Johannes Virolainen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Johannes Virolainen


Tid i befattningen
12 september 1964–27 maj 1966
President Urho Kekkonen
Ställföreträdare Ahti Karjalainen
Företrädare Reino R. Lehto
Efterträdare Rafael Paasio

Tid i befattningen
29 september 1976–26 maj 1979
Statsminister Martti Miettunen
Kalevi Sorsa
Företrädare Heimo Linna
Efterträdare Taisto Tähkämaa
Tid i befattningen
14 juli 1961–18 december 1963
Statsminister Martti Miettunen
Ahti Karjalainen
Företrädare Einari Jaakkola
Efterträdare Samuli Suomela

Tid i befattningen
4 september 1972–13 juni 1975
Statsminister Kalevi Sorsa
Företrädare Mauno Koivisto
Efterträdare Heikki Tuominen

Tid i befattningen
22 mars 1968–14 maj 1970
Statsminister Mauno Koivisto
Företrädare Reino Oittinen
Efterträdare Jaakko Numminen
Tid i befattningen
3 mars 1956–27 maj 1957
Statsminister Karl-August Fagerholm
Företrädare Kerttu Saalasti
Efterträdare Kerttu Saalasti
Tid i befattningen
5 maj 1954–20 oktober 1954
Statsminister Ralf Törngren
Företrädare Arvo Salminen
Efterträdare Kerttu Saalasti
Tid i befattningen
9 juli 1953–17 november 1953
Statsminister Urho Kekkonen
Företrädare Reino Oittinen
Efterträdare Arvo Salminen

Tid i befattningen
29 augusti 1958–4 december 1958
Statsminister Karl-August Fagerholm
Företrädare P.J. Hynninen
Efterträdare Karl-August Fagerholm
Tid i befattningen
27 maj 1957–29 november 1957
Statsminister V.J. Sukselainen
Företrädare Ralf Törngren
Efterträdare P.J. Hynninen
Tid i befattningen
20 oktober 1954–3 mars 1956
Statsminister Urho Kekkonen
Företrädare Urho Kekkonen
Efterträdare Ralf Törngren

Född 31 januari 1914
Yläsommee, Viborgs landskommun, Storfurstendömet Finland
Död 11 december 2000 (86 år)
Lojo, Finland
Politiskt parti Agrarförbundet/Centerpartiet
Maka Kaarina Päivölä (g. 1939–1981)
Kyllikki Stenros (g. 1981–2000; hans död)

Johannes Virolainen, född 31 januari 1914 i Yläsommee, Viborgs landskommun (nu Sverdlovo, Leningrad oblast, Ryssland), död 11 december 2000 i Lojo, var en finländsk politiker (Agrarförbundet/Centerpartiet). Virolainen var statsminister 1964–66; han var därtill minister i ett tiotal regeringar, bl.a. utrikesminister och finansminister.

Efter Urho Kekkonen var Virolainen tveklöst en av de mest färgstarka och dominerande centerpartisterna i finländsk efterkrigspolitik.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Virolainen föddes i en småbrukarfamilj från Karelska näset, som efter fortsättningskriget avträddes till Sovjetunionen. Efter studentexamen 1932 fortsatte han sina studier i lantbruksekonomi vid Helsingfors universitet, där han disputerade 1950. Under andra världskriget var Virolainen anställd som statstjänsteman i Viborg. År 1944 utnämndes han till avdelningschef vid inrikesministeriet, med uppgift att hantera de order som den allierade kontrollkommissionen utfärdade angående den finländska befolkningen i Ingermanland.

Virolainen blev 1945 invald i riksdagen för Agrarförbundet. Från början av sin politiska karriär stod han mycket nära Urho Kekkonen, och 1950 tilldelades han en ministerpost inom inrikesministeriet i Kekkonens första regering. Under 1950-talet var Virolainen vid olika tillfällen utbildningsminister, utrikesminister och vice statsminister. Han innehade bland annat utrikesministerposten i Karl-August Fagerholms tredje regering 1958–59, under den period av försämrade relationer till Sovjetunionen som kommit att kallas för nattfrosten; detta ledde till Virolainens avgång som utrikesminister i december 1958, och till regeringens fall följande månad. Nattfrosten följdes av konflikter inom Agrarförbundet mellan Virolainen och partiordföranden V.J. Sukselainen å ena sidan, och anhängare av den så kallade K-linjen under ledning av Kekkonen och Ahti Karjalainen. K-linjens anhängare uppfattade Virolainen som en stark politisk rival, och betraktade honom även som utrikespolitiskt opålitlig i förhållande till Paasikivi-Kekkonen-linjen.

År 1964 bildades en borgerlig majoritetsregering med Virolainen som statsminister. Under hans mandatperiod genomfördes flera reformer på det utbildningspolitiska området; bland annat i form av en omdaning av Finlands akademi 1964, samt genom att påbörja ett arbete för att grunda flera nya universitet i landet. Som utbildningsminister i Mauno Koivistos regering 1968–70 drev Virolainen frågor om utökad demokrati inom utbildningsväsendet, bland annat genom att föreslå en omorganisering av högskolornas förvaltning.

Åren 1972–75 fick Virolainen en framträdande roll som finansminister i den av Kalevi Sorsa ledda koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet (som Agrarförbundet kallat sig sedan 1965). Denna period präglades av stark inflation och en hastig ökning av statens skatteinkomster, vilket gav utrymme att fördela de ekonomiska medlen till de båda regeringspartiernas undergrupper; regeringens framgångar ledde till att den uppfattades som ett hot mot president Kekkonens inflytande, varför han lät upplösa den 1975.

Konflikten mellan Kekkonen och Virolainen kan sägas ha kulminerat med den så kallade midsommarbomben 1979, då Virolainen, nu talman i riksdagen, väckte Kekkonens vrede efter uttalanden i en intervju med Suomen Kuvalehti. Virolainen hade hävdat att Samlingspartiet, trots sin seger i riksdagsvalet samma år, lämnats utanför regeringsbildningen av "allmänna, inte interna, orsaker", det vill säga Sovjetunionens aversion mot partiet. Som svar på detta sade Kekkonen att Virolainen "gett ett falskt vittnesbörd om Finlands utrikespolitik och internationella ställning", och menade att uttalandet gett nytt bränsle åt påståenden om finlandisering i Västeuropa. Kekkonen anses även ha velat se till att Virolainen inte skulle kunna kandidera i 1982 års presidentval.

Virolainen ställde trots detta upp i presidentvalet, men drog sig i hög utsträckning tillbaka från politiken efter att ha förlorat mot Mauno Koivisto. År 1983 lämnade han riksdagen, men återvände 1987 för ytterligare en period; 1990 blev han därmed den ledamot som suttit längst tid i riksdagen.

Från 1939 var Virolainen gift med undervisningsrådet Kaarina Päivölä; de skilde sig 1981. Han ingick då ett nytt äktenskap med Kyllikki Stenros, även hon ett välkänt ansikte i Finland som programledare i tv samt riksdagsledamot för Centerpartiet 1977–79. Skilsmässan och det nya äktenskapet fick stor uppmärksamhet i pressen, och kan ha lett till minskat förtroende från delar av väljarkåren.[1]

Virolainen avled i Lojo, och är begravd vid Sankt Lars kyrka där.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Virolainen, Johannes”. Biografiskt lexikon för Finland. 28 januari 2011. https://www.blf.fi/artikel.php?id=638. Läst 9 januari 2023. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]