Balkanmes

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Balkanmes
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Poecile lugubris, Bulgaria 1.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljMesar
Paridae
SläkteTitor
Poecile
ArtBalkanmes
P. lugubris
Vetenskapligt namn
§ Poecile lugubris
Auktor(Temminck, 1820)
Utbredning
Parus lugubris. Distribution map.png
Synonymer
  • Parus lugubris
Hitta fler artiklar om fåglar med

Balkanmes[2] (Poecile lugubris) är en fågel i familjen mesar inom ordningen tättingar.[3] Den förekommer i sydöstra Europa och sydvästra Asien i både bergsskogar, buskmarker, olivlundar och fruktträdgårdar. Jämfört med andra mesar är den relativt tystlåten och tillbakadragen. IUCN kategoriserar arten som livskraftig.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Balkanmesen påminner om en talgoxe i storlek (13–14 centimeter) och proportioner, men färgad som en talltita. Jämfört med den senare har den dock en bruntonad gråsvart hätta som går lite längre ner på huvudet och en mycket större svart haklapp.[4] På så sätt blir den vita kinden snarare som en smal kil. Näbben är också relativt kraftig.

Balkanmes i bergsområdet Jadovnik i sydvästra Serbien.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Locklätena är blåmeslika och sparvlikt grälande, ibland med en mer rivig ton, medan den enkla sången liknar entitans fast med en oren röst: "tjriv-tjriv-tjriv".[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Balkanmesen förekommer som namnet antyder på Balkanhalvön, men även österut via Mindre Asien till Iran. Den är en stannfågel, men det finns tecken på att den förflyttar sig till lägre belägna områden i delar av utbredningsområdet.[5]

Fågeln delas vanligen upp i fem underarter med följande utbredning:[6]

  • Poecile lugubris lugubris – från Balkanhalvön till norra Grekland
  • Poecile lugubris lugens – centrala och södra Grekland
  • Poecile lugubris anatoliae – från Mindre Asien och söderut till norra Israel
  • Poecile lugubris dubiusZagrosbergen i västra Iran
  • Poecile lugubris kirmanensisKermanregionen i sydöstra Iran
Balkanmesens världsutbredning.

I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) urskiljs endast fyra underarter, där lugens inkluderas i lugubris-[7] Sedan 2022 följer svenska BirdLife Sverige dessa rekommendationer.[8]

Tillfälligt har balkanmesen observerats i Italien, Slovenien och Kuwait.[9]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Balkanmesen beskrevs vetenskapligt av Coenraad Jacob Temminck 1820. Dess vetenskapliga artepitet '’lugubris är latin och betyder "sorgesam".[10]

Tidigare betraktades hyrkanmes (P. hyrcanus) som en underart till balkanmes, men genetiska studier visar att hyrkanmesen snarare står närmare talltita (P. montanus) och entita (P. palustris),[11] varför den numera urskiljs oftast som egen art.[3][12][6] Balkanmesens närmaste släkting är den kinesiska vitbrynad mes (Poecile superciliosus).[11][13]

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Arten placerade tidigare i det stora messläktet Parus. Data från jämförande studier av DNA och morfologi visade att en uppdelning av släktet bättre beskriver mesfåglarnas släktskap[14][11] varför de flesta auktoriteter idag behandlar Poecile som ett distinkt släkte.[3][6]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Balkanmesen trivs i macchia med spridda träd och buskar, bland annat olivlundar, plommonodlingar och andra fruktträd.[1] Den ses också i öppet parkliknande landskap med ek, bok, pil, poppelträd och barrträd, framför allt gran och ceder och i synnerhet i bergig kalkstensterräng.[1] Den är diskret i sitt uppträdande jämfört med andra mesar.[4]

Rouwmees-1 (28030714084).jpg

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Fågeln är monogam och häckar från mars till tidigt i augusti i hål i ruttnande fruktträd, men också i holk eller i klippskrevor.[1] Boet är en skål gjord av ull, växtmaterial, bark, djurhår och fjädrar. Den lägger normalt fem till sju ägg.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Balkanmesen beskrivs som ovanlig eller lokalt vanlig. I Grekland och västra Turkiet är den rätt vanlig och vida spridd, liksom i norra Irak, iranska Zagrosbergen och i norra Israel. Den är dock sällsynt på Kreta, i Kaukasus och Libanon. Beståndet i Europa uppskattas till mellan 450 000 och 1,3 miljoner par, med överlägset flest antal i Bulgarien och Turkiet, vars bestånd anses vra stabila. Den lilla populationen i Kroatien, bestående av färre än 1000 individer, tros dock vara i minskande. I Rumänien har den å andra sidan nyligen vidgat sitt utbredningsområde in i Transsylvanien.[15] Sammanvägt anses beståndet vara stabilt.[16] Det i kombination med det relativt stora utbredningsområdet gör att internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig.[1] I Armenien hotas arten av allt fler skogsbränder och av pesticider i jordbruket.[17]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] BirdLife International 2016 Poecile lugubris . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 6 januari 2021.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
  4. ^ [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 338-339. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ Gosler, A. and Clement, P. 2007. Sombre Tit (Poecile lugubris). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. and de Juana, E. (eds), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.
  6. ^ [a b c] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.2). doi :  10.14344/IOC.ML.10.2.
  7. ^ Shirihai, Hadoram; Lars Svensson (2018). Handbook of Western Palearctic Birds, Volume 1, Passerines: Flycatchers to Buntings. Helm Field Guides. ISBN 9781472937575 
  8. ^ Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022. 
  9. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 158. ISBN 978-84-941892-9-6 
  10. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4
  11. ^ [a b c] Johansson, U.S., J. Ekman, R.C.K. Bowie, P. Halvarsson, J.I. Ohlson, T.D. Price, and P.G.P. Ericson (2013), A complete multilocus species phylogeny of the tits and chickadees (Aves: Paridae), Mol. Phylogenet. Evol. 69, 852-860.
  12. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  13. ^ Tritsch, Christian; Martens, Jochen; Sun, Yue-Hua; Heim, Wieland; Strutzenberger, Patrick; Päckert, Martin (2017). ”Improved sampling at the subspecies level solves a taxonomic dilemma – A case study of two enigmatic Chinese tit species (Aves, Passeriformes, Paridae, Poecile)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 107: sid. 538–550. doi:10.1016/j.ympev.2016.12.014. PMID 27965081. 
  14. ^ Gill, F.B., B. Slikas, and F.H. Sheldon (2005), Phylogeny of titmice (Paridae): II. Species relationships based on sequences of the mitochondrial cytochrome-b gene, Auk 122, 121-143.
  15. ^ Gosler, A., P. Clement, and G. M. Kirwan (2020). Sombre Tit (Poecile lugubris), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.somtit3.01
  16. ^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
  17. ^ Aghasyan, A. and Kalashyan, M. 2010. The Red Book of animals of the Republic of Armenia. Yerevan Pub. House Zangak.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]