Blåval

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Blåval
Status i världen: Starkt hotad[1]
Faroe stamp 402 blue whale (Balaenoptera musculus) crop.jpg
Teckning av blåval.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningValar
Cetacea
UnderordningBardvalar
Mysticeti
FamiljFenvalar
Balaenopteridae
SläkteBalaenoptera
ArtBlåval
B. musculus
Vetenskapligt namn
§ Balaenoptera musculus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Cypron-Range Balaenoptera musculus.svg
Utbredningsområde (blå)
Hitta fler artiklar om djur med

Blåval (Balaenoptera musculus) är en fenval. Blåvalen är så vitt man vet det största djur som någonsin existerat.[2][3][4] Den blir upp till 30 meter lång och den högsta registrerade vikten är 173 ton. Den lever främst av krill.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Blåvalen delas upp i fyra underarter: B. m. musculus, B. m. brevicauda, B. m. indica och B. m. intermedia.[5] Underarten musculus förekommer i norra Atlanten och norra Stilla havet, intermedia i Södra oceanen och brevicauda i Indiska oceanen och södra Stilla havet.

Utseende och anatomi[redigera | redigera wikitext]

Blåvalen har en lång, kraftig kropp som, om den jämförs med andra valar, är mer långsträckt. Huvudet är platt och ovanifrån sett format som ett U. Ryggsidan kan ha diverse olika nyanser av blåaktigt grått medan buksidan är något ljusare.[6] I den främre delen av munnen finns det runt 300 barder, som tillsammans fungerar som en stor sil. Barderna kan bli upp till en meter långa och tungan väger cirka 2,7 ton.[källa behövs] Fullvuxna blåvalar kan bli mellan 20 och 30 meter långa.[7][8] Ryggfenan är ganska liten och formen varierar individuellt. En fullvuxen blåval på omkring 27 meter uppskattas väga 150 till 200 ton.[9] Den högsta registrerade vikten är 173 ton[8][10] men det finns uppgifter på ännu tyngre valar men där vikten bedöms som oklar. Ett exempel är en hona på 27,6 meter som enligt uppgift vägde 187 ton och som fångades av den sovjetiska valfångstflottan år 1947.[11] Som storleksjämförelse väger en afrikansk elefant knappt 6 ton i snitt.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Blåvalen dyker lodrätt ner i djupet med hjälp av de starka ryggmusklerna som rör den bakre delen av kroppen och stjärtfenan upp och ned. Den dyker vanligtvis ned till ett maximalt djup på cirka 200 meter. Väl uppe vid ytan igen blåser valen ut den varma luften från lungorna, blandad med slem och havsvatten, upp till 9 meters höjd.[12]

Liksom för de andra bardvalarna består dess diet nästan uteslutande av de små kräftdjur som kallas krill.[13] När valen äter, fyller den munnen med havsvatten, som sedan silas ut genom barderna. På insidan fastnar då krillen och annan föda.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Blåvalen har länge varit starkt hotad. Under de första decennierna av 1900-talet minskade arten från 400 000 djur till färre än 10 000. 1966 fridlystes arten. Runt Antarktis fanns ca 3 000 djur kvar.

Blåvalarna förekom rikligt i nästan alla hav fram till början av 1900-talet. Under mer än ett århundrade jagades de av valjägare så att de nästan dog ut. År 1966 förbjöds jakt på blåval av det internationella samfundet. En rapport från 2002 uppskattar antalet blåvalar i hela världen till mellan 5 000 och 12 000 individer.[8] I mitten av 2016 uppskattade IUCN antalet till mellan 10 000 och 25 000.[14] Innan valjakten påbörjades fanns den största blåvalspopulationen i Antarktis-området. Där fanns då omkring 250 000 individer.[15] Det återstår endast mycket mindre koncentrationer (ungefär 2 000) i vardera av de tre grupperna i norra Stilla havet, Södra oceanen och Indiska oceanen. Det finns två ytterligare grupper i norra Atlanten och minst två på södra halvklotet. År 2014 hade populationen i nordöstra Stilla havet nästan återtagit den storlek som rådde där innan valfångsten där påbörjades.[16]

Tidskriften Marine Mammal Science publicerade en studie som indikerar att populationen utanför Nordamerikas västkust (vilket inkluderar USA:s västkust) har återhämtat sig fullständigt. Antalet individer i havsområdet är cirka 2 200. Det motsvarar 97 procent av den ursprungliga populationen i denna del av Stilla havet, enligt matematiska modeller.[17] Studien har letts av ekologen Cole Monnahan[18] vid University of Washington i Seattle och enligt honom är det troligen den första populationen av blåvalar i något av världshaven som repat sig efter den omfattande jakten som skedde under de första decennierna av 1900-talet.[17]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Reilly, S.B., Bannister, J.L., Best, P.B., Brown, M., Brownell Jr., R.L., Butterworth, D.S., Clapham, P.J., Cooke, J., Donovan, G.P., Urbán, J. & Zerbini, A.N. 2008 Balaenoptera musculus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 23 november 2010.
  2. ^ What is the biggest animal ever to exist on Earth?, How Stuff Works, läst 18 maj 2009.
  3. ^ Paul, Gregory S. (2010). ”The Evolution of Dinosaurs and their World”. The Princeton Field Guide to Dinosaurs. Princeton: Princeton University Press. sid. 19 
  4. ^ Bortolotti, Dan (2008). Wild Blue: A Natural History of the World's Largest Animal. St. Martin's Press 
  5. ^ Balaenoptera musculusIUCN:s rödlista, läst 1 april.
  6. ^ ”Species Fact Sheets: Balaenoptera musculus (Linnaeus, 1758)”. Fisheries and Aquaculture Department, Food and Agriculture Organization, United Nations. http://www.fao.org/fishery/species/2744. Läst 24 december 2012. 
  7. ^ Calambokidis, John; Steiger, Gretchen (1997). Blue Whales. Colin Baxter Photography. ISBN 978-1-900455-21-3 
  8. ^ [a b c] ”Assessment and Update Status Report on the Blue Whale Balaenoptera musculus (PDF). Committee on the Status of Endangered Wildlife in Canada. 2002. http://www.sararegistry.gc.ca/virtual_sara/files/cosewic/sr_blue_whale_e.pdf. Läst 19 april 2007. 
  9. ^ Burnie, David. Illustrerad guide till världens djurliv, Globeförlaget, 2007
  10. ^ ”Animal Records”. Smithsonian National Zoological Park. Arkiverad från originalet den 25 april 2009. https://www.webcitation.org/5gJ2eCdk7?url=http://nationalzoo.si.edu/Animals/AnimalRecords/. Läst 29 maj 2007. 
  11. ^ Ragnar Hult, Anette Strugstad, Ove Karlsson, red. ”2”. Guinness Rekordbok 1996. Forum AB. sid. 27. ISBN 91-37-10723-2 
  12. ^ Djur - illustrerat uppslagverk (2007). ISBN 978-91-7166-036-7.
  13. ^ de Koning, Jason; Wild, Geoff (1997). ”Contaminant analysis of organochlorines in blubber biopsies from blue whales in the St. Lawrence Seaway”. Trent University. Arkiverad från originalet den 4 juli 2007. https://web.archive.org/web/20070704145244/http://whale.wheelock.edu/bwcontaminants/welcome.html. Läst 29 juni 2007. 
  14. ^ IUCN Red List Retrieved 21 June 2016
  15. ^ Branch, T. A.; Matsuoka, K.; Miyashita, T. (2004). ”Evidence for increases in Antarctic blue whales based on Bayesian modelling”. Marine Mammal Science 20 (4): sid. 726–754. doi:10.1111/j.1748-7692.2004.tb01190.x. 
  16. ^ ”California Blue Whales Bounce Back From Whaling”. http://www.iflscience.com/plants-and-animals/california-blue-whales-bounce-back-whaling. 
  17. ^ [a b] SVT/Nyheter/Vetenskap: Blåvalscomeback i Stilla havet Publicerad 2014-09-05
  18. ^ Cole Monnahan, University of Washington Arkiverad 5 september 2014 hämtat från the Wayback Machine. Läst 2014-09-05

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]