Talltita

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Talltita
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Parus atricapillus 2 (Marek Szczepanek).jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Mesar
Paridae
Släkte Poecile
Art Talltita
P. montanus
Vetenskapligt namn
§ Poecile montanus
Auktor Conrad von Baldenstein, 1827
Synonymer
  • Parus montanus
  • Poecile montana
  • Parus borealis Selys-Longchamps 1843
  • Parus colletti Stejneger 1889
  • Parus atricapillus borealis Hartert 1905
Poecile montanus kleinschmidti.jpg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Talltita[2] (Poecile montanus) är en liten fågel som tillhör familjen mesar.[3]

Taxonomi och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Talltitan beskrevs som en egen art först 1827 av Conrad von Baldenstein[1] och har traditionellt placerats i det stora messläktet Parus. Detta stora släkte har delats upp i ett antal släkten varför talltitan placerats i släkte Poecile.[2][3]

Talltitan är känd för att hybridisera med en rad närbesläktade arter som lappmes, svartmes och entita.[4] En förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita observerades och ringmärktes i Gällivare år 2000 vilket ytterligare belyser släktskapsproblematiken bland dessa mesar.[5]

Tidigare kategoriserades amerikansk talltita som underart till talltita men den är endast avlägset släkt.[3] Även sichuanmes (P. weigoldicus) urskiljs numera som egen art. Å andra sidan betraktas taxonet songarus numera allmänt som del av talltitan.

Utbredning och underarter[redigera | redigera wikitext]

Talltitan är vitt spridd och vanlig i tempererade och subarktiska delar av Europa och norra Asien. Den är mer specialiserad på barrträd än entitan, vilket förklarar att den häckar mycket längre norrut. Den är vanligen stannfågel.[3] Talltitan delas här upp i 14 underarter i två grupper med följande utbredning:[3]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige förekommer den allmänt i nästan hela landet, förutom på Gotland och i delar av Skåne.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Talltita. Notera "tjurnacken", den vita kindens utsträckning och armpennors ljusa kanter som skapar en ljus vingspegel.

Talltitan är 11-14 centimeter lång och väger 8-14 gram.[6] Den har gråbrun rygg, vitaktig buk och mattsvart hjässa och haklapp. Den har en kort knubbig och vass näbb som är svart, svart iris och grå ben.[6] Könen är lika och juvenilen liknar de adulta individerna.[7]

Talltitan är mycket lik sin nära släkting entitan, men skiljs från den i fält då talltitans hjässa är matt svartbrun i stället för glänsande blåsvart och att den svarta hakfläcken ofta är större och vidgar sig nedåt.[7] Huvudformen skiljer sig också genom att talltitan ofta har en kraftigare nacke, som brukar beskrivas som en "tjurnacke".[7] Vidare sträcker sig det vita på kinden hos talltitan ända upp till nacken där entitan istället är brunsolkig och talltitans armpennor har en ljus kant vilket skapar en ljus vingspegel på ovansidan av den hopfällda vingen.[7] Talltitans fjädrar på hjässan är också längre än hos entitan, men detta går inte att avgöra i fält.

I den östra delen av utbredningsområdet är talltitan mycket ljusare än entitan, men längre västerut blir de två arterna mer och mer lika, så till den grad att den inte betraktades som häckfågel i Storbritannien förrän vid slutet av 1800-talet, trots att den är allmänt spridd och helt ersätter entitan i Skottland.

Talltitan är även lik lappmesen, som förekommer i samma biotop över stora delar av utbredningsområdet, men lappmesen har yvigare fjäderdräkt, rödbrunare kroppssida, varmt brun rygg som kontrasterar tydligare mot de grå vingöversidorna, större helsvart hakklapp och matt gråbrun hjässa.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Varninglätet är ett utdraget "tsitsidäää". Sången består av "klagande" pipanden "dju-dju-dju-dju-dju". Att i fält särskilja talltita från entita görs enklast på lätena.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Talltitan förekommer i blandskog och barrskog. Den lever i stabila parförhållanden, och varje par hävdar vanligen ett revir på cirka 25 hektar. Ofta lever också ett yngre par talltitor i samma revir, men dessa är i allmänhet förpassade till de delar av reviret som har sämre tillgång på föda och skydd. Fåglarna håller sig till reviret året runt och drar inte runt lika mycket som blåmesar och talgoxar gör under vintern. Skötselmetoder som förröjning (att sly och småträd avlägsnas) och låggallring (gallring där man i första hand tar bort små träd) är en viktig bidragande orsak till att talltitan och en rad andra skogsfåglar som gynnas av en rik granunderväxt i en skiktad produktionsskog minskar i antal.[8]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Talltitan gräver ofta ut sitt eget bohål och kan till och med tränga igenom hård bark, oftast i en rutten stubbe eller ett mer eller mindre murknat träd. De flesta bon som har undersökts är fodrade av päls, hår och träflisor, men ibland används fjädrar. Äggen, sex till nio till antalet, har rödaktiga prickar eller fläckar. Honan ruvar äggen i cirka två veckor, och efter kläckningen matas ungarna av båda föräldrarna i 16 till 19 dagar.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Fåglarna livnär sig av skalbaggar, insekter, spindeldjur och frön, ungefär som andra mesar. Under vintern är talltitan stationär i sitt revir och lever då till stor del av frön som den hamstrat under hösten. Fröna placeras ett och ett i barkspringor, under lavar och på liknande ställen, och antalet hamstrade frön i ett revir kan överstiga tiotusentals. Många källor anger att en skillnad mellan entita och talltita är att den senare under vintertid inte besöker fågelbord[9] men det är felaktigt då talltitan visst besöker fågelbord.[10][11][12]

Talltitan och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Talltitan har en mycket stor global population vars utbredning är mycket stort varför IUCN inte bedömer den som hotad utan kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Talltitan har tidigare kallats för nordisk mes och gråmes.[13]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Delar av artikeln baseras på översättningar från tyskspråkiga Wikipedias Weidenmeise och engelskspråkiga Wikipedias Willow tit, lästa 31 augusti 2005

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Parus montanus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 2015-11-17.
  2. ^ [a b] Sveriges ornitologiska förening (2016) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2016-02-10
  3. ^ [a b c d e] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Cramp, S., Perrins, C. et al. (1993) Handbook of the Birds of Europa, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Palearctic Vol.7, Oxford University Press
  5. ^ Susanne Backe (2001) "Tofstita" - förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita, Vår Fågelvärld, vol.60, nr.4, sid:20-21
  6. ^ [a b] Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid:316-319, ISBN 978-0-7136-7040-0
  7. ^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. Sid. 344-345. ISBN 978-91-7424-039-9 
  8. ^ Eggers, Sönke; Low, Matthew (May 2014). ”Differential demographic responses of sympatric Parids to vegetation management in boreal forest”. Forest Ecology and Management 319: sid. 169–175. doi:10.1016/j.foreco.2014.02.019. 
  9. ^ Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. Sid. 408-409. ISBN 91-1-913142-9 
  10. ^ www.artportalen.se
  11. ^ www.arvidsjaurnaturochkultur.se
  12. ^ Lundborg (2004) Food hoarding: Memory and social conditions - an evolutionary approach
  13. ^ SAOB

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]