Armas Lindgren

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Armas Lindgren
Unionsgatan 26 i Helsingfors
Nya Studenthuset i Helsingfors (1912)

Armas Eliel Lindgren, född 28 november 1874 i Tavastehus, död 3 oktober 1929 i Köpenhamn[1], var en finländsk arkitekt. Han var med och grundade arkitektbyrån Gesellius-Lindgren-Saarinen år 1896 och bidrog tillsammans med Herman Gesellius och Eliel Saarinen till genombrottet för en finländsk, nationell arkitektur.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Lindgren studerade på Polytekniska institutet i Helsingfors och arbetade under studietiden för arkitekterna Josef Stenbäck och Gustaf Nyström.[2] Han blev färdig arkitekt 1897. 1919 utsågs han till professor.[3]

Armas Lindgren firade redan som student en stor framgång då han tillsammans med Herman Gesellius och Eliel Saarinen vann arkitekttävlingen för kommerserådet Julius Tallbergs bostadshus på Skatudden i Helsing­fors. Nu grundades arkitektkontoret Gesellius-Lindgren-Saarinen som firade stora framgångar i Finland och internationellt.[4] 1898 deltog de i en arkitekturtävling för Finlands paviljong på världsutställningen i Paris år 1900. De vann tävlingen med sitt nationalromantiska bidrag. Den slottslika paviljongen som var dekorerad med nationalromantiska motiv och Akseli Gallen-Kallelas fresker fick en enorm uppmärksamhet. Konstruktionen blev en vägvisare för den nationalromantiska inriktningen och beställningar strömmade in till arkitektbyrån. Arkitekttrions gemensamma arbeten hör till de bästa nationalromantiska arbetena i Finland. Bland dessa finns försäkringsbolaget Pohjolas kontor (1901) och Finlands nationalmuseum (1905-1910) i Helsingfors, Suur-Merijoki herrgård i Viborgs landskommun (1904, förstördes i kriget), samt deras gemensamma ateljé Hvitträsk (1902) i Kyrkslätt. Byrån planerade också flera bostadshus i Helsingfors samt utvecklade nationalromantiska inredningar, speciellt för Suur-Merijoki och Hvitträsk, som i dag är museum. Arkitekttrion splittrades år 1905.[2]

Åren 1902-12 var Lindgren den första konstnärliga chefen vid Konstindustriella högskolan, dåvarande Centralskolan för konstflit, från 1913 som ordförande. Efter kompanjonskapets upplösning byggde Lindgren bland annat Vanemuine teater, Sakala studenthus i Dorpat (Tartu), Estonia konsert- och teaterhus i Reval (Tallinn), nya studentföreningshuset i Helsingfors, ett flertal kyrkor på landsbygden, fabriksbyggnder med mera. Lindgren ledde även restaureringarna av Åbo och Viborgs domkyrkor.[5]

Lindgren hade en egen byrå åren 1908-1929. Från 1916 arbetade han tillsammans med Bertel Liljequist. Lindgren var intresserad av byggnadsskydd och han tog kraftigt ställning för att man skulle bevara trähusen i Gamla Raumo. I dag är de listade som världsarv. 1907 blev han delägare och drivande kraft i villastaden i Brändö. Aktiebolaget Brändö Villastad, som spelade stor roll för öns utveckling, beställde ritningarna för radhusområdet Ribbingshof av Lars Sonck och Armas Lindgren år 1915. Ribbingshof är det äldsta radhusområdet i Finland.

Lindgren är begravd på Brändö begravningsplats i Helsingfors.

Verk under egen byrå[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.blf.fi/artikel.php?id=3430
  2. ^ [a b] http://www.mfa.fi/architect?apid=3830
  3. ^ http://www.kansallismuseo.fi/sv/hvittrask/gls/armas-lindgren
  4. ^ Armas Lindgren, Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009). Första webbpublicering i december 2014.
  5. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 271