Campylobacter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Campylobacter
ARS Campylobacter jejuni.jpg
ARS Campylobacter jejuni
Systematik
Domän Bakterier
Stam Proteobacteria
Klass Epsilon Proteobacteria
Ordning Campylobacterales
Familj Campylobacteraceae
Släkte Campylobacter
Auktor Sebald & Véron 1963
Arter

C. avium
C. canadensis
C. coli
C. concisus
C. cunicolorum
C. curvus
C. fetus
C. gracilis
C. helveticus
C. hominis
C. hyointestinalis
C. insulaenigrae
C. jejuni
C. lanienae
C. lari
C. mucosalis
C. peloridis
C. rectus
C. showae
C. sputorum
C. subantarcticus
C. upsaliensis
C. ureolyticus

C. volucris

Campylobacter är ett släkte av gramnegativa bakterier i form av stavar som är böjda och spiralformade.[1] Bakterierna i släktet är zoonoser, vilket innebär att de smittar naturligt mellan djur och människa.[2] Det finns flera olika arter av Campylobacter och de vanligaste ger mag- och tarmbesvär. Campylobacter jejuni (C. jejuni) förekommer oftare än de övriga arterna.[3] Infektion av Campylobacter förväxlas ofta med Salmonella som har liknande symptom. Campylobacter sprids fekal-oralt samt via kött, grönsaker, opastöriserad mjölk och vatten.[4] Campylobacterinfektion är en allmänfarlig sjukdom och finns reglerad i smittskyddslagen.[5] Den blir då anmälningspliktig, för att det är en sjukdom som behöver spåras för att förhindra att fler individer insjuknar.[6]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Den första kända rapporten av Campylobacter gjordes år 1886 av Theodore Esherich. Han observerade dessa bakterier som han fann i tjocktarmen på barn med tarmsjukdomar. Det dröjde sedan till 1938 innan den första världsomspridda dokumentationen gjordes. 355 intagna på två statliga institutioner i Illinois drabbades av diarréer.[3]

Släktet Campylobacter föreslogs första gången 1963 av Sebald och Véron och då var endast två arter kända, Campylobacter fetus (C. fetus) och Campylobacter sputorum (C. sputorum). Dessa två arter var tidigare klassade som Vibrio spp. Sebald och Véron använde sig av Hugh och Leifsons tester för fermentativ metabolism och tittade på sammansättningen av DNA-baser och kunde då konstaterade att C. fetus och C. sputorum inte tillhörde Vibrio spp. utan Campylobacter.[7]

Under åren 1980-2010 har mer än 20 vattenburna utbrott anmälts i Sverige.[2]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Campylobacter har en inverkan på ungefär 1% av Europas befolkning.[förtydliga] I USA infekteras omkring 13 av 100.000 personer varje år.[3] Det är många fall av Campylobacter som inte rapporteras,[förtydliga] men man förmodar att ca 1,3 miljoner människor drabbas varje år.[8] Detta gör att Campylobacter är den dominerande bakteriella zoonosen i världen. Det rapporteras fortfarande en ökning av Campylobacter,[förtydliga] framförallt i USA men även internationellt. Dödsfall sker sällan till följd av en campylobacterinfektion, men det uppskattas att cirka 76 personer dör varje år av dem.[förtydliga][3]

I utvecklingsländer drabbas ett större antal barn av Campylobacter jämfört med barn i industrialiserade länder. Uppskattningsvis 60.000 per 100.000 barn under fem år drabbas i utvecklingsländerna.[förtydliga][3] I utvecklingsländerna är livsmedel- och miljöförorening troligen den största orsaken till campylobacterinfektion, men i de utvecklade länderna tros djur vara den främsta orsaken.[förtydliga][3]

Djur kan också smittas, men de visar oftast inte tecken på sjukdom. Hos fåglar är Campylobacter vanligt. Det är i tarmarna på fåglarna bakterierna finns och de utsöndras med avföringen. Sedan 1991 har prevalensen av Campylobacter hos kyckling övervakats i Sverige. Det är inte bara hos fåglar man sett Campylobacter förekomma, utan även hos svin, hundar, katter och andra djurslag.[2]

Reproduktion och livslängd[redigera | redigera wikitext]

De allra flesta arterna av Campylobacter växer under aeroba förhållanden. Majoriteten av dessa kräver en reducerad syresättning (3-15% O2) och högre CO2 nivåer (2-10%).[9] De finns även ett fåtal av arten som föredrar en anaerob miljö för tillväxt.[1] Campylobacter är en spiralformad bakterie[8] som tar sig fram med hjälp av en polär flagell, bipolär flagell eller utan flagell.[1] Bakteriernas längd varierar mellan 0.5 och 5.0 mikrometer, och deras bredd varierar mellan 0.2 och 0.8 mikrometer.

De flesta arter trivs bäst mellan 37-42°C.[8] C. jejuni, Campylobacer coli (C. coli), Campylobacter lari (C. lari) och Campylobacter upsaliensis (C. upsaliensis) kan växa vid högre temperaturer (42-43°C), vilket gör att de ofta benämns som termofila Campylobacter.

Bakterierna kan dö i miljöer som är för torra, för syrerika, för varma eller för kalla.[8] C. jejuni är känslig för förändringar av pH-värde och trivs bäst när det ligger på 6,5-7,5pH.[10] C. jejuni kan överleva om pH-värdet i levnadsmiljön ligger mellan 4 och 9pH, men kan inte föröka sig om pH-värdet är under 4,9.[11]

Symptom och infektionsförlopp[redigera | redigera wikitext]

Inkubationstiden för en campylobacterinfektion är oftast 1-3 dygn och det är också då symptomen brukar visas, men det kan dröja upp till 10 dygn innan sjukdomen bryter ut.[1] Symptomen hos människor som insjuknat har troligen orsakats av C. jejuni eller C. coli. Det krävs en mycket liten dos av bakterien för att insjukna[ifrågasatt uppgift] och de vanligaste symptomen är diarré (ibland blodig), magsmärtor, illamående, kräkningar och feber.[4] Har man blivit utsatt för en låg dos kan det dock ta längre tid innan symptomen visas. Infektionens kulmen kan vara i upp till 48 timmar, med smärtor som påminner om blindtarmsinflammation[1] Beroende på vilken art man blivit utsatt för kan infektionsförloppet variera. Infektion av Campylobacter concisus (C. concisus) är exempelvis mer uthållig än C. jejuni eller C. coli. 80 % av de patienter som blivit infekterade av C. concisus uppger att de har haft diarré i 14 dagar eller längre, jämfört med endast 32 % av de som blivit infekterade med C. jejuni eller C. coli.[1] Hos ungefär 30% av de som drabbats av en campylobacterinfektion startar infektionen med att man upplever influensaliknande symptom: feber, huvudvärk, yrsel och muskelvärk. Några patienter har även visat symptom för hjärnhinneinflammation, såsom nackstelhet och huvudvärk, men utan någon inflammation på hjärnhinnorna. Dessa symptom kan komma upp till tre dagar före buksmärtorna, vilket kan göra det svårt att ställa en korrekt diagnos.[1] Normalt avtar diarréerna efter 3-4 dygn. Det är dock vanligt att buksmärtorna håller i sig ytterligare några dygn. En del patienter tenderar att äta för mycket efter att diarréerna avtagit, vilket kan leda till kraftigare buksmärtor.[12] Oftast läker sjukdomen ut av sig själv och följdsjukdomar orsakade av Campylobacter är ovanliga.[13]

Campylobacter är en bakterie som utsöndras med avföringen hos människor. Med hjälp av en bakterieodling på ett avföringsprov kan bakterien konstateras.[4]

En komplikation av infektionen kan vara ledbesvär (reaktiv artrit)[4] och i sällsynta fall kan även en C. jejuni infektion leda till Guillian-Barré syndrom eller Miller Fischer syndrom.[3] Dessa är neurologiska syndrom som kan leda till känselbortfall och förlamning - sypmtom som är mycket allvarliga om de skulle sätta sig på andningsmuskulaturen.[14]

Immunitet[redigera | redigera wikitext]

Studier visar att ett effektivt immunförsvar är nödvändigt för att skydda sig mot en campylobacterinfektion. Kroppens immunförsvar producerar antikroppar mot bakterierna och frekvent exponering av Campylobacter skapar ett kortsiktigt försvar mot infektion. Bland annat har man gjort studier på barn i utvecklingsländer som visar att någon form av immunitet framkallas av upprepad exponering för Campylobacter under tidig barndom.[15]

Observationer hos anställda på svenska slakthus stödjer teorin om att frekvent exponering för Campylobacter framkallar ett skydd mot infektion. Nyanställda hade mycket oftare infektioner än personal som jobbat under en längre period. Dessa observationer indikerar att människor kan utveckla immunitet till campylobacterinfektion, även om den verkar vara kortlivad.[15]

I dagsläget finns det inga vaccin mot campylobacterinfektion.[15]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Normalt behandlas inte campylobacterinfektion alls utöver symtomlindring och vätskeersättning. Antibiotika används först då följdsjukdomar tillstött, såsom sepsis.[4]

Förebyggande[redigera | redigera wikitext]

  • Tvätta händer med tvål och vatten även handdesinfektion kan användas.[16]
  • Beredning av kött och grönsaker med samma skärbräda och redskap bör inte ske utan rengöring mellan.[16]
  • Finns smittan i livsmedel och vatten bör det upphettas till +65°C för att kunna förtäras. Utan provtagning går det inte att veta om bakterien finns i sjukdomsframkallande mängd.[4]
  • Förekomsten av infektion av Campylobacter har ökat när fler bakterier har blivit resistenta, varvid en minskning av antibiotika till djur och människor skulle kunna förhindra spridning av bakterien.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Kaakoush NO., Castaño-Rodríguez N., Mitchell HM. (2015). ”Global Epidemiology of Campylobacter Infection”. Clinical Microbiology Reviews 28 (3): sid. 687–720. doi:10.1128/CMR.00006-15. http://cmr.asm.org/content/28/3/687. 
  2. ^ [a b c] Socialstyrelsen (2013). ”Campylobacterinfektion – ett nationellt strategidokument”. Folkhälsomyndigheten. http://www.folkhalsomyndigheten.se/pagefiles/20527/campylobacterinfektion-ett-nationellt-strategidokument-2013-1-12.pdf. Läst 27 april 2016. 
  3. ^ [a b c d e f g] S. V. R. Epps, R. B. Harvey, M. E. Hume,T. D. Phillips, R. C. Anderson and D. J. Nisbet (2013). ”Foodborne Campylobacter: Infections, Metabolism, Pathogenesis and Reservoirs”. International Journal of Environmental Research and Public Health 10 (12): sid. 6292–6304. doi:10.3390/ijerph10126292. http://www.mdpi.com/1660-4601/10/12/6292. 
  4. ^ [a b c d e f] ”Folkhälsomyndigheten - Campylobacterinfektion”. www.folkhalsomyndigheten.se. 2016. Arkiverad från originalet den 16 april 2016. https://web.archive.org/web/20160416015925/http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/smittskydd-och-sjukdomar/smittsamma-sjukdomar/campylobacterinfektion-/. Läst 27 april 2016. 
  5. ^ ”Riksdagen - Smittskyddslag (2004:168) Svensk författningssamling 2004:2004:168 t.o.m. SFS 2015:146”. Riksdagsförvaltningen. 2015. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Smittskyddslag-2004168_sfs-2004-168/. Läst 27 april 2016. 
  6. ^ ”Folkhälsomyndigheten - Campylobacterinfektion”. www.folkhalsomyndigheten.se. 2016. Arkiverad från originalet den 16 april 2016. https://web.archive.org/web/20160416140610/http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/statistik-och-undersokningar/sjukdomsstatistik/campylobacterinfektion/. Läst 27 april 2016. 
  7. ^ On, S.L.W. (2001). ”Taxonomy of Campylobacter, Arcobacter, Helicobacter and related bacteria: current status, future prospects and immediate concerns”. Journal of Applied Microbiology 90 (S6): sid. 1S–15S. doi:10.1046/j.1365-2672.2001.01349.x. http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1046/j.1365-2672.2001.01349.x/abstract. 
  8. ^ [a b c d] ”Infectious disease Campylobacter general information | Foodborne illnesses | CDC”. www.cdc.gov. 2014. http://www.cdc.gov/foodsafety/diseases/campylobacter/index.html. Läst 27 april 2016. 
  9. ^ Skirrow, M. B. (1994). ”Diseases due to Campylobacter, Helicobacter and related bacteria”. Journal of Comparative Pathology 111 (2): sid. 113–149. doi:10.1016/S0021-9975(05)80046-5. https://www.researchgate.net/publication/15391907_Disease_due_to_Campylobacter_Helicobacter_and_related_bacteria. 
  10. ^ Portner DC., Leuschner RG., Murray BS. (2007). ”Optimising the viability during storage of freeze-dried cell preparations of Campylobacter jejuni.”. Cryobiology 54 (3): sid. 265–270. doi:10.1016/j.cryobiol.2007.03.002. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0011224007000351. 
  11. ^ Blaser M.J., Hardesty H.L., Powers B., Wang W.L. (1980). ”Survival of Campylobacter fetus subsp. jejuni in biological milieus.”. Journal of Clinical Microbiology 11 (4): sid. 309-313. http://jcm.asm.org/content/11/4/309.full.pdf+html. 
  12. ^ I. Nachamkin, C. M. Szymanski, and M. J. Blaser (2008). Campylobacter (3rd Edition). ASM Press. sid. Sid. 99-111 
  13. ^ ”Campylobacter (Västra Götaland, 2014) — Folkhälsomyndigheten”. www.folkhalsomyndigheten.se. Arkiverad från originalet den 24 mars 2015. https://web.archive.org/web/20150324104712/http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/beredskap/utbrott/utbrottsarkiv/campylobacter-2014/. Läst 27 april 2016. 
  14. ^ N. Yuki, M.D., Ph.D., and H-P. Hartung, M.D. (2012). ”Guillain–Barré syndrome”. N Engl J Med 2012; 366:2294-2304. doi:10.1056/NEJMra1114525. http://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMra1114525. Läst 28 april 2016. 
  15. ^ [a b c] R. Janssen, K. A. Krogfelt, S. A. Cawthraw, W. van Pelt, J. A. Wagenaar and R. J. Owen (2008). ”Host-Pathogen Interactions in Campylobacter Infections: the Host Perspective”. Clinical Microbiology Reviews 21 (3): sid. 505–518. doi:10.1128/CMR.00055-07. http://cmr.asm.org/content/21/3/505. 
  16. ^ [a b] ”Partille kommun (2010) Hantering av livsmedel i hemmet.”. Arkiverad från originalet den 26 mars 2013. https://web.archive.org/web/20130326095554/http://partille.se/PartilleFiles/Miljo/Pdf/Livsmedel/INFO_Hantering_livsmedel_hemma_20100416.pdf. Läst 27 april 2016.