Fjällabb

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Fjällabb
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Livskraftig[2]
Long-tailed Skua (js) 26.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningLari
FamiljLabbar
Stercorariidae
SläkteStercorarius
ArtFjällabb
S. longicaudus
Vetenskapligt namn
§ Stercorarius longicaudus
AuktorVieillot, 1819
Synonymer
Berglabb
Hitta fler artiklar om fåglar med

Fjällabb (Stercorarius longicaudus) är en långflyttande fågel som häckar cirkumpolärt i fjäll- och tundraområdet och som tillhör familjen labbar.

Utseende och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Adult i flykten.

Fjällabben är en liten och slank labb med en storlek som en skrattmås som dock kan te sig större i flykten på grund av sina långa smala vingar. Den har en grov näbb som dock är kortare än kustlabbens. Den har en genomsnittlig kroppslängd på 35–41 centimeter, därtill tillkommer på adulta individer sommartid förlängda mellersta stjärtpennor som mäter 12–24 centimeter, och den har ett vingspann på mellan 88–105 centimeter.[3]

På sommaren har den adulta fågeln mörk näbb och svart, ofta något glänsande, ansikte och hjässa. Huvudets sidor, nacke och hals är vit eller mycket ljust gulaaktiga. Bröstets vita färgton övergår utan någon skarp gräns i bukens och undergumpens brungrå färgton. Ovansidan är brungrå och i flykten syns tydligt kontrasten mellan de närmast svarta vingpennorna och de brungrå armtäckarna. På vingundersidan saknas tydlig vit handbasfläck som hos kustlabb och bredstjärtad labb.

Juvenila fåglar förekommer i tre morfer: ljus, mellan och mörk. De två ljusare morferna har en gråare ton i fjäderdräkten än kustlabbens bruna. Den mörka morfen är mycket lik kustlabb men skiljs på flykt samt silhuett som är slankare, mer smalvingad och med ett mer utdraget stjärtparti där de centrala stjärtfjädrarna sticker ut en till tre cm och är trubbigt avrundade i spetsen. På närmre håll syns även att den har en ljust blågrå näbbas i kontrast till den mörka näbbspetsen. 3k-fåglar, det vill säga fåglar i sitt tredje kalenderår, kan urskiljas ifrån de adulta genom att bara ha hälften så lång stjärtspröt.[4]

Fjällabbens flykt är lätt och nästan tärnlik. På häckningsplatsen ryttlar den ofta.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Fjällabben har en cirkumpolär häckningsutbredning kring tundra- och fjällområdena i de norra delarna av holarktis, i Skandinavien, Ryssland, Nordamerika och Grönland.

Fjällabben är en långflyttare som om vintern lever pelagiskt och har en cirkumpolär utbredning i haven på södra halvklotet, främst utanför Sydamerikas södra öst- och västkust och Afrikas sydvästra kust i Sydatlanten men även i Antarktiska oceanen.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Fjällabben delas vanligtvis upp i två underarter:[5]

  • Stercorarius longicaudus longicaudusnominatformen häckar i norra Skandinavien, och i norra Ryssland så långt österut som till floden Lena.
  • Stercorarius longicaudus pallescens – häckar i Sibirien, från floden Lenas delta och österut till arktiska Nordamerika och Grönland.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Den häckar tämligen allmänt i Sverige[3] vid sjöar och myrar högt över trädgränsen på Norrlands och Lapplands kalfjäll. I övriga Sverige ses den sällsynt under flyttningen i maj och augusti-september och då främst utefter kusterna.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Fjällabb på bo.

Fjällabbspar är kända för att återvända till samma revir för att häcka.[6] Dock kan de hoppa över häckningen på grund av födobrist vilket medför att antalet häckande par varierar kraftigt från år till år. De icke-häckande paren uppsöker ofta sina gamla revir men dessa individer drar omkring mer och samlas ofta i flockar som kan uppgå till 70-80 individer.[7] Tidigare har det beskrivits att fjällabben häckar i kolonier[8] men detta har visat sig vara felaktigt och man vet idag att den häckar solitärt i väl avgränsade revir.[6][7]

Det är inte helt klarlagt vid vilken ålder som fjällabben börjar häcka men studier tyder på att det sker under fjärde levnadsåret (4k).[4] Kustlabben genomför sin första häckning under tredje till femte kalenderåret (3-5k).[9] Ett antal yngre fåglar, under sitt andra eller tredje levnadsår (2-3k), flyttar till häckningsområdena och prospekterar men häckar inte.[4]

Fjällabben lägger sina ägg på marken vid tuviga fjällmyrar eller på torr, glest bevuxen mark utan något som helst bobygge. Kullen utgörs vanligtvis av två ägg som är mörkt olivgröna med bruna och grå fläckar. Äggen blir 50–60 millimeter långa och 37–40 millimeter breda. Födotillgången, av främst gnagare, förefaller även påverka hur många ägg de häckande labbarna lägger då det genomsnittliga antalet lagda ägg ökar under goda lämmelår.[7] Båda föräldrar ruvar äggen i snitt 23-25 dygn innan de kläcks.[10]

Under de allra första dagarna värms ungen eller ungarna i boet[11] dock förekommer det att den först kläckta ungen lämnar boet redan innan den andra ungen kläckts eller är precis nykläckt.[7] Ungarna förflyttar sig sedan avsevärda sträckor från boet vilka kan uppgå till 300-500 meter på bara några dygn, upp till 800 meter om de bli störda,[6] och två ungar återfinns aldrig på samma plats. Detta är förmodligen för att minska risken för predation. Båda föräldrar tar hand om ungarna som är flygga efter i snitt 24-26 dygn.[10]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Födan på häckningsplats består främst av lämmel och sork men även andra smådjur, fisk, insekter och bär. Under flyttningen så är de mer benägna att fånga sin egen föda istället för att stjäla från trutar och tärnor vilket de större arterna inom släktet gör.

Fjällabben och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka knapp mellan knappt 20.000 och 53.000 par.[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Fågeln har på svenska också kallats långstjärtad labb, stjärtlabb och berglabb.[12]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2016 Stercorarius longicaudus . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.3. Läst 7 december 2017.
  2. ^ Artdatabankens rödlista 2015 PDF
  3. ^ [a b] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 166-167. ISBN 91-34-51038-9 
  4. ^ [a b c] Van Bemmelen, Rob (2010) Immature Long-Tailed Skuas Stercorarius longicaudus in Swedish Lapland in 2009, Ornis Svecica, vol.20, sid:81-86
  5. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  6. ^ [a b c] Andersson, M (1976) Population Ecology of the Long-tailed Skua (Stercorarius logicaudus Viell.), Journal of Animal Ecology, nr 45, sid 537-559
  7. ^ [a b c d] Larsson, Rolf (2007) Fjällabbens (Stercorarius logicaudus) hemortstrohet - en studie av populationen i Stentjokk, Ornis Svecica, vol.17, sid 81-89
  8. ^ Whitherby, H. F., Jourdain, F. C. R. & Ticehurst, N. F. (1965) The handbook of British Birds, London
  9. ^ Cramp, S. & Simmons, K. E. L. (eds.) (1983). The Birds of the WesternPalearctic (Vol.III). Oxford: Oxford University Press 
  10. ^ [a b] Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom
  11. ^ Andersson, M. (1971) Breeding Behaviour of the Long-tailed Skua (Stercorarius logicaudus Viellot), Ornis Scand., nr.2, sid:35-54
  12. ^ Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]