Hoppa till innehållet

Beachvolleyboll vid olympiska sommarspelen

Från Wikipedia

Beachvolleyboll har funnits vid de olympiska sommarspelen sedan 1992 som uppvisningssport och sedan 1996 som officiell sport. USA och Brasilien har varit de mest framgångsrika länderna, men även Tyskland (två gånger), Australien och Norge har vunnit guld.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Beachvolleyturneringen vid OS 2016 spelades på Copacabana. Det har varierat från turnering till turnering om den hållits på en existerande strand eller på en anlagd bana.

Beachvolley deltog som uppvisningssport vid OS 1992. Karolyn Kirby och Nancy Reno vann turneringen på damsidan medan Sinjin Smith och Randy Stoklos vann herrturneringen.

När sporten för första gången var en officiell sport vid OS deltog 18 damlag och 24 herrlag. Lagen kvalificerade sig för turneringen genom deras resultat i FIVB:s turneringar under de 18 månader som föregick turneringen. Max två lag per land och tävlingsklass (dam/herr) var tillåtna. Värdlandet var berättigat till (minst) ett lag och FIVB kunde även ge wild card till ett lag.

Vid den första officiella turneringen 1996 tillämpades dubbel eliminering (tävling i cupformat där deltagarna åker ut efter totalt två förluster) fram till att bara fyra lag fanns kvar (två från vinnarsidan och två från förlorarsidan). Vid OS 2000 ökades antal damlag till 24 och sedan dess tävlar 24 lag i bägge klasserna. Under samma OS så skedde en övergång till cupformat med direkt eliminering vid förlust, förutom från första rundan. Förlorarna i första rundan mötte en att annat förlorande lag och de fyra främsta förlorarna spelade åttondelsfinal tillsammans med vinnarna från första rundan. OS 2004 inledes med gruppspel där lagen delades in i sex grupper om fyra lag. De två bästa lagen i varje grupp samt de fyra främsta fyrorna gick vidare till åttonsdelsfinal. Till OS 2008 skedde en förändring för grupptreorna: de två bästa gick direkt till åttondelsfinal, medan övriga grupptreor mötte en annan grupptrea om en plats i åttondelsfinalen. Sedan 2008 har tävlingsupplägget varit oförändrat.

Vid de första OS:en spelades enbart ett set först till 15 poäng (ett övertag på två poäng krävdes för seger, dock som mest 17 poäng). Poäng gavs enbart vid egen serve. Sedan OS 2004 så spelas matcherna i bäst av tre set där de bägge första är till 21 poäng och ett eventuellt tredje set är till 15 poäng. Poäng ges oavsett vilket lag som servar. Det krävs minst två poängs övertag för att vinna ett set och finns ingen poängbegränsning för hur länge lagen spelar för att uppnå det övertaget.[2]

Damer[3][redigera | redigera wikitext]

År Värd Final Match om tredjepris Lag
Guld Matchresultat Silver Brons Matchresultat Fyra
1996
Mer information
USA
Atlanta
Brasilien
Sandra Pires och Jackie Silva
2–0 Brasilien
Mônica Rodrigues och Adriana Samuel
Australien
Natalie Cook och Kerri Pottharst
2–0 USA
Barbra Fontana och Linda Hanley
18
2000
Mer information
Australien
Sydney
Australien
Natalie Cook och Kerri Pottharst
2–0 Brasilien
Shelda Bede och Adriana Behar
Brasilien
Sandra Pires och Adriana Samuel
2–0 Japan
Yukiko Takahashi och Mika Teru Saiki
24
2004
Mer information
Grekland
Aten
USA
Misty May och Kerri Walsh Jennings
2–0 Brasilien
Shelda Bede och Adriana Behar
USA
Holly McPeak och Elaine Youngs
2–1 Australien
Natalie Cook och Nicole Sanderson
24
2008
Mer information
Kina
Beijing
USA
Misty May-Treanor och Kerri Walsh Jennings
2–0 Kina
Tian Jia och Wang Jie
Kina
Xue Chen och Zhang Xi
2–0 Brasilien
Talita Antunes och Renata Ribeiro
24
2012
Mer information
Storbritannien
London
USA
Misty May-Treanor och Kerri Walsh Jennings
2–0 USA
Jennifer Kessy och April Ross
Brasilien
Larissa França och Juliana Silva
2–1 Kina
Xue Chen och Zhang Xi
24
2016
Mer information
Brasilien
Rio de Janeiro
Tyskland
Laura Ludwig och Kira Walkenhorst
2–0 Brasilien
Ágatha Bednarczuk och Bárbara Seixas
USA
April Ross och Kerri Walsh Jennings
2–1 Brasilien
Talita Antunes och Larissa França
24
2020
Mer information
Japan
Tokyo
USA
Alix Klineman och April Ross
2–0 Australien
Mariafe Artacho del Solar och Taliqua Clancy
Schweiz
Joana Heidrich och Anouk Vergé-Dépré
2–0 Lettland
Tīna Graudiņa och Anastasija Kravčenoka
24
2024
Mer information
Frankrike
Paris




24


Herrar[4][redigera | redigera wikitext]

År Värd Final Match om tredjepris Lag
Guld Matchresultat Silver Brons Matchresultat Fyra
1996
Mer information
USA
Atlanta
USA
Karch Kiraly och Kent Steffes
2–0 USA
Mike Dodd och Mike Whitmarsh
Kanada
John Child och Mark Heese
2–0 Portugal
João Brenha och Miguel Maia
24
2000
Mer information
Australien
Sydney
USA
Dain Blanton och Eric Fonoimoana
2–0 Brasilien
Zé Marco de Melo och Ricardo Santos
Tyskland
Jörg Ahmann och Axel Hager
2–0 Portugal
João Brenha och Miguel Maia
24
2004
Mer information
Grekland
Aten
Brasilien
Emanuel Rego och Ricardo Santos
2–0 Spanien
Javier Bosma och Pablo Herrera
Schweiz
Patrick Heuscher och Stefan Kobel
2–1 Australien
Julien Prosser och Mark Williams
24
2008
Mer information
Kina
Beijing
USA
Phil Dalhausser och Todd Rogers
2–1 Brasilien
Márcio Araújo
and Fábio Luiz Magalhães
Brasilien
Emanuel Rego och Ricardo Santos
2–0 Georgien
Renato "Geor" Gomes och Jorge "Gia" Terceiro
24
2012
Mer information
Storbritannien
London
Tyskland
Julius Brink och Jonas Reckermann
2–1 Brasilien
Alison Cerutti och Emanuel Rego
Lettland
Mārtiņš Pļaviņš och Jānis Šmēdiņš
2–1 Nederländerna
Reinder Nummerdor och Richard Schuil
24
2016
Mer information
Brasilien
Rio de Janeiro
Brasilien
Alison Cerutti
and Bruno Oscar Schmidt
2–0 Italien
Daniele Lupo och Paolo Nicolai
Nederländerna
Alexander Brouwer och Robert Meeuwsen
2–0 Ryssland
Viacheslav Krasilnikov och Konstantin Semenov
24
2020
Mer information
Japan
Tokyo
Norge
Anders Mol och Christian Sørum
2–0 Ryssland
Viacheslav Krasilnikov och Oleg Stoyanovskiy
Qatar
Ahmed Tijan och Cherif Younousse
2–0 Lettland
Mārtiņš Pļaviņš och Edgars Točs
24
2024
Mer information
Frankrike
Paris




24

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Noter[redigera | redigera wikitext]