrarna regeringen. Under samma period drev Karjalainen igenom stiftandet av Fonden för utvecklingsområden (Kehitysaluerahasto Oy), som kom att spela en viktig roll i stödet till Finlands underutvecklade regioner och vars tillkomst i hög grad tillskrivs honom personligen. Samtidigt hade Finland börjat känna av den internationella recession som skulle utmynna i 70-talskrisen, vilket fick regeringen att höja räntorna och beskattningen av importvaror.^{[källa behövs]} Oenigheter mellan Centern och Socialdemokraterna gällande den ekonomiska politiken ledde till att president Kekkonen i oktober 1971 upplöste regeringen och utlyste nyval till januari 1972. Enligt Sorsas biograf var Kekkonens avgörande motiv dock att stänga Karjalainens väg till presidentposten, ett mål som Kalevi Sorsa själv aktivt stödde.

Efter en tillfällig expeditionsregering under Teuvo Aura och en socialdemokratisk minoritetsregering under Rafael Paasio, som tillträdde den 23 februari 1972, utsågs den 4 september 1972 en majoritetsregering under Kalevi Sorsa, bestående av SDP, Centern, Svenska folkpartiet och Liberala folkpartiet, där Karjalainen åter innehade posten som utrikesminister. På grund av den starka ekonomiska tillväxten i Finland under denna tid kunde regeringen till en början genomföra flera socialpolitiska reformer, men då konsekvenserna av oljekrisen nådde Finland försämrades förutsättningarna för detta.^{[källa behövs]} Regeringen avgick den 13 juni 1975, då Kekkonen tillsatte en tjänstemannaregering under Keijo Liinamaa.

Finlands Bank, riksdag och senare karriär

Parallellt med sin politiska karriär var Karjalainen sedan tidigt 1950-tal knuten till Finlands Bank, där han arbetade vid bankens ekonomiska forskningscentral och 1958 blev medlem av bankens direktion. År 1959 disputerade han för politices doktorsgrad på en avhandling om förhållandet mellan Finlands Banks penningpolitik och den statliga ekonomin 1811–1953. Han var dessutom riksdagsledamot 1966–1979, kansliminister 1976–1977 och ordförande för den finsk-sovjetiska ekonomiska samarbetskommissionen 1967–1983.

I kampen om posten som Finlands Banks chefdirektör förlorade Karjalainen 1968 mot Mauno Koivisto, men utsågs till chefdirektör 1982 sedan Koivisto valts till president. Chefsperioden blev dock kort: Karjalainens alkoholbruk, som tilltagit kraftigt sedan brytningen med Kekkonen i början av 1970-talet, hade redan undergrävt hans arbetsförmåga och trovärdighet, och han entledigades redan året därpå.

Trots sin försvagade hälsa förblev Karjalainen en möjlig presidentkandidat ännu vid Kekkonens avgång hösten 1981; Centerns K-linje fortsatte att stödja honom, och han figurerade som en oväntad utmanare i partiets interna maktkamp om vem som skulle gå till val som statsminister. I striden om att bli partiets presidentkandidat förlorade han dock till slut mot Johannes Virolainen.

Karjalainen är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Verk

• Suomen Pankin rahapolitiikan ja valtiontalouden väliset suhteet 1811−1953 lähinnä likviditeettianalyysin valossa (doktorsavhandling, 1959)
• Minun näkökulmastani. Vuosikymmen ulko-, kauppa- ja talouspolitiikkaa (1970)
• Mukana Suomessa (1976)
• Kotimaani ompi Suomi. Mietteitä ja muistelmia (1981)
• Presidentin ministeri. Ahti Karjalaisen ura Urho Kekkosen Suomessa (tillsammans med J. Tarkka, 1989)

Postumt utgavs den dagboksbaserade boken Aikoja ja tapauksia Ahti Karjalaisen elämästä (1997). Karjalainens dotter, Kukka-Maaria Karjalainen, utgav 1998 den uppmärksammade boken Isä om sin far och hans karriär, vilken 2001 dramatiserades och hade premiär på Helsingfors stadsteater.

Utmärkelser

•  Storkors av Sankt Olavs orden, 1961
•  Storkors av Piusorden, 1966
•  Storkorset av isländska falkorden, 1967
•  Riddare med storkors av Sankt Mikaels och Sankt Georgsorden, 1969
•  Storkorset av Isabella den katolskas orden, 1975
•  Storkorset av Mexikanska Aztekiska Örnorden
•  Storkorset av Oranien-Nassauorden
•  Tunisiens självständighetsorden
•  Första graden av Tudor Vladimirescu-orden
•  Kommendör med stora korset av Nordstjärneorden
•  Tunisiens republikorden
•  Storkors av Vita lejonets orden
•  Folkrepubliken Ungerns flaggorden
•  Folkrepubliken Bulgariens orden, första klassen
•  Kommendörstecknet av Finlands Lejons orden
•  Storkorset av Finlands Vita Ros’ orden
•  Kommendör med stjärna av Polonia Restituta
•  Frihetsmedaljens 2. klass
•  Stora gyllene hedersmedaljen av Österrikiska republikens förtjänstorden
•  Egyptens förtjänstorden, första klass
•  Storkors av Kronorden
•  Folkens vänskapsorden

[Redigera Wikidata]

Vidare läsning

• Intervju: ”Karjalainen: Stramt utan återstramning!”. Affärsmagasinet Forum (1971-07): s. 26-28. 19 april 1971. ISSN 0533-070X. https://forum-mag.fi/karjalainen-stramt-utan-aterstramning/. 
• ”Formeln för löneavtalet präglar riksdagsarbetet”. Affärsmagasinet Forum (1970-19): s. 07-09. 2 december 1970. ISSN 0533-070X. https://forum-mag.fi/formeln-for-loneavtalet-praglar-riksdagsarbetet/. 
• Mats Kockberg (4 april 1979). ”färre fördomar om östhandeln”. Affärsmagasinet Forum (1979-06): s. 08-09. ISSN 0533-070X. https://forum-mag.fi/farre-fordomar-om-osthandeln/. 
• J. Seppinen, Ahti Karjalainen: poliittinen elämäkerta (1997)

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Ahti Karjalainen.
  Bilder & media