Liten blåklocka

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Blåklocka)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Liten blåklocka
Campanula rotondifolia.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningAsterordningen
Asterales
FamiljKlockväxter
Campanulaceae
SläkteBlåklockssläktet
Campanula
ArtLiten blåklocka
C. rotundifolia
Vetenskapligt namn
§ Campanula rotundifolia
AuktorL., 1753
1. Jordstam, rosett med rundblad och stjälkbas 2. Blomställning 3. Blomknopp i längdgenomskärning, förstoring 4 × 4. Blomma dito, förstoring 2 × 5. Ståndare i blomknopp, förstoring 5 × 6. Stiftet i densamma, förstoring 4 × 7. Stift och märke i full blomning, förstoring 4 × 8. Fröhus strax före sin mognad, förstoring 2 ×  

1. Jordstam, rosett med rundblad och stjälkbas
2. Blomställning
3. Blomknopp i längdgenomskärning, förstoring 4 ×
4. Blomma dito, förstoring 2 ×
5. Ståndare i blomknopp, förstoring 5 ×
6. Stiftet i densamma, förstoring 4 ×
7. Stift och märke i full blomning, förstoring 4 ×
8. Fröhus strax före sin mognad, förstoring 2 ×

 
Hitta fler artiklar om växter med
Blåklocka kan även vara slanguttryck för blåtira.

Liten blåklocka (Campanula rotundifolia) är en flerårig växt med blå blommor. En närstående art är stor blåklocka, Campanula persicifolia. Campanula rotundifolia complex är en tetraploid variant.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Första året blommar inte liten blåklocka, utan den bygger upp sitt näringsarbete genom det underjordiska, mångåriga grensystem, varifrån de blommande och fruktsättande skotten ska utvecklas. På dessa skott finns endast små och smala blad, eftersom deras huvuduppgift inte är näringsarbetet.

Blommar juliseptember.

Kromosomtal 2n = 34, 68.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Blåklockor är vanliga över hela Norden. Under högsommarens sol framkommer ett rikligt blomsterliv, där olika typer av blåklockor ofta förekommer.

Utbredningskartor[redigera | redigera wikitext]

Nordliga gränslinjer inlagda för stor resp liten blåklocka. I Jotunheimen går liten blåklocka upp till 1 920 m ö h.
  • Norra Halvklotet [6]
Gränslinjer inlagda för stor resp liten blåklocka samt för underarterna Campanula rotundifolia ssp. langdorffiana A.Gray och Campanula rotundifolia ssp. Rocky Mountains.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Torra ängsbackar, örtbackar.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Landskapsblomma[redigera | redigera wikitext]

Blåklockan är, tillsammans med ängsklocka, Dalarnas landskapsblomma. Debatten vilken av dem som är den "riktiga" har gått fram och tillbaka, men på 1990-talet nåddes en kompromiss om att båda kunde vara landskapsblomma. Blåklockan var dock den som först blev utsedd och dessutom den enda av dessa två som var spridd i hela landskapet i början av 1900-talet.[1]

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt  Referens  Förklaring

Dunebjälla Västergötland (Täg socken) [2] Bjälla = bjällra
Dåmbjälla Småland (Östbo härad) [3] Bjälla = bjällra
Fingarhattar Gotland [4] = Fingerhättor d v s fingerborgar
Klockartuppur Dalarna (Floda) [5] Klockar = klockor; tuppur = toppar, d v s enbart själva blomman
Salukluckur Dalarna (Älvdalen) [2] Salu = svala i dalmålet, syftande på att blomningen börjar då svalor återkommit från sitt vinterviste. Kluckur = klockor. (Jfr svalblomma och svalört)
Saluskälla Dalarna (Mora) [2] Skälla är en speciell utformning av en klocka, som vid vallning hänges kring ledarkons hals
Skälltuppor Dalarna (Järna) [5] Skäll avser här en skälla; med tuppur menas toppar, d v s enbart själva blomman
Örnaklocka Västergötland (Täg socken) [2] Örna = öronliknande

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Örjan Hamrin 2003: Vilken är Dalarnas landskapsblomma? I Dalarnas fornminnes och hembygdsförbund 2003: Dalarna 2003. ISBN 91-87466-66-X
  2. ^ [a b c d] Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962, sida 556 [1]
  3. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962, sida 90 [2]
  4. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962, sida 138 [3]
  5. ^ [a b] Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962, sida 329 [4]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]