Blåsfiskar
| Blåsfiskar | |
_(43419852851).jpg) Arothron manilensis. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Överklass | Benfiskar Osteichthyes |
| Klass | Strålfeniga fiskar Actinopterygii |
| Ordning | Blåsfiskartade fiskar Tetraodontiformes |
| Familj | Blåsfiskar Tetraodontidae |
| Vetenskapligt namn | |
| § Tetraodontidae | |
| Utbredning | |
 | |
| Släkten | |
| se Blåsfiskar#Släkten | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Blåsfiskar (Tetraodontidae) är en familj i ordningen blåsfiskartade fiskar. Det finns mer än 120 arter,[1] fördelat över ett knappt 30-tal släkten.
Det vetenskapliga namnet kommer från de fyra sammanvuxna tänder som bildar en sorts näbb.[1] Det svenska namnet kommer efter fiskarnas förmåga att vid fara blåsa upp sig; de flesta arterna innehåller även ett starkt nervgift.
Namn
[redigera | redigera wikitext]Det vetenskapliga namnet – Tetraodontidae – kommer av att fisken har fyra stora specialiserade tänder av olika utseeende beroende på art. Tänderna används till att krossa skalet på blötdjur och kräftdjur som är deras naturliga föda.
Blåsfiskarna har fått sitt namn efter att de vid fara kan blåsa upp sig med vatten eller luft.[2] Fisken ändrar då sin kroppsform från den normala till en mer klotformad, vilket skyddar den genom att göra den svårare att svälja för predatorer.
Blåsfisk har också flera andra namn, som kulfiskar,[2] fugu och de engelska globefish, swellfish och blowfish.
Kännetecken
[redigera | redigera wikitext]Blåsfiskar har en rundad, kompakt kropp, stort huvud med högt ansatta ögon och näbbliknande käkar. De saknar bukfenor,[2] men har en ryggfena och en analfena som båda är förhållandevis små och belägna långt bak på kroppen. Även bröstfenorna är ganska små; blåsfiskarna är inga snabba simmare, men de kan röra sig i vattnet med stor skicklighet. Stjärtfenan har vanligen en något rundad kant och är inte kluven.
Huden saknar fjäll, och den är normalt grov eller taggig.[1]
Längden hos de olika arterna varierar från cirka 2,5[1] centimeter till cirka 90[1] centimeter. Färgteckning och mönster uppvisar också stora skillnader från art till art, och det finns både arter som är diskret brunaktigt färgade – ofta med ljusare undersida och mörkare översida – och arter som är klart färgade i exempelvis gult, blått och grönt.
Utbredning, akvariefiskar
[redigera | redigera wikitext]Det finns över 100 arter av blåsfiskar. De förekommer främst i varma, tropiska eller subtropiska hav, och speciellt vanliga är de vid korallrev. Några arter återfinns även i sötvatten och i bräckvatten.[2] De är ovanliga i tempererade hav och finns inte i kalla vatten.
Ett antal arter hålls som akvariefiskar. Detta gäller särskilt arter från söt- eller brackvatten i Sydamerika, Afrika eller Sydostasien.[2]
Levnadssätt
[redigera | redigera wikitext]Blåsfiskar lever vanligen ensamma, och flera arter hävdar aggressivt revir gentemot andra fiskar av samma art, särskilt hanarna.
I samband med parning ägnar sig många arter åt parvis lek. De lägger sedan äggen i en grop eller på en sten, där äggen antingen överges eller får skydd av hanen.[2] Reproduktionen sker oftast fritt i vattnet, undantaget några arter som fäster sina ägg på klippor.
Som yngel lever blåsfiskar pelagiskt. Som vuxna håller de sig vanligen i närheten av rev.
Det vetenskapliga namnet kommer av att fisken har fyra stora specialiserade tänder, som kännetecknar de olika arterna. Tänderna används till att krossa skalet på blötdjur och kräftdjur som är deras naturliga föda. I dieten ingår musslor,[2] sjöborrar, krabbor och koralldjur,[2] men de äter även alger.[1]
Försvar och gift
[redigera | redigera wikitext]Blåsfiskar har flera typer av försvar gentemot rovfiskar. Dels har de förmåga att vid fara blåsa upp sig med vatten eller luft, vilket snabbt sväljs och hamnar i en avdelning av magsäcken;[2] kroppsformen blir då närmast klotformad.[2] Detta gör fisken svårare att svälja för en predator. Forskare tror att denna försvarsmetod utvecklats, eftersom fiskarnas makliga simhastighet minskar deras möjlighet att kunna simma ifrån en angripare.[1]
Giftighet
[redigera | redigera wikitext]De flesta arter innehåller dessutom alkaloiden tetrodotoxin (TTX), vilket är mycket giftigt för människor.[3] Allmänt används giftet för att avskräcka fiender.[3] Giftet produceras av bakterier i fiskens diet,[1] och exemplar i fiskodlingar – där dieten är annorlunda – tenderar att sakna giftet.[4] Jämför pilgiftsgrodor, vilka acckumulerar sitt gift via insekter i dieten.[5]
I Japan är blåsfisk, fugu, en delikatess som dock bara får beredas professionellt av speciellt utbildade och examinerade kockar.[1] Det mesta av giftet är koncentrerat till skinn och inre organ, med en stark koncentration i könsorganen.[2] En stark koncentration finns även i levern som enligt lag inte får säljas över huvud taget och som på restauranger hanteras som riskavfall.
Giftet fungerar som ett nervgift.[6] Den hämmar aktiviteten i muskler och nerver och leder till andningsförlamning, ofta med dödlig utgång. En enda blåsfisk kan innehålla tillräckligt med tetrodotoxin för att kunna döda dussintals med fiender,[4] och inget känt motgift finns.[1]
För fisken själv har TTX en annan effekt. Den fungerar som stressdämpande medel. Tester har visat att blåsfiskar som får mat som innehåller/genererar TTX blir större och samtidigt mindre aggressiva. Dessa individer hade även mindre mängder av kortisol i blodet och kortikotropinfrisättande hormon i hjärnan.[4]
Släkten och arter
[redigera | redigera wikitext]
|
| |
- Amblyrhynchotes
- Arothron
- Auriglobus
- Canthigaster
- Carinotetraodon
- Chelonodon
- Colomesus
- Contusus
- Ephippion
- Feroxodon
- Fugu
- Gastrophysus
- Javichthys
- Lagocephalus
- Liosaccus
- Marilyna
- Monotretus
- Omegaphora
- Pelagocephalus
- Polyspina
- Reicheltia
- Sphoeroides
- Takifugu
- Tetractenos
- Tetraodon
- Torquigener
- Tylerius
- Xenopterus
Galleri
[redigera | redigera wikitext]-
Canthigaster valentini. -
Uppblåst Arothron stellatus. -
Arothron nigropunctatus.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e f g h i j] ”Pufferfish | National Geographic” (på engelska). Animals. 12 mars 2010. https://www.nationalgeographic.com/animals/fish/facts/pufferfish. Läst 24 april 2025.
- ^ [a b c d e f g h i j k] ”blåsfiskar”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/bl%C3%A5sfiskar. Läst 24 april 2025.
- ^ [a b] McKay, George (2018). ”Puffer fish” (på engelska). Encyclopedia of animals. University of California Press. sid. 513
- ^ [a b c] Buehler, Jake (8 november 2019). ”Deadly pufferfish poison relieves stress in deadly pufferfish” (på engelska). www.science.org. https://www.science.org/content/article/deadly-pufferfish-poison-relieves-stress-deadly-pufferfish. Läst 24 april 2025.
- ^ Vitt, Laurie J. (2013-03-25) (på engelska). Herpetology: An Introductory Biology of Amphibians and Reptiles. Academic Press. sid. 488. ISBN 978-0-12-386920-3. https://books.google.se/books?id=Gay9N_ry79kC&lpg=PA588&dq=Polychrotidae&hl=sv&pg=PA488. Läst 24 april 2025
- ^ Malin Strand & Håkan Andersson (29 januari 2016). ”Slemmaskens hemlighet”. Forskning & Framsteg. https://fof.se/artikel/2016/2/slemmaskens-hemlighet/. Läst 24 april 2025.
Allmänna källor
[redigera | redigera wikitext]- Schou, Per (red.). Djur: illustrerad guide till världens djurliv, Globe Förlaget, 2007. ISBN 0-7513-3427-8
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör blåsfiskar.
Wikispecies har information om blåsfiskar.
|
|