Bisamand

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bisamand
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult hane i häckningsdräkt
Adult hane i häckningsdräkt
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Andfåglar
Anseriformes
Familj Egentliga andfåglar
Anatidae
Underfamilj Oxyurinae (men se text)
Släkte Biziura
Stephens, 1824
Art Bisamand
B. lobata
(Shaw, 1796)
Vetenskapligt namn
§ Biziura lobata
Två honor fotograferade i vid Lake Wallace, Blue Mountains, New South Wales.
Två honor fotograferade i vid Lake Wallace, Blue Mountains, New South Wales.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Bisamand (Biziura lobata) är en morfologiskt och ekologiskt annorlunda andfågel med stela stjärtfjädrar och stor näbbflik som lever i södra Australien och vars taxonomiska placering är under diskussion.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Arten placeras ensam i släktet Biziura. Dock förekommer det en utdöd släkting i form av den nyzeeländska bisamanden eller "de Lautours and" (Biziura delautouri) som förekom på Nya Zeeland, men som bara är känd från förhistoriska subfossila benrester. Den var 8% längre än den idag förekommande arten och hade ett proportionellt mycket stort huvud.[2]

Släktförhållandena med andra andarter är osäkra för denna annorlunda and. Traditionellt placeras den i underfamiljen Oxyurinae som omfattar de andra änderna med stela stjärtfjädrar, men den verkar bara vara på avstånd besläktad med kopparänderna i släktet Oxyura. Dess mycket distinkta apomorfier gör att den är svår att placera systematiskt. mtDNA av cytokrom b och sekvensdata av DNA indikerar att den är nära besläktad med den lika besynnerliga blåanden (Hymenolaimus malacorhynchus) vilket i så fall skulle representera det mest drastiska exemplet på evolutionär adaptation inom hela ordningen Anseriformes.[3] Det faktiska släktförhållandena mellan dessa båda arter är fortfarande olöst, men de verkar båda tillhöra en mycket tidig utvecklingslinje inom Anatidae som härstammar från tiden för Gondwana. Som sådan är bisamanden ganska nära besläktad med de andra stelstjärtade änderna, men inte så nära som man tidigare har trott och många av de morfologiska likheterna beror istället på konvergent evolution.[4]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Honfärgad individ

En adult hane mäter 60-70 cm och har under häckningssäsongen en arttypisk, stor mörk läderartad flik under den svartgrå näbben. Adulta honor mäter 47-55 cm och saknar fliken under näbben. Deras murriga gråbruna, tunt vitstreckade, fjäderdräkt är oansenlig och skiljer sig inte mellan könen. Bisamnaden flyter mycket lågt i vattnet, nästan likt en skarv, och de simhudsförsedda fötterna sitter mycket långt bak på kroppen. Ungarna är först täckta med en mörkbrun dundräkt.

Honor och hanar i icke häckningsdräkt är mycket lika och om man inte är bekant med deras könsskillnader vad gäller beteende så går det ej att på håll skilja dem åt i fält.

Förväxlingsrisker med andra arter[redigera | redigera wikitext]

Inom artens ursprungliga utbredningsområde är den solfjäderformade styva stjärten distinkt vilket exempelvis skiljer den från vattrad and (Stictonetta naevosa) som i övrigt är i samma storlek och har samma dräktfärg och vanor. Australisk kopparand (Oxyura australis) har en liknande form på sin stjärt men skiljer sig i övrigt i färg, form och jizz.

Utbredning och biotop[redigera | redigera wikitext]

De är förhållandevis vanliga i vattensystemen Murray-Darling och Cooper's Creek, och i de våtare näringsrika områdena i södra delen av kontinenten som sydvästra hörnet av Western Australia, Victoria, och på Tasmanien. Bisamanden undviker områdena längre norrut och de torra delarna i västra och nordvästra Australien. Arten föredrar djupa, lugna sjöar och våtmarker med både öppna vattenytor och vassruggar.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Film av adult hane med stor näbbflik som putsar sig och visar upp sig i häckningstid.
Storm King Dam, södra Queensland, Australia

De tar sig inte ofta upp ur vattnet och är klumpiga på land. De flyger sällan. De har svårigheter att lyfta och landar klumpigt, med en låg inflygningsvinkel utan att fälla ned fötterna. Dock flyger de fort och långväga, med snabba, grunda vingslag, när de behöver.

I vattnet uppvisar de en stor rörlighet och de använder både fötter och stjärt för att svänga. Vanligtvis befinner sig bisamanden i vattnet hela dygnet där de ömsom födosöker energiskt och ömsom lugnt flyter omkring. Ibland sätter de sig på stockar eller torra land under kortare stunder. Under natten ligger de på vattnet, långt ut från land, med huvudet under vingen.

Bisamanden är en skicklig dykare och dyker med huvudet före så lugnt att vattenytan knappt krusas. De kan stanna under ytan i upp till en minut och kommer bara upp en mycket kort stund för att sedan dyka igen. De dyker för att undkomma predatorer och andra hot, och för att födosöka, ofta på ganska stora djup. De kan dyka ned till minst 6 meters djup och dess huvudföda utgörs av vattenlevande palpbaggar (Hydrophilidae), kräftdjur, snäckor, sötvattensmusslor, och liknande, men även olika former av vattenväxter och ibland någon fisk.

Under icke-häckningssäsong uppträder adulta hanar ofta ensamma. De håller och försvarar ett revir, varifrån de jagar bort andra hanar och ofta även honor. Juveniler och individer som inte nått könsmognad bildar stora flockar under delar av året. Det är fortfarande okänt när bisamanden når könsmognad i vilt tillstånd men det kan ta flera år. De är en långlivad art som fortfarande kan häcka när de är 20 år eller äldre.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Bisamandens häckningssäsong varierar beroende på regn och vattenstånd, men brukar infalla mellan juli och januari, med högst antal kullar i september eller oktober. Trots ett antal studier av arten är fortfarande lite känt om dess häckningsbeteende. Under perioden annonserar hanarna sin närvaro genom högljudda upprepade sekvenser med olika läten. Först plaskar de med foten i vattnet för att sedan följas av två mjuka, korta cuc cuc-läten, sedan en hög vissling och ett dovt grymtande. Denna ljudsekvens kan påbörjas under alla dygnets timmar, med eller utan att hanen visar upp sig och utför andra spelbeteenden, och sekvensen upprepas var fjärde till femte sekunds under så långa perioder som upp till en halvtimma. Den stora läderartade fliken under näbben, som sväller under häckningssäsongen, används inte för att skapa läten utan verkar enbart fungera som en visuell markör.

Honor och hanar tros para sig med flera individer i ett leksystem, men detta är fortfarande spekulationer. Honan bygger ensam boet och tar hand om ungarna.

Honan väljer en avskild plats för boet, ofta inne i en stor vass, långt från land och på djupt vatten, eller i skydd under ett överhängande buskage. De har dock även observerats bon på exempelvis en stubbe, i en ihålig trädstam och under en uppochnedvänd båt. Boet består av en enkel bale av nedtrampat växtmaterial med en grund fördjupning, som fodras med finare växdelar, och efter att äggen är lagda, täcks av rikligt med dun. Honan verkar inte vara kapabel att frakta bomaterial utan förlitar sig på det som finns i närheten. När boet är färdigt drar honan ned vass över boet, vilket skapar ett sorts tak över boet som skyddar det från ovan. När hon lämnar boet, glider hon tyst ned under vattnet och kommer inte upp till ytan förrän hon är långt borta från boet.

Den genomsnittliga kullstorleken är okänd. Så stora kullar som tio ägg har observerats, men det troliga är att de lägger ungefär 3-4 ägg. I de allra flesta fallen överlever bara en unge, men ibland två, till att bli kapabla att simma och dyka, vilket de blir redan efter fem dagar efter kläckningen. Vid denna tid verkar de lämna boet. Ungarna stannar nära modern under flera månader och ibland, i början, kryper de upp på hennes rygg när hon simmar. Redan tidigt pickar de efter föda på ytan och gör kortare, grunda dyk, men den absoluta merparten av maten förses ungen av sin moder ända tills de nästan är fullvuxna.

Bisamanden och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Bisamanden skjuts ibland av jägare men har litet värde eftersom köttet inte anses gott. Utdikning av våtmarker och sänkning av vattenstånd i sjöar har inverkat på artantalet, vilket även de förhöjda salthalterna i Australiens vattensystem, men arten bedöms inte som hotad.[5]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Varifrån dess vetenskapliga släktnamn Biziura härstammar är okänt medan artepitetet lobata härstammar från latinets 'lobatus' vilket refererar till näbbfliken och ordmässigt kan jämföras med engelskans "lobed".[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Biziura lobata Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Worthy (2002)
  3. ^ Livezey (1986), Sraml et al. (1996)
  4. ^ Livezey (1986), McCracken et al. (1999), Sraml et al. (1996)
  5. ^ BirdLife International (2008)
  6. ^ Neville et al (2000)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är till stora delar översatt från engelsktalande wikipedias artikel Musk Duck, läst 2009-01-18, där följande källor anges:

  • BirdLife International (2008) Biziura lobata. I: IUCN 2008. 2008 IUCN Red List of Threatened Species, <www.iucnredlist.org>. Läst 18 januari 2009.
  • Livezey, Bradley C. (1986): A phylogenetic analysis of recent anseriform genera using morphological characters. Auk 103(4): 737-754. DjVu fulltext PDF fulltext
  • McCracken, Kevin G.; Harshman, John; McClellan, David A. & Afton, Alan D. (1999): Data set incongruence and correlated character evolution: An example of functional convergence in the hind-limbs of stifftail diving ducks. Systematic Biology 48(4): 683-714. doi:10.1080/106351599259979 PDF fulltext
  • Sraml, M.; Christidis, L.; Easteal, S.; Horn, P. & Collet, C. (1996): Molecular Relationships Within Australasian Waterfowl (Anseriformes). Australian Journal of Zoology 44(1): 47-58. doi:10.1071/ZO9960047 (HTML abstract)
  • Worthy, Trevor H. (2002): The New Zealand musk duck (Biziura delautouri Forbes, 1892). Notornis 49(1): 19–28. PDF fulltext

Övriga källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Neville W Cayley & Terence R. Lindsey (2000). What Bird is That? A completetly revised and update edition of the classic Australian ornithological work., sid. 642

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]