Balkanmes

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Balkanmes
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Poecile lugubris, Bulgaria 1.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljMesar
Paridae
SläkteTitor
Poecile
ArtBalkanmes
P. lugubris
Vetenskapligt namn
§ Poecile lugubris
Auktor(Temminck, 1820)
Synonymer
  • Parus lugubris
Hitta fler artiklar om fåglar med

Balkanmes (Poecile lugubris) är en fågel i familjen mesar inom ordningen tättingar som förekommer i sydöstra Europa och sydvästra Asien.[2]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Balkanmesen påminner om en talgoxe i storlek (13-14 centimeter) och proportioner, men färgad som en talltita. Jämfört med den senare har den dock en bruntonad gråsvart hätta som går lite längre ner på huvudet och en mycket större svart haklapp.[3] På så sätt blir den vita kinden snarare som en smal kil. Näbben är också relativt kraftig.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Locklätena är blåmeslika och sparvlikt grälande, ibland med en mer rivig ton, medan den enkla sången liknar entitans fast med en oren röst: "tjriv-tjriv-tjriv".[3]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Balkanmesen delas upp i fem underarter med följande utbredning:[4]

  • Poecile lugubris lugubrisBalkanhalvön till norra Grekland
  • Poecile lugubris lugens – centrala och södra Grekland
  • Poecile lugubris anatoliaeMindre Asien söderut till norra Israel
  • Poecile lugubris dubiusZagrosbergen i västra Iran
  • Poecile lugubris kirmanensis – sydöstra Iran (Kermanregionen)

Balkanmesen är stannfågel, men det finns tecken på att den förflyttar sig till lägre belägna områden i delar av utbredningsområdet.[5]

Balkanmesens världsutbredning.

Tidigare betraktades hyrkanmes (P. hyrcanus) som en underart till balkanmes, men genetiska studier visar att hyrkanmesen snarare står närmare talltita och entita,[6] varför den numera urskiljs oftast som egen art. Balkanmesens närmaste släkting är den kinesiska vitbrynad mes (Poecile superciliosus).

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Arten placerade tidigare i det stora messläktet Parus. Data från jämförande studier av DNA och morfologi visade att en uppdelning av släktet bättre beskriver mesfåglarnas släktskap[7][6] varför de flesta auktoriteter idag behandlar Poecile som ett distinkt släkte.[2][4]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Balkanmesen trivs i macchia med spridda träd och buskar, bland annat olivlundar, plommonodlingar och andra fruktträd.[1] Den ses också i öppet parkliknande landskap med ek, bok, pil, poppelträd och barrträd, framför allt gran och ceder och i synnerhet i bergig kalkstensterräng.[1] Den är diskret i sitt uppträdande jämfört med andra mesar.[3]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Fågeln är monogam och häckar från mars till tidigt i augusti i hål i ruttnande fruktträd, men också i holk eller i klippskrevor.[1] Boet är en skål gjord av ull, växtmaterial, bark, djurhår och fjädrar. Den lägger normalt fem till sju ägg.

Status[redigera | redigera wikitext]

Balkanmesens bestånd tros vara stabilt. Det i kombination med det relativt stora utbredningsområdet gör att internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] BirdLife International 2016 Poecile lugubris Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2017.
  2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  3. ^ [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 338-339. ISBN 978-91-7424-039-9 
  4. ^ [a b] Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi : 10.14344/IOC.ML.7.3.
  5. ^ Gosler, A. and Clement, P. 2007. Sombre Tit (Poecile lugubris). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. and de Juana, E. (eds), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.
  6. ^ [a b] Johansson, U.S., J. Ekman, R.C.K. Bowie, P. Halvarsson, J.I. Ohlson, T.D. Price, and P.G.P. Ericson (2013), A complete multilocus species phylogeny of the tits and chickadees (Aves: Paridae), Mol. Phylogenet. Evol. 69, 852-860.
  7. ^ Gill, F.B., B. Slikas, and F.H. Sheldon (2005), Phylogeny of titmice (Paridae): II. Species relationships based on sequences of the mitochondrial cytochrome-b gene, Auk 122, 121-143.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]