Loke

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Loke (olika betydelser).
Snaptunstenen i Danmark har eventuellt den äldsta avbildningen av Loke, då den avbildade personen har ihopsydd mun, något som Loke straffas med i sagorna
Loke och Sigyn. Målning av Mårten Eskil Winge 1863.
"Lokes straff". Skulptur av Ida Matton 1923, Stockholms stadshus.

Loke, (fornnordiska Loki, Svenska dialekter Locke), var enligt Snorre Sturlasson en av asagudarna i nordisk mytologi, trots att han var son till en jätte. I den äldre Poetiska Eddan förekommer Loke i flera av dikterna och är en central figur i några av dem. Namnet Loke har ännu, trots många försök, inte tolkats etymologiskt övertygande.[1] En teori går dock ut på att namnet är kopplat till ett fornnordiskt ord med betydelsen "stänga"/"slutföra", vilke då skulle kunna hänsyfta på hans roll som den som frambringar undergången och slutet i Ragnarök. Vissa forskare menar att Loke är identisk med Lodur som också är bror till Oden. Anledningen till detta är att Lodur aldrig nämns i någon annan berättelse än skapelsen av Yggdrasil och människorna. Dock så nämns Loke ofta ihop med Oden och Höner som en trio, som i dikten Reginsmál, berättelsen om Tjatse och den Färöiska folksagan Loka Táttur. I den sistnämnda beskrivs Loke som en positiv (men slug som alltid) figur. Problemet som forskare har med den teorin är att Lokes handlingar längre fram i den Prosaiska Eddan och Loketrätan inte verkar gå ihop med en positiv figur som Lodur. I 1300-talsverket "Lokrur" så benämns dock Loke och Lodur som densamme och flera teorier om detta betyder att författarna var bekanta med en likställning från en oral tradition eller dragit slutsatsen från att ha läst Edda dikter finns.[2]

Bakgrund och biografi[redigera | redigera wikitext]

Lokes far var jätten Farbaute och hans mor jättinnan Laufey ("Lövö"). Hans bröder var Byleist och Helblinde. Han umgicks länge fritt med gudarna, och ingick till och med fostbrödralag med Oden. Hans jättenatur tog dock till slut överhanden, och i myten om Balders död blir han slutgiltigt gudars och människors fiende; han ligger fången till Ragnarök, då han slipper fri och skall anföra ondskans härskaror. Loke skall då möta Heimdall, varpå de dödar varandra.

Loke är vacker till utseendet, men uppträder ibland som ondskan personifierad och slugast av alla jättar; han är nästan lika psykologiskt komplicerad som Oden bland gudarna. Då han dessutom kan förvandla sig till vad han vill och ändra både gestalt och kön, är han dramatiskt tacksam, så det är inte så konstigt att han, Tor och Oden är de tre vanligaste huvudpersonerna i den nordiska mytologin.[3] Fastän han har räddat gudarna ur många knipor är hans svek mycket större. Det var han som lurade Höder att skjuta Balder till döds med en mistelpil. Som straff blev han fastbunden med sin son Narfes tarmar, som förvandlades till järn, i underjorden på tre vassa stenar; en under skuldrorna, en på hans länder och en under hans knäveck. Skade satte en giftorm ovanför hans ansikte så att den skulle droppa sitt gift i hans ögon, som straff för att han orsakade Tjatses död. Lokes lojala hustru Sigyn står hela tiden med en skål för att hindra ormens gift att träffa Loke. Det sades att när Sigyn tog undan skålen för att tömma den när den blev full, droppade ormens etter på Loke, och då vred han sig så kraftigt av smärta i sina snaror att han framkallade jordskalv.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Loke hade sönerna Vale och Narfe med sin hustru Sigyn. Med jättinnan Angerboda hade han barnen Fenrisulven, som i Ragnarök skall sluka Oden, Midgårdsormen (även kallad Jormundgand), vars etter i Ragnarök skall ta död på Tor, samt dödsgudinnan Hel. Loke blev även, i gestalt av en märr, mor till Odens åttafotade häst Sleipner.

Folktro[redigera | redigera wikitext]

Föreställningar om Loke överlevde i Skandinavisk folktro fram till modern tid. I Sverige och Danmark så var han i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet känd som Locke. På Jylland är fraserna "Locke slår sin havre" och "Locke driver sina gätter" nedteckande i början av 1900-talet. Det betecknar ett fenomen på våren när solskenet skapar dimma från marken och som kan ses som svävande, skimrande luft vid det platta landskapets horisont. I Sverige förekom traditionen att när barnen tappade sina mjölktänder så kastades de i härden i det att man sade: "Locke, Locke, ge mig en bentand, här har du en guldtand!" Olika slags växter är också namngivna efter Locke, såsom Lockhavre, eller Lockens havre. Det finns enligt den danske folklivsforskaren Axel Olrik tre huvudsakliga teman i folktrons uppgifter om Locke; Han uppträder som ett "luftfenomen", är förbunden med den husliga härden och framträder även som en retfull nattlig varelse. Locke förekommer även i den svenska folkvisan Hammarhämtningen och kallas där Locke Leve (isl Loki Laufeyjarson).

Andra namn[redigera | redigera wikitext]

Loke kallades också för:

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Holtsmark (1992), s. 111f.
  2. ^ http://www.academia.edu/1793106/Lokrur_Lodurr_and_Late_Evidence
  3. ^ Davidson (1964), s. 176

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • H. R. Ellis Davidson (1964). Nordens gudar och myter. Stockholm: Pan. ISBN 91-7263-170-8 
  • Anne Holtsmark (1992). Fornnordisk mytologi. Lund: Studentlitteratur. ISBN 91-44-34621-2