Koralldjur

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Uppslagsordet ”Korall” leder hit. För färgen, se Korall (färg).
Koralldjur
Coral Outcrop Flynn Reef.jpg
Koralldjur i Stora barriärrevet
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjurriket
Animalia
StamNässeldjur
Cnidaria
KlassKoralldjur
Anthozoa
Vetenskapligt namn
§ Anthozoa
AuktorEhrenberg, 1834
Ordningar
Se text
En havsanemon i Mexikanska golfen
Hitta fler artiklar om djur med

Koralldjur (Anthozoa) är en klass inom stammen nässeldjur.[1] Med över 6 000 nu levande arter är koralldjuren den största klassen inom nässeldjuren.[2] Koralldjur finns i alla världens hav[3] och är speciellt associerade med korallrev. Koralldjur är solitära eller kolonibildande polyper som vanligen lever fastsittande på något underlag. Anatomiskt består en polyp, ett enskilt koralldjur, i enkla drag av en kropp med en maghålighet, en fot som fäster djuret vid underlaget och en krans av tentakler med nässelceller som omger munnen. Gruppens vetenskapliga namn, Anthozoa, kommer från grekiskan och är sammansatt av orden anthos som betyder "blomma" och zoon som betyder "djur".[4] Det syftar på de enskilda djurens närmast blomlika utseende och ett äldre svenskt trivialnamn för koralldjur är "blomdjur".[5]

Exempel på solitära koralldjur är havsanemoner och cylinderrosor. Till de kolonibildande koralldjuren hör de flesta stenkoraller (det finns även stenkoraller som är solitära), hornkoraller och sjöpennor. En koloni består av en mängd enskilda korallpolyper som lever tätt ihop och därför ser ut som en organism. Kolonin har ett stadgande yttre eller inre skelett av kalciumkarbonat eller hornartade ämnen. Med koraller avses i vardagligt tal oftast just sådana koralldjur som har ett sådant skelett.[3] Det är framförallt kolonibildande stenkoraller som med sitt hårda kalkskelett bildar stommen för världens korallrev. Revbyggande koraller kallas även för hermatypiska koraller.[4]

Polyperna bildar själva ägg och spermier, och kan fortplanta sig genom såväl sexuell förökning som asexuell förökning (så kallad knoppning).

Många koralldjur är självlysande, som ett resultat av bioluminiscens.

Utmed Sveriges kuster finns det korallrev i Kosterrännan (se Kosterfjorden) utanför norra Bohuslän, där ögonkorallen bildar rev i vatten under 85 meters djup. Det finns cirka 70 arter av koralldjur i Sverige.

Coral polyp.jpg

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Koralldjuren indelas i tre underklasser; åttastråliga koralldjur, sexstråliga koralldjur samt Ceriantipatharia. Dessa är i sin tur uppdelade i sammanlagt 17 ordningar, varav två är utdöda:

Åttastråliga koralldjur (Alcyonaria eller Octocorallia)

Sexstråliga koralldjur (Zoantharia eller Hexacorallia)

Ceriantipatharia

Arter[redigera | redigera wikitext]

Gruppen koralldjur inkluderar de revbyggande hermatypiska koraller som kan hittas i de tropiska oceanerna, dessa tillhör underklassen sexstråliga koralldjur, Zoantharia, till ordningen Scleractinia (tidigare Madreporaria). Sistnämnda kan också kallas steniga koraller eftersom den levande vävnaden tunt täcker ett skelett som är sammansatt av kalciumkarbonat. En koralls huvud är bildat av många individuella polyper, där varje polyp bara är ett par millimeter i diameter. Kolonierna av polyper fungerar i huvudsak som en enda organism – genom att dela näringsämnen via ett välutvecklat gastrovaskulärt nätverk – och polyperna är kloner, där varje polyp har samma genetiska struktur. Varje polypgeneration växer på skelettet till de tidigare generationerna, och bildar därmed en struktur som har en karakteristisk form för arten, men som kan vara påverkad av miljön den lever i.

De hermatypiska korallerna skaffar sig mycket av de näringsämnen de behöver från symbiotiska encelliga alger kallade zooxanthellae, och är därför beroende av solljus. Som ett resultat av detta finner man ofta dessa koraller nära vattenytan, men i klart vatten kan de växa på ända ner till 60 meters djup.

Koraller förökar sig genom att många koraller av samma art i en region samtidigt släpper ut gameter, könsceller, över en period på en eller ett par nätter vid fullmåne.

Evolution[redigera | redigera wikitext]

Fossil av Grewingkia canadensis, en korall tillhörande Rogosa.

Koraller uppträdde redan under kambrium för ca 542 miljoner år sedan, men var då ganska ovanliga. Under ordovicium blev de två ordningarna Rugosa och Tabulata dominerande. Både tabulata och rugosa koraller förekommer i kalksten och kalkhaltig skiffer från ordovicium till perm, men är kanske vanligast under ordovicium och silur. Till skillnad från rugosa koraller var tabulata koraller enbart kolonibildande.

Korallerna i ordningen Scleractinia diversifierades kraftigt under mesozoikum och kenozoikum, och är på toppen av sin utveckling idag. Dess fossil hittar man i små mängder från och med trias, och de är relativt vanliga i bergarter från jura, krita och kenozoikum. Skeletten till dessa så kallade stenkoraller är sammansatta av en form av kalciumkarbonat som kallas aragonit. Även om de är yngre än tabulata och rugosa koraller så bevaras inte aragonitskeletten lika bra som kalcitskeletten.[källa behövs] Att mjuka koraller har existerat för länge sedan kan man se på att de lämnat avtryck men också omvandlade rester av mjukdelar.[6]

Liksom dagens koraller bildade också fossila koraller rev. Liksom alla fossil kan även fossila koraller användas för en grov datering av sedimentära bergarter. Stora barriärrevet är den nu största konstruktionen byggd av levande organismer.[källa behövs]

Fossila koraller som man kan hitta i Sverige är bland andra arter i släktena Goniophyllum, Ketophyllum, Favosites, Halysites, Heliolites, Aulopora och Syringopora men också arterna Acervularia ananas, Palaeocyclus porpita och Oculina becki.[6]

Miljöpåverkningar[redigera | redigera wikitext]

Koraller kan vara känsliga för miljöförändringar, och är därför ofta skyddade av miljölagar. Ett korallrev kan bli övervuxet av alger om det är för mycket näringsämnen i vattnet. Koraller kan också dö av temperaturförändringar på bara ett par grader, eller om saliniteten i vattnet sjunker eller kraftigt ökar. Som ett tidigt symptom på miljöförändringar släpper korallen ut sina zooxanthellae. Utan dessa är korallen färglös, och det vita skelettet av kalciumkarbonat skiner igenom. Detta fenomen kallas för korallblekning (engelska coral bleaching).

En kombination av temperaturförändringar och miljöutsläpp har lett till förstörelsen av många korallrev runt om i världen. Detta gör att studier av koraller idag är ett viktigt fält inom forskningen om jordens klimat. Klimatförändringar som El Niño kan skapa temperaturförändringar som dödar koraller.

Döda koraller har viss användning som smycken, till exempel liksom pärlor uppträdda på en tråd till halsband, eller som utsmyckning av exempelvis en fibula. Vissa levande koraller, främst mjukkoraller, används som husdjur inom akvaristiken.[källa behövs]

Mineralacceleration[redigera | redigera wikitext]

Koraller använder mineraler från havsvattnet som byggmatereal när det växer, normalt måste korallen själv samla in dessa mineraler. Genom att skapa en elektrisk potential mellan två elektriskt ledande föremål i havet bildas en anod och en katod. Det har visat sig att katoden drar till sig mineraler från vattnet som gynnar tillväxten av korall, tillskottet hjälper även korallen att klara miljöförändringar bättre.[7] I Sverige görs försök på Sven Lovén centrum för marina vetenskaper för att undersöka hur accelerationen fungerar på ögonkorall.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk taxonomisk databas. Koralldjur
  2. ^ Daphne G. Fautin och Sandra L. Romano (3 oktober 2000). ”Anthozoa. Sea Anemones, Corals, Sea Pens.”. Tree of Life Web Project. http://tolweb.org/Anthozoa/17634. Läst 6 oktober 2018. 
  3. ^ [a b] Koralldjur i Nationalencyklopedins nätupplaga.
  4. ^ [a b] Hans G. Hansson. ”Nässeldjur-Kammaneter”. Artdatabanken. https://www.artdatabanken.se/globalassets/ew/subw/artd/1-om-arter-och-natur/fakta-om-arter/hansson/02.nasseldjur-kammaneter.pdf. Läst 7 oktober 2018. 
  5. ^ Martin Larsvik (1999). ”Svenska namn på marina evertebrattaxa”. Tjärnö marinbiologiska laboratorium. http://www.tmbl.gu.se/pdf/Svenska_namn.pdf. Läst 7 oktober 2018. 
  6. ^ [a b] Bergman, Claes; Stridsberg, Sven (2007). Svenska fossil i ord och bild. Lund: Studentlitteratur. sid. 10-18. ISBN 978-91-44-04877-2 
  7. ^ http://www.globalcoral.org/