Arabella

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Richard Strauss

Arabella är en tysk opera (lyrisk komedi) i tre akter med musik av Richard Strauss och med libretto av Hugo von Hofmannsthal från 1933. Arabella blev Strauss och von Hofmannsthals sjätte och sista operasamarbete.

Historia[redigera | redigera wikitext]

I ett brev till Strauss 1 oktober 1927 nämner von Hofmannsthal att han sedan två år tillbaka har skrivit på en ofullbordad komedi, Der Fiaker[1] als Graf (Droskköraren som greve) och att han först nu noterat likheterna med Rosenkavaljeren då båda handlingarna kretsar kring en attraktiv kvinna i Wien. I november återkom von Hofmannsthal till ämnet och hade då kombinerat historien om droskköraren med en annan av sina pjäser, Lucidor, från 1909 om en rik godsägare från Kroatien. Det hela räknade han med att få ihop till en opera i tre akter, kanske en operett till och med. Strauss tvivlade på att det skulle fungera att blanda in en kroat i handlingen, dessutom ansåg han att handlingen saknade en intressant kvinnlig karaktär. von Hofmannsthal höll med om detta men påpekade att operans namn skulle vara Arabella och att hon var huvudrollen och inte kroaten. Strauss började studera sydslaviska folksånger för att få den rätta inspirationen till sin musik men då von Hofmannsthal hörde detta blev han förskräckt. Det kunde inte bli tal om några kroatiska danser i hans libretto. Allt måste vara autentiskt. Strauss hade svårt att få inspiration till akt 1 då karaktärerna i texten "inte intresserar mig alls", minst av allt huvudrollen Arabella som inte genomgick någon utveckling alls genom operan. För en gångs skull skrev von Hofmannsthal om texten utan att komma med några invändningar eller rättelser.

von Hofmannsthals död[redigera | redigera wikitext]

Den 14 juli 1929 skrev Strauss till von Hofmannsthal och berömde honom för den slutgiltiga texten han hade fått per post fyra dagar tidigare.[2] von Hofmannsthal öppnade aldrig brevet. Den 15 juli då han var på väg till sin sons begravning (han hade skjutit sig 13 juli), fick han ett slaganfall, kollapsade och dog. Strauss tog nyheten hårt och för att hedra sin kollega satte han omedelbart igång med att komponera utan att ändra ett ord av vördnad för von Hofmannsthals text. Hela verket var inte klart förrän 12 oktober 1932. Det hade tagit avsevärt längre än någon av hans tidigare operor men han sa:

Det är ingen brådska. Innan folk ens har förstått hälften av Die Frau ohne Schatten, Intermezzo och Die ägyptische Helena behöver de inte höra något annat.

Premiär[redigera | redigera wikitext]

Busch och Strauss

Strauss ville att Fritz Busch skulle dirigera premiären (operan tillägnades Busch och Alfred Reucker, intendent på Dresdenoperan) men på grund av Buschs kritik av Dresdens Brunskjortor tvingades han bort från sina musikaliska åtaganden och emigrerade till England.[3] Busch skulle senare dirigera operan i Buenos Aires.[4] Strauss protesterade och hotade med att dra tillbaka premiären från Dresden och vända sig till någon annan. Men enligt kontraktet skulle operan uppföras i Dresden och Strauss lät sig övertalas att låta Clemens Krauss dirigera. Rollen som Arabella sjöngs av Viorica Ursuleac och operan uruppfördes den 1 juli 1933 vid Sächsisches Staatstheater i Dresden. Den 1 oktober hade operan premiär både i Wien och Berlin. Det var den första Strausspremiären som sändes över alla tyska radiostationer, förutom alla utländska. Ursuleac sjöng i Berlin under ledning av Wilhelm Furtwängler och i Wien dirigerade Krauss sopranen Lotte Lehmann som Arabella.[5] Hans Knappertsbusch var angelägen om att få dirigera operan i München men Strauss tyckte inte att sångarna där motsvarade hans förväntningar. Vid premiären på Ungerska statsoperan i Budapest i januari 1935 var Georg Solti repetitör.

Trots att operan var en succé i både Tyskland och Österrike togs den inte väl emot i varken England (1934) eller USA (1955). I Paris sattes den inte upp förrän 1981. De flesta kritiker ansåg den som en sämre version av Rosenkavaljeren och en Strauss som upprepade sig själv.

Den svenska premiären[redigera | redigera wikitext]

Den svenska premiären ägde rum på Kungliga Teatern i Stockholm den 30 december 1933.[6] För regin stod Harald André och scenograf var John Jon-And. Herbert Sandbergvar översättare och dirigent. I rollerna sjöng Helga Görlin (Arabella), Einar Larson (Mandryka), Emile Stiebel (Greve Waldner), Irma Björck (Adelaide), Stella Andreva (Zdenka), Einar Beyron (Matteo) och Jussi Björling (Elemer) (i en av sina första roller). I Stockholms-Tidningen skrev Kurt Atterberg om den "miserabla översättningen" vilket drog ner helhetsintrycket. Atterberg hade aldrig "värmts" av Strauss musik, än mindre denna gång, men han erkände gärna Strauss mästerligt manipulerande musik. Det stora bifallet efter operan slut tolkade han som en hyllning åt sångarna och orkestern. [7] Curt Berg i Dagens Nyheter använde ord som "falskt patos" och "tomt pladder" för att beteckna Strauss musik som endast "tack vare sina stundtals upplivande injektioner av flödande musik, av förvånande hög kvalitet, överlevde operan ut". Vad gällde Sandbergs översättning kallade Berg det för "skandalöst uselt" och "rena språkdårhuset". [8] Moses Pergament i Svenska Dagbladet konstaterade att "Strauss musikaliska utvecklingslinje hade nått en beklaglig nedgång. Han har förvandlats till ett berg, som föder råttor." [9] Aftonbladets recensent Gösta Rybrant skrev:

Kungliga teatern brukar iaktta en viss passande tveksamhet då det gäller att introducera nyheter. Först efter en betänketid av ibland fem, ibland femton och ibland femtio år brukar man med en flott gest lägga fram ett nytt verk och presentera det som det sista skriket i operavärlden. Skriket brukar vid det laget ha förlorat åtskilligt av sin fraicheur. I går hände i alla fall det märkliga att man riktade repertoaren med ett verk som hade sin urpremiär bara för ett knappt halvår sedan, nämligen Strauss' Arabella, som sålunda ägde åtminstone nyhetens behag. Nu var det ju det tråkiga med den att den egentligen inte ägde några andra behag så i detta fall hade det kanske passat med något av den traditionella tveksamheten. För Arabella var faktiskt inte så värst rolig.

Rybrandt avstod från att referera handlingen med motiveringen:

...ty tidningen måste - hur löjligt det än låter - ha plats för en del nyheter även dagen efter en Strausspremiär.

och tyckte att Strauss hade gjort "musikaliskt kallprat" till en platt och poesilös dialog. Verket som helhet tyckte han var "senilt". Dirigenten fick godkänt medan scenografin avfärdades med orden "Dekorationerna=tre tråkiga interiörer".[10] Arabella framfördes sex gånger.

Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 25 november 2006.[11]

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Greve Waldner (bas)
  • Adelaide, hans hustru (mezzosopran)
  • Arabella och Zdenka, deras döttrar (sopraner)
  • Mandryka, godsägare från Valakiet (baryton)
  • Matteo, jägarofficer (tenor)
  • Greve Elemer (tenor)
  • Greve Dominik (baryton)
  • Greve Lamoral (bas)
  • Fiakermilli (koloratursopran)
  • En spågumma (sopran)
  • Welko, Mandrykas betjänt (talroll)
  • Djura och Jankel, Mandrykas tjänare (talroller)
  • En hovmästare (talroll)
  • Arabellas förkläde
  • Tre kortspelare
  • En läkare
  • Fiaker, balgäster, hotellgäster, kypare

Handling[redigera | redigera wikitext]

Speltid: ca 2 timmar 30 minuter

Scenbild till Arabella från München 1952

Handlingen utspelar sig i Wien år 1860 och kretsar kring "Fiakerbalen" som var en årlig händelse i Wien under karnevalstiden (Fasching) från 1787 och som hölls på Sperl Hotel i Leopolddistriktet. Fiakerkörarna och deras familjer blandades med aristokratin som anlände festklädda och i ordnar men utan fruar. En ung flicka valdes till karnevalsdrottning och det hela övervakades av en kvinnlig maskot vid namn Fiakermilli. En av de mest kända var Emilie Turecek (1846-99), en vissångerska som var maskot under många år.

Akt I

Den skuldsatte greve Waldner bor på ett hotell i Wien med sin hustru Adelaide och deras båda döttrar Arabella och Zdenka, men eftersom han inter har råd att presentera de två systrarna i Wiens sällskapsliv har han låtit den yngsta gå i pojkkläder under namnet Zdenko. Adelaide har skickat bud efter en spåkvinna som ska rådfråga korten om Arabellas chanser till äktenskap och hon ser en främling, en officer och en annan dotter som utgör en allvarlig fara. Adelaide avslöjar att Zdenka är den andra dottern men denna bedyrar att hon älskar sin storasyster och aldrig skulle göra något som kan skada henne. Då Adelaide och spåkvinnan har gått in i det andra rummet kommer den unge officeren Matteo, som är djupt förälskad i Arabella, och söker hjälp hos Zdenka. Hon lovar att skaffa honom ett brev från Arabella så som hon har gjort tidigare men i själva verket skriver hon själv breven för att glädja Matteo som hon är kär i. Då Arabella kommer hem från en promenad på Ringstraße försöker Zdenka övertyga henne om att Matteo blir den bäste tänkbare äkta man åt henne, men Arabella förklarar lugnt att han inte är den rätte för henne. När hon en gång träffar den rätte kommer hon att förstå det genast ("Aber der Richtige"). Bjällerklang nere på gatan varslar om att greve Elemer är på väg och Zdenka fruktar att systern kommer att säga ja till hans frieri vilket kan betyda att Matteo tar sitt liv. Arabella berättar för Zdenka om en främling som gjorde stort intryck på henne då de sågs på gatan samma förmiddag. Elemer kommer för att ta med Arabella på en slädtur men till hans förtrytelse envisas hon med att Zdenka ska följa med. Greve Waldner har spelat bort sin hustrus sista smycken i ett desperat försök att skaffa pengar och hans allra sista hopp tycks nu också blekna. Han har skrivit till en stenrik gammal regementskamrat och lagt med Arabellas porträtt i hopp om att vännen ska komma till Wien och gifta sig med henne. I detsamma bultar det på dörren och en betjänt anmäler herr von Mandryka. Han är brorson till den döde regementskamraten och därför tillåtit sig att öppna brevet med Arabellas bild. Han har genast förälskat sig i den sköna och rest till huvudstaden för att anhålla om hennes hand. Greve Waldner är överlycklig, särskilt därför att Mandryka ber sin blivande svärfar att ta för sig i hans späckade plånbok. Mandryka vill dock vänta till längre fram med att föreställas för Arabella själv och tar avsked, medan Waldner, som nu åter har pengar på fickan, vill ut och pröva spellyckan. Arabella har gjort sig färdig för slädturen men kan inte glömma främlingen ("Mein Elemer"). Samma kväll på Fiakerbalen blir hon balens drottning men sedan måste hon bestämma sig.

En fiakerförare vid sin fiakerdroska i Wien ca 1905

Akt II

På balen presenteras Mandryka för Arabella. Han visar sig vara den främling som gjort så djupt intryck på henne. Han berättar om sitt liv för henne och hon förstår genast att han är den rätte för henne ("Und du wirst mein Gebieter sein"). De förlovar sig men Arabella ber om lov att stanna kvar och ta farväl av sin flicktid. Hon förs bort av sina beundrare och den vackra Fiakermilli, som hyllar henne som bakens drottning, och Mandryka bjuder alla på champagne. Då hon har dansat med alla sina tre friare, Elemer, Lamoral och Dominik, beger hon sig hem. Matteo har sett vad som har hänt och vill i sin förtvivlan begå självmord, men Zdenka ger honom i all hast en nyckel som hon säger går till Arabellas rum. Olyckligtvis har Mandryka hört vad de har sagt till varandra och då han inte kan hitta Arabella i balsalen utan i stället får en biljett där hon säger att hon har farit hem, kastar han sig i vrede och desperation över Fiakermilli. Greve Waldner förstår inte varför han uppträder på detta sätt och fordrar att Mandryka följer med till hotellet och klarar upp missförståndet.

Akt III

I hotellets vestibul drömmer Arabella fortfarande om mötet med Mandryka, då Matteo kommer ut från det rum där han tror att han ska träffa henne. Ömsesidiga missförstånd leder till häftig ordväxling mellan dem, och då Waldner och Mandryka kommer tillbaka till hotellet och Mandryka i Matteo känner igen mannen med nyckeln, utmanar han honom på duell. Arabella försöker vädja till Mandryka, men han vägrar att tro på hennes försäkringar om att hon är oskyldig. Först då Zdenka kommer rusande nedför trappan i negligé och erkänner att det var henne Matteo skulle träffa i tron att det var Arabella, reder alla förvecklingar ut sig. Zdenka får sin Matteo, och efter en kort betänketid förlåter Arabella Mandryka och ger honom efter seden i hans hembygd ett glas vatten till tecken på att de är förlovade.

Orkesterbesättning[redigera | redigera wikitext]

2 tvärflöjter, piccoloflöjt, 2 oboer, Engelskt horn, 3 klarinetter, basklarinett, 3 fagotter, kontrafagott

4 horn, 3 trumpeter, 3 tromboner, tuba

Pukor

Harpa, 16 Violin I, 16 Violin II, 10 Viola, 10 Cello, 8 Kontrabas

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Fiaker" är dels namnet på de hästdroskor som är vanliga i Wien, dels namnet på droskkörarna.
  2. ^ "Erster Akt ausgezeichnet. Herzlichen Dank und Glückwünsche. Treu ergeben. Dr. Richard Strauss"
  3. ^ Busch var inte jude men försvarade många av sina judiska kollegor. I mars 1933 anordnade SA-trupperna en demonstration mot Busch. Han berövades sin dirigentpost och tvingades ner i orkesterdiket för att framföra Rigoletto inför en hånande nazipublik.
  4. ^ Både Hitler och Göring beundrade Busch som dirigent. Göring som styrde över Berlins opera ville ha honom som dirigent där. Busch tackade ja men Furtwängler hade sista ordet och backades upp av Hitler mot Göring. Hitler försökte övertala Dresdens nazistgrupp att låta Busch dirigera där men hans försök hade märkligt nog ingen effekt. Kennedy Michael (1999) Richard Strauss: Man, Musician, Enigma, sid 264.
  5. ^ Lotte Lehmanns mor dog samma afton, trots det sjöng hon rollen utan att ställa in men de följande fyra föreställningarna ersattes hon av Ursuleac. Kennedy Michael (1999) Richard Strauss: Man, Musician, Enigma, sid 265.
  6. ^ Sällström, Åke (1977). Opera på Stockholmsoperan. Stockholm: Norstedt. Sid. 167. Libris 7152595. ISBN 91-1-773051-1 
  7. ^ Stockholms-Tidningen 31 december 1933
  8. ^ Dagens Nyheter 1 januari 1934, signaturen "C. B-g."
  9. ^ Svenska Dagbladet 31 december 1933
  10. ^ Aftonbladet 31 december 1933
  11. ^ GöteborgsOperan

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Wilhelm, Kurt (1989). Richard Strauss. An Intimate Portrait. London: Thames and Hudson Ltd. ISBN 0-500-01459-0 
  • Nice, David (1993). Richard Strauss. London: Omnibus Press. ISBN 0 7119 1686 1 
  • Kennedy, Michael (1999). Richard Strauss. Man, Musician, Enigma. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 0 521 58173 7 
  • Grasberger, Franz (red.) (1967). Der Strom der Töne trug mich fort. Die Welt um Richard Strauss in Briefen in Zusammenarbeit mit Franz und Alice Strauss. Tutzing: Hans Schneider 
  • Strauss, Richard (1949). Betrachtungen und Erinnerungen.. Zürich: Atlantis Verlag 
  • Briefwechsel: Richard Strauss - Hugo von Hofmannsthal. Zürich: Atlantis Musikbuch-Verlag. 1978. ISBN 3 7611 0276 3 
  • Del Mar, Norman (1969). Richard Strauss. A critical commentary on his Life and works. Volume 2. London: Barrie and Rockliff. ISBN 214 16008 4 
  • Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Sid. 217-218. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Kruckenberg, Sven (1992). ”Arabella blev deras sista samarbete”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern "1991/92:28,": sid. 14-34.  Libris 8854300
  • Petersén, Gunilla (1992). ”Arabella är visserligen inte en Rosenkavaljer...”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern "1991/92:28,": sid. 6-11.  Libris 8854293
  • ”Richard Strauss - en son av München”. Musikrevy (Svedala : Musikrevy, 1946-1994) "1992 (47),": sid. 19-33. 1992. ISSN 0027-4844. ISSN 0027-4844 ISSN 0027-4844.  Libris 2202357
  • Strauss, Richard; Hofmannsthal, Hugo von; Palme, Ann-Cathrin (1992). Arabella : lyrisk komedi i tre akter. Operans textböcker, 0282-0420 ; 33. Stockholm: Operan. Libris 7756366. ISBN 91-86260-21-9