Campylobacter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Campylobacter
[[Fil:
ARS Campylobacter jejuni
| 250px| ]]
Systematik
Domän Bakterier
Stam Proteobacteria
Klass Epsilon Proteobacteria
Ordning Campylobacterales
Familj Campylobacteraceae
Släkte Campylobacter
Auktor Sebald and Véron 1963
Arter

C. avium
C. canadensis
C. coli
C. concisus
C. cunicolorum
C. curvus
C. fetus
C. gracilis
C. helveticus
C. hominis
C. hyointestinalis
C. insulaenigrae
C. jejuni
C. lanienae
C. lari
C. mucosalis
C. peloridis
C. rectus
C. showae
C. sputorum
C. subantarcticus
C. upsaliensis
C. ureolyticus

C. volucris

Campylobacter – bakterier i form av stavar som är böjda och spiralformade. De är gramnegativa, vilket har att göra med bakteriens cellvägg och dess uppbyggnad att göra.[1] Både människor och djur kan bära bakterien och den är en zoonos och smittar mellan djur och människa.[2] Det finns flera olika arter av Campylobacter och de vanligaste ger mag- och tarmbesvär, Campylobacter jejuni (C. jejuni) förekommer oftare än de övriga arterna.[3] Infektion av Campylobacter förväxlas ofta med Salmonella som har liknande symptom. Förekommer främst i kött, grönsaker, opastöriserad mjölk och vatten. Efter insjuknande av smittförande dryck/livsmedel är det avföringen som är smittsam då bakterierna utsöndras den vägen ur kroppen.[4] Campylobacterinfektion är en allmänfarlig sjukdom och finns reglerad i smittskyddslagen.[5] Den blir då anmälningspliktig, för att det är en sjukdom som behöver spåras för att förhindra att fler individer insjuknar.[6]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Den första rapporten av Campylobacter tror man gjordes redan år 1886. Theodore Esherich var den man som observerade dessa bakterier som han fann i tjocktarmen på barn med tarmsjukdomar. Det dröjde sedan till 1938 innan den första världsomspridda dokumentationen gjordes. 355 intagna på två statliga institutioner i Illionois drabbades av diarréer.[3]

Släktet Campylobacter föreslogs första gången 1963 av Sebald och Véron och då var endast två arter kända, Campylobacter fetus (C. fetus) och Campylobacter sputorum (C. sputorum). Dessa två arter var tidigare klassade som Vibrio spp. Sebald och Véron använde sig av Hugh och Leifsons tester för fermentativ metabolism och tittade på sammansättningen av DNA-baser och kunde då konstaterade att C. fetus och C. sputorum inte tillhörde Vibrio spp. utan Campylobacter.[7]

Under åren 1980-2010 har mer än 20 vattenburna utbrott anmälts i Sverige.[2]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Campylobacter har en inverkan på ungefär 1% av Europas befolkning. I USA infekteras omkring 13 av 100.000 personer varje år.[3] Det är många fall av Campylobacter som inte rapporteras, men man förmodar att ca 1,3 miljoner människor drabbas varje år.[8] Detta gör att Campylabacter är den dominerande bakteriella zoonosen i världen. Det rapporteras fortfarande en ökning av Campylobacter, framförallt i USA men även i hela världen. Dödsfall är sällan förekommande av en campylobacterinfektion, men det uppskattas att cirka 76 personer dör varje år.[3]

I utvecklingsländer drabbas ett stort antal fler barn av Campylobacter än i de utvecklade länderna. I utvecklingsländerna tros det att hela 60.000 per 100.000 barn under fem år drabbas.[3] I utvecklingsländerna anses också livsmedel- och miljöförorening vara den stora orsaken till campylobacterinfektion, däremot i de utvecklade länderna tros djur vara den främsta orsaken.[3]

Djur kan också smittas men de visar oftast inte tecken på sjukdom. Hos fåglar är Campylobacter vanligt. Det är i tarmarna på fåglarna bakterierna finns och det utsöndras med avföringen. Sedan 1991 har prevalensen av Campylobacter hos kyckling övervakats i Sverige. Det är inte bara hos fåglar man sett Campylobacter förekomma, utan även hos svin, hundar, katter och andra djurslag.[2]

Reproduktion & livslängd[redigera | redigera wikitext]

De allra flesta arterna av Campylobacter växer under mikroaeroba förhållanden. Majoriteten av dessa kräver en reducerad syresättning (3-15% O2) och högre CO2 nivåer (2-10%).[9] De finns även ett fåtal av arten som föredrar en anaerob miljö för tillväxt.[1] Campylobacter är en spiralformad bakterie[8] som tar sig fram med hjälp av en polär flagell, bipolär flag eller utan flagellum.[1] Bakteriens storlek varierar mellan 0.5 till 5.0 mikrometer lång och mellan 0.2 till 0.8 mikrometer bred.

De flesta arter trivs bäst mellan 37-42°C och vill ha en syrehalt som är lägre än den mängd som finns i atmosfären.[8] C. jejuni, Campylobacer coli (C. coli), Campylobacter lari (C. lari) och Campylobacter upsaliensis (C. upsaliensis) kan växa vid högre temperaturer (42-43°C) detta gör att de ofta benämns som termofila Campylobacter.

Bakterien dör vid torka, för höga halter syre, vid upphettning och till viss del även i kyla.[8] C. jejuni är känslig för förändringar av pH-värde och trivs bäst när det ligger på 6,5-7,5pH.[10] Miljön spelar även den stor roll och är förutsättningarna bra kan C. jejuni överleva om värdet ligger mellan 4-9pH, dock kan den inte replikera sig om det är ett värde under 4,9pH.[11]

Symptom & Infektionsförlopp[redigera | redigera wikitext]

Inkubationstiden för en campylobacterinfektion är oftast 1-3 dygn och det är också då symptomen brukar visas, men det kan dröja upp till 10 dygn innan sjukdomen bryter ut.[1] Symptomen hos människor som insjuknat har troligen orsakats av C. jejuni eller C. coli. Det krävs en mycket liten dos av bakterien för att insjukna och de vanligaste symptomen är diarré (ibland blodig), magsmärtor, illamående, kräkningar och feber.[4] Har man blivit utsatt för en låg dos kan det dock ta längre tid innan symptomen visas. Infektionens kulmen kan vara i upp till 48 timmar, med smärtor som påminner om blindtarmsinflammation[1] Beroende på vilken art man blivit utsatt för kan infektionsförloppet variera. Infektion av Campylobacter concisus (C. concisus) är exempelvis mer uthållig än C. jejuni eller C. coli. 80 % av de patienter som blivit infekterade av C. concisus uppger att de har haft diarré i 14 dagar eller längre, jämfört med endast 32 % av de som blivit infekterade med C. jejuni eller C. coli.[1] Hos ungefär 30% av patienterna startar infektionen med att man upplever influensaliknande symptom: feber, huvudvärk, yrsel och muskelvärk. Några patienter har även visat symptom för hjärnhinneinflammation, som nackstelhet och huvudvärk men utan någon inflammation på hjärnhinnorna. Dessa symptom kan komma upp till tre dagar före buksmärtorna, vilket gör det svårt att ställa en korrekt diagnos.[1] Normalt avtar diarréerna efter 3-4 dygn och patienten börjar känna sig bättre. Det är dock vanligt att buksmärtorna håller i sig ytterligare några dygn. Ett vanligt fel är att man börjar äta för mycket och för snabbt på en gång, vilket leder till ökade buksmärtor.[12] Oftast läker sjukdomen ut av sig själv och följdsjukdomar orsakade av Campylobacter är ovanliga.[13]

Campylobacter är en bakterie som utsöndras med avföringen hos människor och djur, med hjälp av en bakterieodling på ett avföringsprov kan bakterien konstateras.[4]

En komplikation av infektionen kan vara ledbesvär (reaktiv artrit)[4] och i sällsynta fall kan även en C. jejuni infektion leda till Guillian-Barré syndrom och Miller Fischer syndrom.[3] Båda är neurologiska sjukdomar som kan leda till känselbortfall och förlamning. Dessa symptom är mycket allvarliga om de skulle sätta sig på andningsmuskulaturen.[14]

Immunitet[redigera | redigera wikitext]

Studier visar att ett effektivt immunförsvar är nödvändigt för att skydda sig mot en campylobacterinfektion. Kroppens immunförsvar producerar antikroppar mot bakterien och forskning visar att frekvent exponering av Campylobacter skapar ett kortsiktigt försvar mot infektion. Bland annat har man gjort studier på barn i utvecklingsländer som visar att någon form av immunitet framkallas av upprepad exponering för Campylobacter under tidig barndom.[15]

Observationer hos anställda på svenska slakthus stödjer teorin om att frekvent exponering för Campylobacter framkallar ett skydd mot infektion. Nyanställda hade mycket oftare infektioner än personal som jobbat under en längre period. Dessa observationer indikerar att människor kan utveckla immunitet till campylobacterinfektion, även om den verkar vara kortlivad och måste fortsätta exponeras för att immuniteten ska fungera.[15]

I dagsläget finns det inga vaccin mot campylobacterinfektion, men vaccination skulle vara ett bra sätt att öka immuniteten hos befolkningen.[15]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Normalt behandlas inte campylobacterinfektion alls mer än möjligtvis symtomlindrande, vätskeersättning. Antibiotika används först då följdsjukdomar tillstött som exempelvis sepsis.[4]

Förebyggande[redigera | redigera wikitext]

  • Tvätta händer med tvål och vatten även handdesinfektion kan användas.[16]
  • Beredning av kött och grönsaker med samma skärbräda och redskap bör inte ske utan rengöring mellan.[16]
  • Finns smittan i livsmedel och vatten bör det upphettas till +65°C för att kunna förtäras. Utan provtagning går det inte att veta om bakterien finns i sjukdomsframkallande mängd.[4]
  • Förekomsten av infektion av Campylobacter har ökat när fler bakterier har blivit resistenta, varvid en minskning av antibiotika till djur och människor skulle kunna förhindra spridning av bakterien.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Kaakoush NO., Castaño-Rodríguez N., Mitchell HM. (2015). ”Global Epidemiology of Campylobacter Infection”. Clinical Microbiology Reviews 28 (3): sid. 687–720. doi:10.1128/CMR.00006-15. http://cmr.asm.org/content/28/3/687. 
  2. ^ [a b c] Socialstyrelsen (2013). ”Campylobacterinfektion – ett nationellt strategidokument”. Folkhälsomyndigheten. http://www.folkhalsomyndigheten.se/pagefiles/20527/campylobacterinfektion-ett-nationellt-strategidokument-2013-1-12.pdf. Läst 27 april 2016. 
  3. ^ [a b c d e f g] S. V. R. Epps, R. B. Harvey, M. E. Hume,T. D. Phillips, R. C. Anderson and D. J. Nisbet (2013). ”Foodborne Campylobacter: Infections, Metabolism, Pathogenesis and Reservoirs”. International Journal of Environmental Research and Public Health 10 (12): sid. 6292–6304. doi:10.3390/ijerph10126292. http://www.mdpi.com/1660-4601/10/12/6292. 
  4. ^ [a b c d e f] ”Folkhälsomyndigheten - Campylobacterinfektion”. www.folkhalsomyndigheten.se. 2016. http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/smittskydd-och-sjukdomar/smittsamma-sjukdomar/campylobacterinfektion-/. Läst 27 april 2016. 
  5. ^ ”Riksdagen - Smittskyddslag (2004:168) Svensk författningssamling 2004:2004:168 t.o.m. SFS 2015:146”. Riksdagsförvaltningen. 2015. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Smittskyddslag-2004168_sfs-2004-168/. Läst 27 april 2016. 
  6. ^ ”Folkhälsomyndigheten - Campylobacterinfektion”. www.folkhalsomyndigheten.se. 2016. http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/statistik-och-undersokningar/sjukdomsstatistik/campylobacterinfektion/. Läst 27 april 2016. 
  7. ^ On, S.L.W. (2001). ”Taxonomy of Campylobacter, Arcobacter, Helicobacter and related bacteria: current status, future prospects and immediate concerns”. Journal of Applied Microbiology 90 (S6): sid. 1S–15S. doi:10.1046/j.1365-2672.2001.01349.x. http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1046/j.1365-2672.2001.01349.x/abstract. 
  8. ^ [a b c d] ”Infectious disease Campylobacter general information | Foodborne illnesses | CDC”. www.cdc.gov. 2014. http://www.cdc.gov/foodsafety/diseases/campylobacter/index.html. Läst 27 april 2016. 
  9. ^ Skirrow, M. B. (1994). ”Diseases due to Campylobacter, Helicobacter and related bacteria”. Journal of Comparative Pathology 111 (2): sid. 113–149. doi:10.1016/S0021-9975(05)80046-5. https://www.researchgate.net/publication/15391907_Disease_due_to_Campylobacter_Helicobacter_and_related_bacteria. 
  10. ^ Portner DC., Leuschner RG., Murray BS. (2007). ”Optimising the viability during storage of freeze-dried cell preparations of Campylobacter jejuni.”. Cryobiology 54 (3): sid. 265–270. doi:10.1016/j.cryobiol.2007.03.002. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0011224007000351. 
  11. ^ Blaser M.J., Hardesty H.L., Powers B., Wang W.L. (1980). ”Survival of Campylobacter fetus subsp. jejuni in biological milieus.”. Journal of Clinical Microbiology 11 (4): sid. 309-313. http://jcm.asm.org/content/11/4/309.full.pdf+html. 
  12. ^ I. Nachamkin, C. M. Szymanski, and M. J. Blaser (2008). Campylobacter (3rd Edition). ASM Press. sid. Sid. 99-111 
  13. ^ ”Campylobacter (Västra Götaland, 2014) — Folkhälsomyndigheten”. www.folkhalsomyndigheten.se. http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/beredskap/utbrott/utbrottsarkiv/campylobacter-2014/. Läst 27 april 2016. 
  14. ^ N. Yuki, M.D., Ph.D., and H-P. Hartung, M.D. (2012). ”Guillain–Barré syndrome”. N Engl J Med 2012; 366:2294-2304. doi:10.1056/NEJMra1114525. http://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMra1114525. Läst 28 april 2016. 
  15. ^ [a b c] R. Janssen, K. A. Krogfelt, S. A. Cawthraw, W. van Pelt, J. A. Wagenaar and R. J. Owen (2008). ”Host-Pathogen Interactions in Campylobacter Infections: the Host Perspective”. Clinical Microbiology Reviews 21 (3): sid. 505–518. doi:10.1128/CMR.00055-07. http://cmr.asm.org/content/21/3/505. 
  16. ^ [a b] ”Partille kommun (2010) Hantering av livsmedel i hemmet.”. http://www.partille.se/PartilleFiles/Miljo/Pdf/Livsmedel/INFO_Hantering_livsmedel_hemma_20100416.pdf. Läst 27 april 2016.