Arabisk skrift
| Underklass till | skrift | |
|---|---|---|
| Tillkomst | 400 | |
| Förlaga | • feniciska alfabetet • Arameiska alfabetet • syriska alfabetet | |
| Skrivriktning | höger till vänster | |
| Unicode-intervall | U+0600-06FF, U+0750-077F, U+08A0-08FF, U+FB50-FDFF, U+FE70-FEFF, U+10EC0-10EFF, U+0870-089F | |
Arabisk skrift är ett skriftsystem som används för att skriva arabiska och ett stort antal andra språk. Den utvecklades ur den arameiska skrifttraditionen, sannolikt genom det nabateiska alfabetet, och blev genom islams utbredning ett av världens mest spridda skriftsystem. Förutom arabiska har det i olika tider och varianter använts för bland annat persiska, urdu, turkiska, swahili och malajiska.[1][2]
Skriften skrivs från höger till vänster, och bokstäverna binds vanligen samman inom ord. De flesta bokstäver har därför olika former beroende på om de står isolerat eller i början, mitten eller slutet av ett ord. Skriften brukar beskrivas som en abjad, eftersom den i första hand återger konsonanter, medan korta vokaler vanligen markeras med diakritiska tecken eller utelämnas. I flera språk har den arabiska skriften anpassats med särskilda bokstäver eller diakritiska lösningar för ljud som saknas i arabiskan, och i modern digital textbehandling finns därför ett stort antal utökade arabiska tecken i standarder som Unicode.[3][4]
Historia
[redigera | redigera wikitext]Den arabiska skriften utvecklades ur den arameiska skrifttraditionen, närmast genom det nabateiska alfabetet. De tidigaste bevarade exemplen på arabisk skrift brukar dateras till senantiken; det äldsta kända längre belägget är en trespråkig inskrift från år 512. Under den tidiga muslimska tiden utvecklades två huvudtyper av skriften, kūfisk och naskhī. Den kūfiska stilen kom särskilt att användas i monumentala inskrifter och tidiga koranhandskrifter, medan naskhī var en mer kursiv stil som med tiden blev utgångspunkt för den moderna arabiska hand- och bokskriften.[2][1]
Egenskaper
[redigera | redigera wikitext]Arabisk skrift skrivs från höger till vänster. Bokstäverna i ett ord skrivs vanligen samman så att de blir en sammanhängande enhet. Rent praktiskt använder man vid typsättning initiala (oftast längst till höger i ordet), mediala och finala (oftast längst till vänster i ordet) former för respektive bokstav (till skillnad från dess isolerade form). Vissa bokstäver binds dock inte till efterföljande bokstav och har därför inte särskilda initiala och mediala former, men kan förekomma i början eller mitt i ord ändå. Då används den självständiga respektive den avslutande formen. Tecknet efter ska då inte heller bindas med det föregående.
Arabisk skrift beskrivs ofta som en abjad, det vill säga en konsonantskrift där vokaler är frivilliga och markeras med diakritiska tecken. Det är dock inte en "ren" abjad; långa vokaler skrivs med några få undantag alltid ut men inte de korta.
Användning och utbredning
[redigera | redigera wikitext]Arabisk skrift används inte bara för arabiska utan också för ett flertal andra språk. Genom de arabiska erövringarna under 600- och 700-talen spreds både språket och skriften över ett stort område från Indien till Atlanten. Skriften kom därefter att anpassas för många andra språk, bland annat persiska och urdu, och har historiskt även använts för språk som turkiska, swahili och malajiska.[2]
När den arabiska skriften har anpassats till andra språk har den ofta behövt kompletteras. I iranska språk som persiska, pashto och baluchi används den i särskilda varianter, med ytterligare bokstäver eller diakritiska lösningar för ljud som inte finns i arabiskan. I pashto och baluchi används till exempel extra diakritiska tecken för retroflexa konsonanter, och i pashto markeras också fonem som saknas i persiskan.[4]
Den arabiska skriften används i dag för flera stora språk, däribland persiska och urdu, men också för ett antal mindre språk. Detta har lett till att standarder för digital textbehandling, såsom Unicode, omfattar ett stort antal utökade arabiska bokstäver. I sydasiatiska språk som urdu har skriften dessutom vidareutvecklats med egna bokstavsformer och ortografiska lösningar som skiljer sig från bruket i arabiska och persiska.[3]
Skriftstilar
[redigera | redigera wikitext]Två huvudtyper av arabisk skrift utvecklades tidigt: kūfisk och naskhī. Den kūfiska skriften var kraftig, kantig och väl lämpad för inskrifter i sten och metall samt för tidiga koranhandskrifter. Naskhī var däremot en mer flytande och kursiv stil, anpassad för skrift på papyrus och papper, och blev med tiden utgångspunkt för den moderna arabiska hand- och bokskriften.[1][2]
Ur dessa huvudtyper utvecklades senare flera andra stilar. Bland dem märks thuluth och maghribī, som användes för mer dekorativa och ornamentala ändamål, samt dīwānī, som utvecklades i det osmanska rikets kanslier. I samband med det persiska språkets litterära uppsving utvecklades också taʿlīq, och dess efterföljare nastaʿlīq blev den dominerande skriftstilen för persiska och kom senare även att få stor betydelse för dari, pashto och urdu.[1]
Siffror
[redigera | redigera wikitext]Vid skrivning med arabisk skrift används olika former av arabiska siffror i olika regioner: standardarabiska samt det ostliga skrivsättet som används i Iran, Pakistan samt i Indien. I Maghreb används samma siffror som i Europa.
Siffror som förekommer i ett tal skrivs från vänster till höger och skrivs alltså inte åt samma håll som bokstäverna.
| Maghrebarabiska | Standardarabiska | Östligt skrivsätt |
|---|---|---|
| 0 | ٠ | ۰ |
| 1 | ١ | ۱ |
| 2 | ٢ | ۲ |
| 3 | ٣ | ۳ |
| 4 | ٤ | ۴ |
| 5 | ٥ | ۵ |
| 6 | ٦ | ۶ |
| 7 | ٧ | ۷ |
| 8 | ٨ | ۸ |
| 9 | ٩ | ۹ |
Hantering i datorer
[redigera | redigera wikitext]Teckenkodningen Unicode stöder arabisk skrift. Det finns teckenkoder både för nominella arabiska bokstäver (som ska formas vid utskrift, så att de binds ihop med intilliggande bokstäver) och även för förformade bokstäver och ligaturer. De förformade arabiska bokstäverna finns med som teckenkoder för kompatibilitet med äldre teckenstandarder, och bör inte användas i nyskrivna texter. De nominella bokstäverna skrivs ut med olika utformning, och eventuellt olika placering i höjdled, beroende på intilliggande bokstäver. Moderna fonter (enligt till exempel OpenType eller AAT) för arabiska innehåller flera former för varje nominell arabisk bokstav (plus ev. ankarpunkter för placering i höjdled), och utskriftsystemet väljer form beroende på grannbokstäver. Teckenkoderna för de förformade bokstäverna används då inte, och en hel del utökade arabiska bokstäver har inga kodpunkter för förformade varianter. Även ligaturer, speciellt för den obligatoriska lam-alif-ligaturen, formas med hjälp av data i fonten, inte via teckenkoder för arabiska ligaturer.
En annan svårighet är att skrivriktningen för arabisk text är från höger till vänster. Enligt Unicode ska arabisk text lagras i läsordning, och sedan skrivas ut höger-till-vänster. Så om en text bara innehåller arabiska bokstäver och några skiljetecken är det lätt, man vänder på tecknens ordning vid utskrift (om man måste skriva ut från vänster till höger), eller helt enkelt skriver ut dem höger-till-vänster, samtidigt som vissa tecken, bl.a. parenteser, speglas. Men om texten även innehåller, till exempel, ord skrivna i ett alfabet där skrivriktningen är vänster-till-höger, nummer, även arabiska nummer, blir det mer komplicerat. Unicode-standarden innehåller en, tyvärr ganska komplicerad, algoritm för detta som datorutvecklare kan använda. Resultatet blir inte alltid perfekt, så det finns även styrkoder med vars hjälp utskriften kan förbättras, till exempel för parenteser, citat och dylikt. I HTML finns istället attribut för detta som bör användas i stället för styrkoderna.
Även äldre 8-bitskodningar för arabiska bokstäver och siffror finns, som använts före Unicode och delvis fortfarande, till exempel ISO/IEC 8859-6. Det stödjer engelska och arabiska, men inte fullt ut persiska, urdu m.fl.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 3 4 ”Arabic alphabet”. Encyclopaedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/Arabic-alphabet. Läst 6 april 2026.
- 1 2 3 4 ”Arabic alphabet”. Encyclopaedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/alphabet-writing/Arabic-alphabet. Läst 6 april 2026.
- 1 2 ”Chapter 9: Middle Eastern Scripts – Arabic”. The Unicode Standard, Version 17.0.0. Unicode Consortium. https://www.unicode.org/versions/Unicode17.0.0/core-spec/chapter-9/#G20596. Läst 6 april 2026.
- 1 2 ”IRAN vi. IRANIAN LANGUAGES AND SCRIPTS (3) Writing Systems”. Encyclopaedia Iranica. https://www.iranicaonline.org/articles/iran-vi3-writing-systems/. Läst 6 april 2026.
|