Die Frau ohne Schatten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Richard Strauss

Die Frau ohne Schatten (svenska: Kvinnan utan skugga), op. 65, är en tysk opera i tre akter av Richard Strauss med libretto av Hugo von Hofmannsthal.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Redan innan Rosenkavaljeren hade haft premiär efterfrågade Strauss ett nytt librettoämne från von Hofmannsthal. 2 januari 1911 nämner han i ett brev till Strauss sagan Steinerne Herz[1] (Das Kalte Herz) av Wilhelm Hauff som ett lämpligt ämne. Sagan handlar om en fattig kolmilare som offrar sitt hjärta i utbyte mot en sten för att få rikedom och makt. Men kolaren stöter bara på elände och grymhet att han till slut ber skogsfén att få sitt hjärta tillbaka för att kunna känna humanitet och lycka. Strauss blev eld och lågor över idén och svarade entusiastiskt tre dagar senare (5 januari 1911):

Hurra för Steinernen Herzen! Mycket naturskildringar tack, tyska skogar. Åska när Holländer Michel fäller sina träd, så kan verket börja. Jag är mycket spänd på att höra mer från Er. Hauffs kärlekshistoria är platt och ointressant. Men spelscenerna och sådant! Fint!
Hugo von Hofmannsthal

Oturligt nog möttes hans entusiasm av ett visst avståndstagande från von Hofmannsthal som aldrig hade haft tanken på att iscensätta sagan som den var i original. Han hade istället tänkt använda den som bas för en opera som skulle påminna om Carl Maria von Webers romantiska opera Friskytten och då främst slutet på dess första akt. Under en tid var både Strauss och von Hofmannsthal sysselsatta med egna och andra gemensamma verk så idén förblev vilande fram till slutet av 1912 då von Hofmannsthal äntligen hade tid att fokusera på skrivandet. De tre akterna skulle delas in i åtta scener och dessa skulle i sin tur innehålla 11 "genomträngande platser" i vilka två parallella världar och två parallella personpar skulle kretsa kring varandra. Trots de svårtillgängliga och dunkla referenserna blev Strauss nyfiken och propsade på personligen träffa von Hofmannsthal och prata om texten. Då det slumpade sig så att de båda var inbokade för engagemang i Italien i april, föreslog Strauss att de skulle ta tillfället i akt att resa tillsammans i hans bild och diskutera den nya operan i sin helhet. De möttes 29 mars 1913 i Verona och körde i en öppen bil till Rom via Rimini, Urbino, Perugia och Orvieto. I Rom dirigerade Strauss två konserter, sedan återvände de till Garmisch via Parma, Brescia och Trento. De körde med suffletten nerfälld, invirade i resefiltar. Diskussionen om Die FroSch[2] var lyckad och när de anlände till Rom hade von Hofmannsthal hela handlingen klar för sig. Strauss fick möjligheten att tränga in i von Hofmannsthals idévärld om olika sfärer och andevärldar, medan von Hofmannsthal fick chansen att testa sina idéer. Strauss började visualisera idéerna till musik, teman och lämpliga instrumentering. Under en månskensfärd från San Michele till Bolzano fick han idén att ackompanjera de dödligas värld med full orkester och andevärlden med kammarorkester som i Ariadne på Naxos. Bara delvis fullföljde han detta senare. Efter resan drog sig von Hofmannsthal tillbaka och skrev om sina texter men blev så uppfylld av all symbolism att han fann librettot för litet för att kunna innehålla allt han ville ha med. Ju mer han grubblade desto fler idéer kom till honom. Medan han slutförde första halvan av Akt 1 gav han vika för frestelsen att samtidigt göra en prosaversion av historien, som han räknade med kunna arbeta på samtidigt med librettotexten. Han beskrev det som en Erzählung (berättelse) men den blev aldrig mer än en novell. I den kunde han skriva ner alla de oräkneliga fantasier som han hade varit tvungen att försaka medan han arbetade med operan. handlingen följer librettot parallellt men det finns partier som saknas helt i librettot. Novellen och operan blev båda en blandning av sagosamlingen Tusen och en natt och Mozarts opera Trollflöjten. Till nyåret fick Strauss äntligen de första utkasten och i april 1914 anlände återstoden av akt 1. Musiken tog ca tre månader att komponera.

Scenkostym av Alfred Roller till amman vid urpremiären 1919.

Arbetet fick än en gång avbrytas när Första världskriget bröt ut i juli 1914 och von Hofmannsthal blev inkallad. Dessbättre blev han efter några månader förflyttad till en lugn diplomatpostering i Pazin i Istrien i nuvarande Kroatien. Den 8 oktober 1914 skrev Strauss att han var glad att vännen:

...inte längre befann Dig i fält utan på en lugn postering i säkerhet. Och nu tänker jag glädja Er med att de fyra första förvandlingarna i akt 2 nu är färdiga. Så är även Kejsarinnans soloscen färdig och komponerad med mycket innerlig musik därtill. /.../ Texten är helt enkelt glimrande, låter sig komponeras utan svårigheter, stimulerar mig, är så kort och koncis, min käre Scribe, Ni har verkligen fulländat ert mästerverk.

Strauss påbörjade arbetet med akt 2 den 27 oktober 1914 och var färdig 8 april 1915, under samma tid hann han även med att komponera den symfoniska dikten Eine Alpensinfonie. von Hofmannsthal fortsatte att skriva på akt 3 men oroades över sin dödssjuke far och blev dessutom deprimerad av kriget. Strauss lät operacheferna i Dresden och Berlin läsa texterna men "båda uttryckte total oförståelse. /.../ Allt säger mig nu att ämnet och temat är svåra att förstå och att allt måste göras så det blir så förståligt som möjligt." De båda möttes ännu en gång för att diskutera verket den 25 april 1915 i Wien precis innan von Hofmannsthal skulle posteras i Krakow (efter två månader fick han frisedel på grund av dålig syn). Strauss spelade upp vad han hade komponerat hittills och von Hofmannsthal var så imponerad att han höll inne med sin vanliga kritik. Strauss funderade på om Wien inte kunde vara platsen för operans premiär men von Hofmannsthal, som var född i staden, varnade honom:

Ingen annanstans kommer librettot mötas av så lite god vilja, med så många förutfattade meningar som i Wien.

I juli 1916 återvände Strauss till Die Frau ohne Schatten för att komponera akt 3 men han hade svårigheter med den viktiga scen få Kejsarinnan ser sin make förvandlas till sten. Hon får veta att hans liv endast kan räddas om hon accepterar att ta emot Färgerskans skugga som sin. Efter en intensiv inre kamp skriker hon "Jag vill inte", och både hon och hennes man skonas. Strauss skrev: Jag är mer bestämd än någonsin att göra hela passagen till en talad dialog. I många uppsättningar stryks denna sekvens. Senare sa han:

Die Frau ohne Schatten, mitt sorgebarn, fullbordades i trubbel och bekymmer under kriget... /.../ Dessa krigstidsbekymmer kan vara orsaken till en viss nervös irritation i partituret, särskilt halvvägs in i tredje akten vilken kom att "explodera" till melodram.

24 juni 1917 var hela operan färdigkomponerad.

Premiär[redigera | redigera wikitext]

Nicola Beller Carbone som Färgarfrun i Wiesbaden 2014

Strauss gjorde inga ansträngningar att få operan uppsatt medan kriget pågick. Han insåg att omständigheterna som rådde under kriget aldrig skulle tillåta den uppsättning han hade tänkt sig. Alltför många musiker var vid fronten och pengar skulle aldrig avsättas för att tillverka de praktfulla dekorer och kostymer som Strauss hade tänkt sig till sin största och svåraste opera dittills. 1919 utsågs Strauss till chef för Wiener Staatsoper, en position han skulle dela med Franz Schalk. Som en sorts gåva skänkte han Wien Die Frau ohne Schatten och operan hade sin urpremiär 10 oktober 1919 under ledning av Schalk. Bland sångarna fanns Maria Jeritza som Kejsarinnan, norske tenoren Karl Aagaard Østvig som Kejsaren, Lotte Lehmann som Färgerskan, Lucie Weidt som Amman och Richard Mayr som Barak. Succén var stor till en början men sedan gick det sämre, vilket Strauss skrev om i sina memoarer:

Operan gav sig iväg på en "via Dolorosa" på de tyska teatrarna. Även i Wien var den mera inställd än framförd beroende på de krävande rollerna och svårigheter med kuliss och dekor. I Dresden, där den sattes upp efter Wien, blev det fel från början. Den var så dåligt förberedd sceniskt sett (den goda Eva van der Osten hade allvarligt skadat sin röst under tiden genom att sjunga tunga, dramatiska roller) att jag efter genrepet kände mig tvingad att be Seebach om en senareläggning av premiären. /.../ Det var ett stort misstag att tillåta så många medelstora och mindre teatrar att försöka sig på denna opera direkt efter kriget.

Svårigheterna med "kuliss och dekor" hade sin förklaring i att både Strauss och von Hofmannsthal var missnöjda med vad målaren Alfred Roller hade skapat.

Den svenska premiären ägde rum på Kungliga Teatern i Stockholm den 13 december 1975.[3] Som färgerskan gjorde Birgit Nilsson sin sista instudering och hennes rolltolkning blev mycket framgångsrik. Hon sjöng rollen i Stockholm 1976 och även 1978 då den filmades för televisionen.

Die Frau ohne Schatten sattes också senare upp på Göteborgsoperan 2004 och operan har under de senaste 20 åren upplevt en renässans och spelats på många stora scener runt om i världen. Den har också givits ut ett stort antal gånger på CD och DVD.

Analys av text och musik[redigera | redigera wikitext]

Inledning[redigera | redigera wikitext]

Källorna till von Hofmannsthals symboliska och mytologiska drama var osedvanligt olikartade. De innehar en stark förenande faktor i sin härstamning från historien och mytologin i Tusen och en natt samt från referenser till Egypten och Persien i Trollflöjten. Från den halvgudomlige prästfiguren Sarastro (som i sin tur byggde på den historiske Zarathustra) skapade von Hofmannsthal andekungen Keikobad. Denne mystiske karaktär härleds från den riktige härskaren Keikobad Den Store som omnämns i den persiska diktsamlingen Rubaiyat av Omar Khayyam, och som regerade på 1200-talet. En annan referens till Mozarts opera visar sig i de två kontrasterande paren som endast kan nå dygdens och vishets mål efter diverse prövningar och vedermödor. Den huvudsakliga skillnaden här finns i den utvecklingsprocess som det komiska Papageno-paret hos von Hofmannsthal genomgår. I operan motsvaras de av Färgaren[4] Barak och hans fru. Barak (namnet kommer från Baraka, termen för helighet bland Berberfolket) är god, stilla och tolerant.[5] Färgerskan, eller färgarfrun, däremot uppfann von Hofmannsthal själv efter ett möte med Strauss fru Pauline:

... till en av dessa kvinnor kan man mycket väl låta er fru, med yttersta diskretion, låta stå modell - detta oss emellan sagt så är hon helt enkelt en bisarr kvinna med en i grunden vacker själ, obegriplig, lynnig, dominant och ändå mycket sympatisk.[6]

De övriga personerna i dramat är av typen namnlösa karaktärer - Kejsaren, Kejsarinnan, Amman, Budbäraren, Väktaren osv. Dramats tema bygger på von Hofmannsthals favoritkoncept allomatisches (ett tyskt ord från grekiskan som betyder "förändring genom påverkan från andra") som var en blandning av två filosofier, dels frågan om man ska förstå och acceptera sitt öde eller fly från det, dels tanken på självrening genom förändring. De båda paren i operan, Kejsaren och Kejsarinnan samt Barak och hans fru, personifierar dessa motiv och sammansmälter till en tredje filosofi vilken låg von Hofmannsthal varmt om hjärtat: förlösning genom de ofödda. von Hofmannsthal räknar med tre plan av existens, den andliga världen styrd av Keikobad, människans materialistiska och eländiga, samt mellan dessa en form av rörlig livsform med inblandning från och reaktioner på de andra två. Den skugglösa kvinnan skildras som Keikobads egen dotter boende i den tredje, skärseldsliknande världen, De sju Månbergens land. Hon övervakas svartsjukt men misslyckat av en elak Amma som även hon är dömd, dock mot sin egen vilja, att vistas i denna medelvärld. Andekvinnan, som snart blir Kejsarinnan, har sedan barnsben av fadern Keikobad anförtrotts en talisman som möjliggör för henne att ändra skepnad till vilket annat levande väsen: fågel, gasell, fisk osv. En sådan frihet från elementen gör inte Ammans övervakning lättare och i sinom tid blir andekvinnan fångad och uppvaktad av en dödlig man, som von Hofmannsthal endast beskriver som Kejsaren, härskaren av De Sydöstra öarna. En sådan förening är farofylld för såväl andar och som dödliga, om hon blir med barn förlorar hon kontakten med andevärlden för evigt, om hon inte blir gravid inom ett år (specifikt 12 månvarv) drar hon olycka till Kejsaren för enligt orientalisk tradition måste han som gifter sig med en peri få ett barn med henne inom den tiden eller bli förvandlad till sten som straff för sitt övermod. "Förbannelsen vilar över honom, inte henne ty han är skyldig genom sin svartsjuka, sensuella kärlek", skriver von Hofmannsthal. Vikten av barnafödande är avgörande och symboliseras genom att kasta en skugga. Keikobads dotter har hittills inte kastat någon skugga, "så lite att ljuset skiner genom hennes kropp som om det vore av bergskristall", säger Amman. Skulle hon emellertid föda Kejsarens barn skulle detta upphöra och andevärlden fruktar ständigt en sådan händelse, för i och med befruktningen skulle hon upphöra att vara en ande och bli dödlig. Ett första steg mot människovärlden har hon redan tagit i och med förlusten av talismanen då hon gifte sig med Kejsaren. Både Kejsarinnan och Amman sörjer förlusten men av olika orsaker. För Amman innebar talismanen en möjlig flykt från den enligt henne föraktade Kejsaren och för Kejsarinnan är den förenad med lyckliga minnen av hennes infångning och uppvaktning genom vilket hennes liv har fått en ny mening vilken Amman aldrig kan förstå sig på. Förlusten av talismanen har även den effekten att den har gett Kejsarinnan ett inre värde och när den senare återlämnas av Kejsarens falk läser hon för första gången de inristade bokstäverna. Genom dem förstår hon att det är hon som blir skyldig till Kejsarens förbannelse om hon inte kan förvärva en skugga. Hennes beslutsamma jakt på skuggan är temat i såväl operan som i Erzählung.

Akt 1[redigera | redigera wikitext]

I början av historien bor Kejsaren och Kejsarinnan i Blå Palatset långt bort från människovärlden, men förenad med den såväl som med andevärlden. Varje dag strövar Kejsaren omkring i De Sydöstra öarnas skogar och hänger sig åt sin favoritsporter jakt och falkenering.[7] Vid varje månadsskifte skickar Keikobad en ny budbärare till palatset med uppgiften att fråga efter Kejsarinnans skugga, det vill säga om hon är gravid eller inte. Varje gång är det Amman som tillfrågas, hopkrupen vid palatsets portar. Tolv sådana budbärare[8] har anlänt vid varje ny måne och erhållit samma triumferande negativa svar från henne, trots att Kejsaren har tillbringat varje natt hos Kejsarinnan. Nu återstår bara tre dagar och den tolfte budbäraren har anlänt och behandlar Amman föraktfullt medan han varnar henne vad som kommer hände inte bara med henne utan hela andevärlden om Amman misslyckas med att hjälpa till så att Kejsarinnan blir gravid. Ammans beklagar bittert de orättvisa omständigheterna i sitt hopplösa uppdrag. Både operan och Erzählung börjar med denna dystra dialog mellan Amman och den tolfte budbäraren, men Erzählung framgår det att allt är förutbestämt för att få igång en räcka prövningar, som i Trollflöjten. Till och med förlusten av talismanen förenas med kravet på Kejsarinnan att undergå en sådan prövning för vars syfte inga omständigheter kan förmildras, ingen fara för minskas. Som ett resultat av dessa tester säger budbäraren att det finns en stor risk att Kejsarinnan kan tvingas göra bekantskap med Livets gyllene vatten ("med dess hemliga gift" tillägger Amman). Det framgår inte på vilket sätt Keikobad är allsmäktig. Liksom Sarastro verkar han representera den ultimata gudomen.

Strauss börjar hela operan med en frambesvärjning av hans namn i bleckblåset och slagverket, precis som han gjorde med Agamemnons namn i början till Elektra. Likheten med Agamemnon slutar inte där för precis som i Elektra visar sig aldrig denna huvudfigur men hans ande svävar genom handlingen rakt igenom. Ammans slingrande tema i klarinetterna avbryts av budbärarens spelade av flöjter, harpor och inte mindre än två celestor. Budbäraren svepande entrémusik stämmer inte helt överens med von Hofmannsthals beskrivning i vilken den mer framstår som fladdret av ett ljus över "den ebenholtssvarta bergssjön". Medan Amman försöker urskulda sig från budbärarens anklagelser om försummelse av sin uppgift hänvisar hon till Kejsarinnans arv från föräldrarna, hennes samhörighet med människorna från modern och förmågan att förvandla sig från fadern. Budbäraren berättar att om inte Kejsarinnan inom de återstående tre dagarna visar tecken på graviditet måste hon återvända till Keikobad. Detta glädjer Amman för det skulle befria henne från ett motbjudande uppdrag och få tillfälle att återvända till andevärlden. Kejsaren däremot kommer förvandlas till sten.

Nu visar sig Kejsaren vid porten och Amman märker att budbäraren mystiskt försvunnit. I Erzählung utbyter Amman och Kejsaren inte ett ord med varandra. Han behandlar henne föraktfullt, "inte mer värd än en mattstump under hans fot". En av de mest märkliga aspekterna i von Hofmannsthals koncept är just Ammans nedvärderade men samtidigt ansvarsfyllda position. Hon är föraktad och hatad av alla i dramat inklusive de från andevärlden. von Hofmannsthal själv beskriver henne som mefistofelisk och att hon "hyser ett glödande hat mot mänskligheten and Kejsaren". I operan svarar hon bittert Kejsaren och liknar sig själv vid de byrackor som ligger utanför porten, en liknande roll som Elektra gör i öppningsscenen till von Hofmannsthals tidigare drama. För att göra handlingen på scen begriplig fordras en del förklaringar. Istället för att tiga som i Erzählung brister Kejsaren ut i en översvallande aria i vilken han förklarar sin karaktär och filosofi. Först ska han leda sin häst och jakthundar till månbergen och den mörka sjön där han först stötte på Kejsarinnan. Han fortsätter med att berätta detaljer från deras första möte, jakten på den skugglösa vita gasellen och hennes förvandling till en kvinna efter att hon har infångats genom den röda falkens försorg. När falken nämns hörs hans tema i höga träblåsinstrument.

Roller[redigera | redigera wikitext]

Nicola Beller Carbone som Färgarfrun i Wiesbaden 2014
  • Kejsarinnan - sopran
  • Kejsaren tenor
  • Amman - mezzosopran
  • Keikobads sändebud - baryton
  • Färgaren Barak - basbaryton
  • Färgarfrun - sopran
  • Den enögde (Baraks bror) - bas
  • Den enarmade (Baraks bror) - baryton
  • Den puckelryggige (Baraks bror) - tenor
  • Falkens röst - sopran
  • En yngling - hög tenor
  • Dörrväktaren - sopran
  • En röst från ovan - kontraalt
  • Dessutom förekommer röster från sex ofödda barn, tre stadsväktare, kejsarinnans tjänare, barn och tiggarbarn samt andetjänare och anderöster.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Det är kanske Richard Strauss mest komplexa verk – ett mysteriespel som handlar om moderskapet och kärleken. Kvinnan utan skugga är Kejsarinnan från andevärlden, som saknar skugga, därför att hon saknar förmåga att föda barn. Hon vill vinna en skugga genom att träda ur andevärlden och in i människornas värld. Hon gör så och inträder hos den fattige färgaren Barak och hans hustru. I huset finns också färgarens tre vanskapta bröder. Verket är en sann vuxensaga, fylld av symbolik. Huvudrollen som Färgarfrun anses vara en av de svåraste och mest krävande roller som finns för en högdramatisk sopran med tanke på både rollens längd och dess omfång (lilla fiss till trestrukna c).

Speltid ca 3 timmar.

Akt 1[redigera | redigera wikitext]

Ett bud från andefursten Keikobad meddelar amman att den frist som Keikobad en satte löper ut om tre dagar ("Licht überm See"). Om hans dotter kejsarinnan då inte kastar någon skugga måste hon återvända till hans rike, och hennes make kejsaren kommer att förvandlas till en sten. Kejsaren träder ut ur sitt gemak. Han vill gå på jakt där han en gång i tiden träffade sin hustru sedan hans röda jaktfalk fångat en vit gasell. Den förvandlades till den kvinna han gifte sig med men falken försvann då kejsaren kastade sin dolk efter den. Kejsaren ger sig ut på jakt men när kejsarinnan stiger ut på terrassen hör hon falkens röst. Den förkunnar alldeles som sändebudet från andarnas rike att kejsaren måste bli till en sten därför att hans hustru ännu inte kastar någon skugga. Förtvivlad ber kejsarinnan sin amma om hjälp med att rädda kejsaren och amman går med på att föra henne till människornas värld där hon kanske kan köpa sig en skugga. I färgaren Baraks hus är det gräl och bråk därför att Barak mot sin hustrus vilja har sina bröder inneboende. Barak vill ha barn men ännu har hans mycket yngre hustru inte fött honom några. Amman och kejsarinnan stiger in förklädda till tjänsteflickor. Amman erbjuder färgarhustrun ett liv i lyx och överdåd om hon vill lämna ifrån sig sin skugga, och hon lovar frånsäga sig moderskapet för tid och evighet. Hon ska hålla sig ifrån sin man i tre dagar och under dessa dagar ska kejsarinnan och amman tjäna i Baraks hus, men kejsarinnan ska tillbringa nätterna i kejsarens falkhus. Innan amman försvinner trollar hon fisk i färgarhustruns stekpanna men så fort hon har gått hörs de ofödda barnens röster klaga över att de aldrig kommer att födas ("Mutter, Mutter, lass uns nach Hause"), och Barak lägger sig på sitt ensamma läger medan väktarna utanför lovsjunger den äktenskapliga kärleken.

Akt 2[redigera | redigera wikitext]

Medan Barak är ute trollar amman fram en ung och vacker älskare åt färgarhustrun men i detsamma kommer Barak hem igen med sina bröder och en skock tiggarbarn som han vill ge mat. Kejsaren har fått veta att kejsarinnan är i falkhuset på natten och kommer dit åtföljd av den röda falken som han har hittat igen ("Falke, Falke, du wiedergefundener"). Då amman och kejsarinnan återvänder kan han känna människolukt och vill döda kejsarinnan men hans krafter rinner bort och han flyr upp i bergen. Amman har gett Barak en sömndryck för att åter kunna fresta hans hustru med den vackre ynglingen men nu plågas hustrun av dåligt samvete och väcker sin man. Barak förstår inte hennes själskval och hon lämnar i vredesmod huset i sällskap med amman. Kejsarinnan börjar känna medlidande med Barak. På natten drömmer kejsarinnan att kejsaren är på jakt men att hans hjärta redan är förstenat och att han blir instängd i en grotta för hennes skull. Hon vaknar med ett skrik och känner sig skyldig till både sin mans och Baraks olycka. På kvällen den tredje dagen sitter Barak med sina bröder vid elden då hans hustru plötsligt faller samman och erkänner vad det är som pågår. I eldsskimret ser de att hon inte längre kastar någon skugga ("Die Weib ist irre"). Baraks vrede är fruktansvärd och högre makter sänder honom ett svärd så att han kan döda sin hustru, men kejsarinnan vill inte vinna sin lycka på andras bekostnad utan avsäger sig sin skugga. En flodvåg översvämmar huset och Barak och hans hustru störtar ner i djupet medan amman räddar kejsarinnan.

Akt 3[redigera | redigera wikitext]

Barak och hans hustru sitter skilda från varandra i en underjordisk grotta och längtar efter varandra ("Mir anvertraut"). En röst bjuder dem att stiga uppåt. En båt för kejsarinnan och amman till templets port. Basuner sammankallar alla till Keikobads dom över kejsaren. Amman varnar kejsarinnan för att beträda templet eftersom livets vatten, som betyder döden för andra, rinner alldeles innanför porten, men kejsarinnan sliter sig loss och beträder templets tröskel. I sin obändiga vrede fördömer amman människorna och sänder Barak och hans hustru, som letar efter varandra, åt var sitt håll men Keikobad dömer amman att för evigt leva bland människorna. I templet anropar kejsarinnan sin far, och en källa med gyllene vatten springer fram vid henne fötter. Om hon dricker kommer hon att kasta skugga. Hon vägrar och vattnet försvinner men i detsamma ser hon kejsaren sitta på sin tron som förstenad. Det är bara ögonen som rör sig. Åter väller vattnet fram men då hon hör Barak och hans hustrus klagorop utanför avstår hon slutgiltigt från den lycka som skulle betyda andras olycka. Därmed har hon bestått det sista provet och förlöst sig själv och sin man. Barak och hans hustru står på båda sidor av en djup klyfta men hennes skugga slår en bro så att de kan återförenas ("Nun will ich jubeln") och de ofödda barnens jublande röster förenar sig med de båda lyckliga paren ("Vater, dir drohet nichts").

Orkesterbesättning[redigera | redigera wikitext]

4 tvärflöjter (1 dubblerar på piccoloflöjt), 3 oboer (1 dubblerar på Engelskt horn), 2 klarinetter, 1 Essklarinett, 1 bassetthorn, basklarinett, 4 fagotter (1 dubblerar på kontrafagott)

8 horn (4 dubblerar på Wagnertubor), 4 trumpeter, bastrumpet, 4 tenortrombonerer, 1 tuba

4 Pukor, bastrumma, tamtam, cymbaler, virveltrumma, klockspel, xylofon, tamburin, 2 kastanjetter, triangel, Glasharmonika, 5 kinesiska Gonger, Slädbjällror, tenortrumma, piska, xylofon, klockor

2 harpor, 16 I violiner, 16 II violiner, 6 Viola, 6 I celli, 6 II celli, 8 kontrabasar

2 Celesta

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 15 maj 1911 nämns titeln Frau ohne Schatten för första gången i deras korrespondens.
  2. ^ Strauss förkortade ofta Die Frau ohne Schatten till detta namn.
  3. ^ Sällström, Åke (1977). Opera på Stockholmsoperan. Stockholm: Norstedt. Sid. 171. Libris 7152595. ISBN 91-1-773051-1 
  4. ^ Valet av färgare som yrkesval för den mänsklige representanten var ingen slump. Genom hela Erzählung, och särskilt i de sista kapitlen, fäster von Hofmannsthal stor vikt vid färger för att symbolisera andliga tillstånd och påverkningar.
  5. ^ Både Barak och Keikobad återfinns även i den första scenen i Carlo Gozzis skådespel Turandot i Friedrich Schiller version Turandot, Prinzessin von China, en pjäs som von Hofmannsthal med stor säkerhet kände till.
  6. ^ von Hofmannsthal i ett brev till Strauss 20 mars 1911
  7. ^ Förutom krig var jakt och falkenering de huvudsakliga sysselsättningarna för österns överklass. Hela incidenten med gasellen, falkens sätt att slå sina vingar i ögonen och Kejsarens ilska över förlusten av falken återfinns i Sagan om Sindbad Sjöfararen och hans falk från Tusen och en natt.
  8. ^ I operan framträder bara den sista av de tolv budbärarna. I Erzählung framstår en del som viktiga personer. Den förste budbäraren är en imponerande gammal man klädd i vitt och den sjunde benämns helt enkelt som "Fiskaren".

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Wilhelm, Kurt (1989). Richard Strauss. An Intimate Portrait. London: Thames and Hudson Ltd. ISBN 0-500-01459-0 
  • Kennedy, Michael (1999). Richard Strauss. Man, Musician, Enigma. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 0 521 58173 7 
  • Hartmann, Rudolf (1982). Richard Strauss: the Staging of his Operas and Ballets. Oxford: Oxford University Press 
  • Grasberger, Franz (red.) (1967). Der Strom der Töne trug mich fort. Die Welt um Richard Strauss in Briefen in Zusammenarbeit mit Franz und Alice Strauss. Tutzing: Hans Schneider 
  • Del Mar, Norman (1969). Richard Strauss. A critical commentary on his Life and works. Volume 2. London: Barrie and Rockliff. ISBN 214 16008 4 
  • Strauss, Richard (1949). Betrachtungen und Erinnerungen.. Zürich: Atlantis Verlag 
  • Briefwechsel: Richard Strauss - Hugo von Hofmannsthal. Zürich: Atlantis Musikbuch-Verlag. 1978. ISBN 3761102763 
  • Richard Strauss - Ernst von Schuch: Ein Briefwechsel. Berlin: Henschel Verlag. 1999. ISBN 3-89487-329-9 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Hermansson, Jan (1998). ”Kvinnan utan skugga”. MD : Musikdramatik (Stockholm : Musikdramatik, 1984-) "1998:1,": sid. 15-19 ; 1998:2, s. 20-21, 34, 43. ISSN 0283-5754. ISSN 0283-5754 ISSN 0283-5754. http://www.partitur.se/md/.  Libris 3280046
  • Hofmannsthal, Hugo von; Malmberg, Bertil; Edfelt, Johannes (1968). Kvinnan utan skugga : en berättelse. Tidens tyska klassiker. Stockholm: Tiden. Libris 2048924 
  • ”Richard Strauss - en son av München.”. Musikrevy (Svedala : Musikrevy, 1946-1994) "1992 (47),": sid. 19-33. 1992. ISSN 0027-4844. ISSN 0027-4844 ISSN 0027-4844.  Libris 2202357
  • Strauss, Richard; Hofmannsthal, Hugo von; Malmborg, Lars af (1975). Die Frau ohne Schatten = Kvinnan utan skugga : opera i tre akter. Operans textböcker, 0282-0420 ; 17. Stockholm: Operan. Libris 1164336