Carl Wahlbom

Från Wikipedia
Version från den 10 december 2017 kl. 18.16 av Janee (Diskussion | Bidrag)
Carl Wahlbom. Självporträtt.

Johan Wilhelm Carl Wahlbom, född 16 oktober 1810 i Kalmar, död 21 april 1858 i London, var en svensk militär, gymnastiklärare och konstnär, elev vid Konstakademien ca 1829–38, senare ledamot av konstakademin och professor i teckning. Wahlbom var en av Sveriges mest populära historiemålare under 1800-talet.

Biografi

 Den här artikeln eller avsnittet anses innehålla alltför substanslös eller omständlig text. (2016-11)
Hjälp gärna Wikipedia med att göra texten mer specifik och koncis om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan.
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2016-11)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Wahlbom kämpade nästan alltid med svårigheter. Hans liv tyngdes i början av fattigdom och senare av sjukdom. Hans konst var ett sökande som aldrig stannade i sin röta verksamhetskrets. Historiemåleriet tog i hög grad hans krafter i anspråk, vilket var naturligt med hänsyn till hans intresse för de mänskliga rörelsemotiven och deras utnyttjande i dramatisk handling. Men hans konstnärliga geni talar sitt tydligaste språk i de många bevarade teckningarna vare sig de fasthållna brottstycken av stundens flyktiga visioner eller samla en hel scen i en graciös komposition, till synes skapad utan den eftertanke, som behärskar de stora dukarnas anordning. Redan teckningarna från de tidiga ungdomsåren i Stockholm, då Wahlbom med nöd drog sig fram på en lärarplats vid Lings gymnastikinstitut, sysslade gärna med figurer i starka kontrapostställningar. Våldsamma stridsscener oro hans mest omtyckta ämneskrets, och han kom därför på en naturlig väg in på de fornnordiska motivens område. Han tecknade grupper som Loke och Sigyn och omfattande kompositioner som Slaget på Fyrisvall. Mest kända äro hans teckningar till "Frithiofs saga" och till "Asarna" av Ling, av vilka aderton blad utgåvos i etsning 1833–1834. Det var också nu som han började teckna scener ur Sveriges historia under 1500- och 1600-talen. Den serie "Fosterländska bilder" (utgiven i litografi 1837), med vilken han väckte en viss uppmärksamhet, är en föregångare till de målade svenskhistoriska kompositioner, han senare utförde. Under sin svenska tid hade han stundtals förmånen att få modellera på Byströms ateljé. Innan han 1838 lämnade Sverige, hade han utfört ett litet antal reliefer och grupper, såsom Kains ånger och Satyr lekande med den lille Bacchus, vilka i likhet med teckningarna vittna om hans livliga intresse för rörelsemotiven. Bystöm var ju de rika kontrapostställningarnas mästare, varför beröringen med honom säkerligen bidragit till att länka den unge Wahlboms utveckling i denna riktning.

Efter överflyttningen till Paris 1838 som möjliggjorts genom sammanskott av konstnärens närmaste vänner, fortsatte Wahlbom sina studier i teckning och modellering. Penningbristen tvang honom dock att överge skulpturen, då ett par hemsända statyetter inte inköptes av Konstföreningen i Stockholm. Av de förläggare, till vilka han försökte sälja sina teckningar för att utgivas i litografi, uppmanades han att teckna scener ur Parislivet. Men konstnärens ambition syftade till allvarligare ting, och han synes inte själv ha uppskattat de förträffliga teckningar av denna art, som han utförde (Trois artistes suédois och Alla dagar i Paris, Göteborgs museum). Han förväxlade uppenbarligen ämnets och konstverkets värde och drogs därför till det historiska området. Under åtskillig tid arbetade han på illustrationer till en engelsk upplaga av Fryxells "Gustaf Adolfs historia". Han gjorde på uppdrag av en engelsk förläggare studieresor i Tyskland, men bokverket kom aldrig till stånd på grund av förläggarens konkurs.

Det fanns emellertid många, som gärna ville räcka Wahlbom en hjälpande hand. Den tyske målaren Franz Xaver Winterhalter intresserade sig för honom och det var dennes och Per Södermarks uppmuntran, som kom den unge konstnären att måla sina första tavlor i olja, ett par studier i Teniers' anda. Under de första åren av 1840-talet såg en hel serie historietavlor i mindre format dagen, och han fick sälja åtskilliga till konstföreningen, såsom Maria Eleonora i kyrkan i Weissenfels vid sin gemåls kista och Malin Sture och Erik Stenbock. Efter lång väntan fick Wahlbom 1842 ett resestipendium av Akademien. Påföljande år lämnade han Paris och begav sig till Rom. Nu vill han först och främst vara målare. Teckningarna äro ofta förstudier till målningar, men dessa behålla i hög grad karaktären av stora teckningar. Färgen förenar sig inte alltid på ett fullkomligt sätt med den plastiska kompositionen. Akademien finner rörelserna överdrivna i den hemsända tavlan av Gustav Adolf vid Stuhm. Under tiden har konstnären vänt sig till en ny ämneskrets, som skulle öppna nya möjligheter för honom. Han har givit sig ut på Campagnan och studerat dess människor och djur. Hästen blir nu det främsta föremålet för hans skildring. Då han senare återupptog de historiska ämnena, drog han nytta av dessa häststudier för sina ryttarstrider. Hans förkärlek för hästmotiven står för övrigt i god överensstämmelse med hans allt överskuggande intresse för dramatik och kontrastfylld rörelse.

Efter ett par år hemma i Sverige, då han blir medlem av Akademien och vice professor, beger sig Wahlbom åter till utlandet. Han vistas en tid i Bryssel och fortsätter att måla hästar. Det är tavlor i mindre format som se dagen. Hästar i arbete och lössläppta på bete, ryttargrupper o.s.v. Han arbetar fritt och spontant och är i dessa målningar kanske i högsta grad sig själv. Konstnärens hälsa är emellertid bruten. Under långa perioder är han oförmögen till arbete. Han vistas ett år i Paris och från 1853 i Rom, där han fullbordar några av sina kända historietavlor, Gustav II Adolf vid Stuhm, en omredigering av den äldre kompositionen på samma motiv, Natten efter slaget vid Lützen, båda inköpta av Josefina av Leuchtenberg, samt Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen(1855), vilken förvärvades av den svenska staten. Den är en dramatiskt uttrycksfull, av bravurmässiga rörelsemotiv fylld ryttarstrid och även konstnärligt sammanhållen trots hästarnas våldsamma ställningar. Koloristiskt står den kanske inte på samma plan. Även om Wahlbom mången gång vunnit vackra segrar i sin kamp med de historiska ämnena, synes det dock som om de enklare motiven, vilkas stoff han hämtat ur livet omkring sig, utgjort de för hans egenart bästa uttrycksmedlen. I sin Plöjande gosse och liknande verk, i vilka den tekniska skickligheten inte framträder så demonstrativt, har han kanske givit sina konstnärligt mest övertygande skapelser. Efter ytterligare ett par år av sjukdom slutade Wahlbom sina dagar i London 1858. Wahlbom är representerad vid bland annat Göteborgs konstmuseum[1], Nationalmuseum[2] i Stockholm, Uppsala universitetsbibliotek[3] och Kalmar konstmuseum[4],.

Verk (urval)

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Göteborgs konstmuseum
  2. ^ Nationalmuseum
  3. ^ Uppsala universitetsbibliotek
  4. ^ Kalmar konstmuseum

Vidare läsning

Externa länkar

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Carl_Wahlbom&oldid=42205588”