Capriccio (opera)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Richard Strauss

Capriccio är en opera (konversationsstycke till musik) i en akt med musik av Richard Strauss från 1942. Librettot av Clemens Krauss och tonsättaren bygger på en ursprunglig idé av Stefan Zweig.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Clemens Krauss

Tillsammans med författaren Hugo von Hofmannsthal hade Strauss skapat operorna Elektra, Rosenkavaljeren, Ariadne på Naxos, Die Frau ohne Schatten, Die ägyptische Helena och Arabella. När von Hofmannsthal dog 1929 behövde Strauss finna en ny librettist. Tillsammans med författaren Stefan Zweig skapade han operan Die schweigsame Frau 1935. Men på grund av Zweigs judiska börd blev deras samarbete ohållbart och Zweig lovade att hitta en ersättare för Strauss kommande projekt. Det blev teaterhistorikern Joseph Gregor med vilken Strauss kom att arbeta tillsammans med i operorna Friedenstag och Daphne. Samarbetet blev dock inte vad Strauss hade hoppats på. Redan 1934 hade Zweig nämnt librettot till en gammal italiensk operaparodi: Prima la musica e poi le parole (Först musiken och sedan orden) av Giovanni Battista Casti, som Zweig hade hittat på British Museum i London. Texten hade använts av Antonio Salieri till samma opera och uruppförts tillsammans med Mozarts opera Der Schauspieldirektor 1786. Zweig föreslog för Gregor att denne skulle skriva ett scenario och skicka till Strauss. Gregor gjorde så men fick inget svar då Strauss irriterades över att texten inte var skriven av Zweig. I fyra år låg texten i vila.

Strauss och Krauss samarbete[redigera | redigera wikitext]

Först 1939 återvände Strauss till Castis komedi och uttryckte en önskan att tonsätta stycket. Gregor fick återigen skriva ett nytt scenario men inte heller detta fann nåd. Strauss visade texten för Clemens Krauss som var dräpande i sin kritik. Strauss fann texten "för lyrisk och poetisk". Han sa att han inte längre bara ville komponera en opera till utan göra någonting annorlunda, såsom en avhandling om dramaturgi, en teatral fuga. Verket skulle handla om det eviga förhållandet mellan text och musik. Skulle musiken, så stark i dess uttrycksfullhet, överrösta orden? Var de varandras like eller tyranniserade den ena den andra? Detta skulle bli ämnet för "avhandlingen". I oktober 1939 skickade Gregor sin detaljerade synopsis som innehåller det mesta av händelserna som det slutligen blev. Fem dagar senare tillbringade han en dag i Garmisch hos Strauss och diskuterade projektet med Krauss, som också skrev på ett scenario. Strauss, Gregor och Krauss skrev sedan var sin version av första scenens dialog. Krauss rådde Strauss att göra sig av med Gregor genom att säga att han ville skriva sitt eget libretto som han hade gjort med Intermezo. 28 oktober tackade han Gregor för hans arbete eftersom Jag nu ämnar pröva lyckan för mig själv. Scenariot och texten växte fram ur diskussioner och korrespondens mellan Strauss och Krauss. Strauss bidrog med själva handlingen: en poets sonett tonsätts av en musiker och tillägnas den grevinna som båda männen älskar. Krauss föreslog att operan skulle utspelas i Paris 1770-89, tiden för Glucks operareform och före Franska revolutionen. Tanken var att operan skulle bli ett kort stycke på ca 45 minuter och tjäna som förpjäs till Strauss andra kortopera Daphne. Vid denna tid höll Strauss också på att slutkomponera Die Liebe der Danae vilken han hittills betraktade som sin absolut sista riktiga helaftonsopera. Under senare delen av 1939, hela 1940 och de första åtta månaderna av 1941 var Strauss upptagen med Capriccio, som från början gick under arbetsnamnet Wort oder Ton? med undertiteln Theatralisch Fuge. Krauss föreslog Capriccio mot vilket Strauss opponerade sig till en början men gav med sig. Undertiteln ändrades till Theoretische Komödie (Teoretisk komedi) tills Krauss fick ytterligare en snilleblixt och föreslog ein Konversationsstück für Musik. Strauss var väl medveten om att operan inte skulle locka de stora massorna och att den mer var en munsbit för kulturella gourmeter. Den saknade musik att lyssna på om publiken skulle tröttna på texten.

Premiären[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1941 var Strauss tvungen att meddela dirigenten Karl Böhm att han hade lovat bort premiärerna av Die Liebe der Danae och Capriccio till Krauss. Med tanke på Strauss långa förbindelse med Dresden och att Böhm hade dirigerat premiärerna av både Die schweigsame Frau och Daphne, hade Böhm skäl att bli besviken. 12 december 1941 skrev Strauss till Krauss:

Under ett plågsamt samtal blev Dr Böhm till sist tvungen att bita i de sura äpplena Danae och Capriccio samt svälja stoltheten! Eftersom han är en sådan god kamrat sa han inte upp vänskapen med mig. Tack gode Gud för att detta blir mitt livs sista premiär, det är nog för att man ska sluta komponera alls.

Strauss hade gärna sett att premiären förlades till Salzburg, där Krauss nyligen blivit utsedd till festivalens chef. Men Krauss hade andra planer. Han ville ha Capriccio som höjdpunkt vid en stor Strauss Festival i München på hösten 1942. Inte utan vissa svårigheter lyckades han få Goebbels tillåtelse och operan hade premiär 28 oktober 1942 under ledning av Krauss. Efter premiären sa Strauss:

Bättre än så förmår jag inte.

München utsattes för ständiga nattliga bombräder av de allierades flygplan. Capriccio var ursprungligen tänkt innehålla en mellanakt men Krauss föreslog att man skulle spela den utan avbrott så att publiken kunde lämna operahuset runt 21.30 då flygattackerna vanligtvis började mellan tio och elva på kvällen. Regissören Rudolf Hartmann skrev:

Vem av den yngre generationen kan egentligen tänka sig en storstad som München i totalt mörker eller teaterbesökare som trevar sig fram genom den nersläckta staden med hjälp av små facklors svaga sken genom en smal springa? Allt detta för att uppleva premiären av Capriccio. De riskerade att bli utsatta för bomber, ändå var deras längtan efter att få höra Strauss musik, att få vara en del av en festlig tillställning och att få uppleva en värld av skönhet bortom krigets fasor vad som drev dem för att överkomma dessa världsliga ting.

Operan mottogs med enorm entusiasm. Krauss fru Viorica Ursuleac sjöng Grevinnan, Horst Taubmann sjöng Flamand och Hans Hotter sjöng Olivier. Ytterligare 15 föreställningar gavs fram till 17 juni 1943 och senare sattes den upp i Hannover, Darmstadt, Bielefeld och Dresden. Karl Böhm dirigerade premiären i Wien 1 mars 1944.

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Grevinnan (sopran)
  • Greven, hennes bror (baryton)
  • Flamand, musiker (tenor)
  • Olivier, poet (baryton)
  • La Roche, teaterdirektör (baryton)
  • Clairon, skådespelerska (mezzosopran)
  • Monsieur Taupe, sufflör (tenor)
  • En italiensk sångerska (koloratursopran)
  • En italiensk sångare (tenor)
  • Hovmästaren (bas)

Handling[redigera | redigera wikitext]

Speltid ca 2 timmar och 15 minuter Kompositören Flamand och poeten Olivier betraktar den vackra unga grevinnan Madeleine medan hon hänfört lyssnar till den stråksextett Flamand har skrivit till hennes födelsedag nästa dag. Teaterdirektören La Roche sover i en fåtölj. De båda konstnärerna börjar diskutera vilken av konstarterna som gör djupast intryck på den unga grevinnan, föremålet för bådas förälskelse. "Prima la musica?" "Prima le parole?" Då musiken är slut vaknar La Roche och delat i diskussionen, men han föredrar den folkligare konsten, t. ex Piccinnis operor. På Madeleines födelsedag skall man uppföra en pjäs av Olivier som La Roche skall iscensätta. Huvudrollsinnehavaren är Oliviers forna älskarinna, den vackra aktrisen Clairon som nu uppvaktas av Madeleines bror, greven. Han skall också medverka i pjäsen. Konstnärerna går in i den lilla teatern bredvid salongen varifrån syskonparet kommer, uppslukade av sin diskussion som även gäller om ordet eller musiken har den högsta rangen. Brodern erkänner utan vidare att han inte förstår sig på musik och Madeleine säger att hon inte riktigt kan skilja mellan musiken och musikern. Konstnärerna återvänder med Clairon, som har anlänt från Paris. Hon vill gärna höra den kärleksdikt som är det centrala i morgondagens pjäs. Greven reciterar med stor bravur den sonett som Olivier har skrivit, varpå de går in i teatersalongen för att ta itu med repetitionerna. Madeleine blir ensam kvar med Flamand och Oliver, som inte får vara med vid repetitionen. Olivier klargör i eleganta ordalag för Madeleine att sonetten i själva verket handlar om henne och deklamerar den hänfört, vänd mot henne ("Kein andres, das mir so im Herzen loht"). Även Flamand lyssnar betagen och grips av inspiration. Inom ett ögonblick har han satt musik till sonetten. Olivier blir förskräckt, också för att han känner att Flamand är en allvarlig medtävlare om Madeleines gunst, men då Flamand sjunger sonetten för henne grips Olivier av en annan sorts tvivel. Är sonetten nu hans eller Flamands? Madeleine är säker - den är hennes. La Roche kallar in Olivier till repetitionen och Flamand är inte sen att utnyttja att han är ensam med grevinnan. Han kommer med en kärleksförklaring, och Madeleine lovar honom svar nästa förmiddag klockan elva i biblioteket.

Repetitionen i teatersalongen är över och artisterna kommer in för att inta sin choklad. La Roche låter en ung dansös uppträda för dem, och det blir en större diskussion då La Roche hävdar att musiken är underordnad dansen. Den gamla stridsfrågan om ord eller toner är det förnämsta dyker upp igen och snart är alla inne i en hetsig debatt om opera. La Roche berättar om sina planet för morgondagens musikaliska underhållning och måste tåla många spydiga kommentarer, innan han till slut slår näven i bordet och försvarar den teatertradition han står för. Hans åhörare grips av hans monolog och Flamand och Olivier beslutar samarbeta om att skriva en opera för att bevisa för La Roche att de inte enbart är esteter. De dryftar olika mytologiska ämnen tills greven kommer med det originella förslaget att de skall skriva en opera om dagens händelser. De blir eld och lågor och diskuterar redan på vägen ut genom dörren hur de skall gå till väga. Alla gäster återvänder till Paris, och Madeleine blir ensam kvar. Hovmästaren tänder ljusen och hon börjar fundera över vilket svar hon skall ge Flamand nästa förmiddag. Hon spelar igenom sonetten än en gång och går bort till spegeln för att be sin bild om råd. Hur skall operan sluta? Väljer du den ene mister du den andre. Förlorar man inte alltid när man vinner? Spegelbilden ger inget svar och Madeleine går in till sin ensamma supé. Det finns ingen lösning.

Orkesterbesättning[redigera | redigera wikitext]

3 tvärflöjter (flöjt 3 dubblerar piccoloflöjt), 2 oboer, Engelskt horn, 3 klarinetter, 1 bassetthorn, 1 basklarinett, 3 fagotter, 1 kontrafagott

4 horn, 2 trumpeter, 3 tromboner

Pukor, bastrumma, cymbaler

2 harpor, 32 violiner, 10 viola, 10 celli, 6 kontrabasar

Cembalo

  • Scenmusik: 1 solo-violin, 1 solo-cello, 1 cembalo
  • Bakom scenen: Stråkkvartett

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gammond, Peter (1982). Opera-handbok. Göteborg: Wezäta. Sid. 188. Libris 7745312. ISBN 91-8507491-8 
  • Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Sid. 221. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 
  • Del Mar, Norman (1972). Richard Strauss - A Critical Commentary on his Life and Works. Volume 3. London: Barrie & Jenkins. ISBN 214 65158 4 
  • Wilhelm, Kurt (1989). Richard Strauss. An Intimate Portrait. London: Thames and Hudson Ltd. ISBN 0-500-01459-0 
  • Kennedy, Michael (1999). Richard Strauss. Man, Musician, Enigma. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 0 521 58173 7 
  • Hartmann, Rudolf (1982). Richard Strauss: the Staging of his Operas and Ballets. Oxford: Oxford University Press 
  • Grasberger, Franz (red.) (1967). Der Strom der Töne trug mich fort. Die Welt um Richard Strauss in Briefen in Zusammenarbeit mit Franz und Alice Strauss. Tutzing: Hans Schneider 
  • Strauss, Richard (1949). Betrachtungen und Erinnerungen.. Zürich: Atlantis Verlag