Fiskmås

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Fiskmås
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Kalalokki wiki-01.jpg
Adult fiskmås av nominatformen.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningLari
FamiljMåsfåglar
Laridae
SläkteLarus
ArtFiskmås
L. canus
Vetenskapligt namn
§ Larus canus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Larus canus map.svg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Fiskmås (Larus canus) är en fågel som tillhör familjen måsfåglar som häckar över stora delar av Europa och Asien och merparten är flyttfåglar. Den påminner om gråtruten men är betydligt mindre och slankare. Som adult i sommardräkt har den grå ovansida och är i övrigt vit, med gul näbb och ben, och svarta vingspetsar med vita slantar. Juvenilen är spräcklig och denna dräkt ruggas sedan i omgångar tills den anlägger adult dräkt under sitt tredje levnadsår.

Fiskmåsen häckar i en mängd olika biotoper i närheten av vatten men återfinns också i stadsmiljö. Den häckar både i större kolonier och som enstaka par. Fiskmåsen lägger vanligtvis en kull om året som i snitt innehåller tre ägg. Paret ruvar och tar hand om ungarna tillsammans. Fiskmåsen är en allätare som ofta söker föda i närheten av människan och kan flyga långa sträckor från häckningsplatsen för att födosöka. Den tar fisk och fiskavfall, musslor, daggmask, hushållsavfall, insekter som flygmyror, bär och utsäde.

Fiskmåsen har ett mycket stort utbredningsområde och världspopulationen är stor varför den kategoriseras som livskraftig (LC).[1] Nordamerikanska arten kortnäbbad mås behandlades fram tills nyligen som en del av fiskmåsen, men urskiljs numera vanligen som egen art.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Fiskmåsen häckar över stora delar av Europa och Asien, generellt mellan 50:e och 70:e breddgraden. Den häckar i hela Skandinavien och förekommer såväl vid kusterna som inne i landet. Över absoluta merparten av sitt utbredningsområde är den en flyttfågel men förekommer året om, lokalt, främst utmed kusterna, av södra Skandinavien, Storbritannien, Baltikum, Polen, Tyskland, Nederländerna och Frankrike, och utmed kusten av sydvästra Kanada.[2] Individantalet på dessa vinterlokaler skiftar beroende på hur kall vintern är.

Fiskmåsen delas idag in i tre underarter med följande utbredning:[3]

Tidigare behandlades kortnäbbad mås (Larus brachyrhynchus) som en underart till fiskmås och vissa gör det fortfarande.[1] Ursprungligen beskrevs som egen art, men inkluderades 1931 under fiskmåsen. Sedan 2021 urskiljs den återigen, av tongivande taxonomiska auktoriteterna Clements m.fl. och International Ornithological Congress (IOC).[5][3] Även svenska BirdLife Sveriges taxonomiska kommitté följde efter 2022. Artstatusen motiveras med en kombination av genetiska,[6][7] lätesmässiga[8] och morfologiska skillnader. Det finns en säker observation av den nordamerikanska underarten brachyrhynchus i Europa, vilket skedde på Azorerna i februari-mars 2003.[9]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Fiskmåsen häckar vid vatten i hela Sverige ända upp i fjällvärlden.[10] Skogsbygderna i exempelvis Dalsland och det inre av Norrland koloniserades först under en expansion som inleddes under 1930-talet. På vintern flyttar merparten av den svenska populationen, men några stannar kvar utmed Sveriges södra kuster. Antalet övervintrande fåglar beror på hur varma vintrarna är.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Flygande fiskmås av nominatformen L. c. canus.

Fiskmåsen har tre åldersklasser. Dess längd är 40–46 centimeter och vingspannet 100–115 centimeter.[11] Vikten varierar mellan 394 och 586 gram.[12] Den påminner om gråtruten men är betydligt mindre och slankare. Den har också smalare näbb, rundare huvud och en spänstigare, snabbare flykt än gråtruten. Könen är lika men kan könsbestämmas genom att honan är något mindre.[11] Bland annat skiljer sig näbblängden åt där honans näbb är något kortare. Hos nominatformen gäller att honornas näbb är mindre än 88,5 millimeter och hanarnas är större än 91,0 millimeter.[13]

I adult dräkt är den grå på ovansida av vingarna och på ryggen. Bröst, undergump, övergump och stjärt är vita. Svarta yttre handpennor med stor vit fläck s.k. "slant". Den har ljust gulgröna ben och gul näbb. Huvudet är vitt på sommaren och gråstreckat på vintern, då också näbben blir grönare inne vid näbbroten, och den får ett svart streck som skiljer av den gula näbbspetsen.[11]

Juvenil av nominatformen.

Den juvenila fiskmåsen har en brungrå spräcklig teckning på ovansidan, undersidan vattrat gråvit, och den har ett gråbrunt brett bröstband som går upp bakom nacken. Dess ben och näbben är rosa utom näbbspetsen som är svart. Den har ett brett ändband på stjärten som kontrasterar mot den vita övergumpen, som också har några grå prickar. Undersidan av vingarna är precis som ovansidan grovt fläckade i gråbrunt.[11]

Fiskmåsen i sin första vinterdräkt har ruggat till en grå rygg. Det mesta av de brungrå bröstbandet är borta och benen har blivit ljusare rosa. Även näbben är mer distinkt färgad med rosa näbbrot och svart näbbspets. Den har fortfarande sitt distinkta ändband, huvudet är gråstreckat och vingundersidorna fläckiga i grått, svart och brunt.[11]

Fiskmåsen i sin andra vinterdräkt har inget brunspräckligt kvar i sin fjäderdräkt. Den är grå på ryggen och ovansida av vingarna. Stjärt, övergump, undergump, vingundersidor, kroppsidor och mestadelen av bröstet är helvit. Huvudet är gråstreckat. Benen är nu ljust gulgröna och näbben har ett kraftigt svart tvärband mellan den gulgröna näbbroten och den gråvita näbbspetsen. "Slanten" är liten och den har mer svart på handpennespetsarna och handtäckarna upp till vingknogen än den adulta som har mer skarp avgränsning mellan det svarta och grå på vingovansidan.[11]

Dräktskillnader mellan underarterna[redigera | redigera wikitext]

Fiskmåsar varierar i utseende varför det inte alltid går att underartsbestämma en fiskmås som inte befinner sig på sitt häckningsområde.[14] Utöver detta uppvisar canus och heinei en klinal övergång i västra Ryssland och heinei och kamtschatschensis kan överlappa i nordöstra Sibirien.[15] Nedanstående beskrivningar gäller typiska individer för sina respektive underarter:

  • L. l. canus är den ljusaste och minsta underarten och väger som adult 290–480 gram.[15][16]
  • L. c. heinei är större än nominatformen, har grövre näbb och väger som adult 315–550 gram.[15][16]
  • L. c. kamtschatschensis är den största underarten och väger som adult 394–586 gram. Den skiljer sig dräktmässigt från nominatformen under andra vintern, då den har ett svart ändband på stjärten precis som brachyrhynchus. Vissa individer har gråprickig övergump och somliga individer har ett lika kraftigt ändband andra vintern som nominatformen har första vintern.[15][16]

Skillnader gentemot kortnäbbad mås[redigera | redigera wikitext]

Kortnäbbad mås är mycket lik fiskmåsen, men är något mindre med som namnet avslöjar relativt kort näbb. Jämfört med nominatformen av fiskmås har den också mörkare grått på rygg och vingovansida. Fiskmåsen har vidare mer svart på vingspetsarna och mer mitt på huvudet vintertid. Näbben är även gulare och kan olikt kortnäbbad mås ha ett svart band även sommartid. Dräktmässigt skiljer den sig främst från nominatformen canus när fågeln är juvenil eller under första vintern. Kortnäbbad mås är då mycket mörkare med en brungrå fjäderdräkt. Under första vintern ljusnar dräkten något rnen förblir kontrastlös och saknar tydliga svarta eller vita partier. Ung fiskmås har då tydligt avgränsat smalt svart band på stjärten, tydliga brunaktiga spetsar på undre vingtäckarna och generellt vitare buk med mer spridd bandning och fläckning, särskilt på sidorna. Vidare uppvisar fiskmåsen också ett svagt band tvärs över armpennorna och mörka yttre handpennor underifrån. I ansiktet är den ljus runt näbbroten och i pannan, där ung kortnäbbad mås är typiskt brunstreckad. Även under första sommaren har kortnäbbad mås en ljusbrun grundton där fiskmåsen av nominatformen är vit. Andra vintern har kortnäbbad mås fortfarande kvar ett suddigt svart ändband på stjärten, medan fiskmåsens är helvit. På sittande fågel syns också att kortnäbbad mås har svarta teckningar på några av tertialerna.[17][15]

Juvenil brachyrhynchus.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Fiskmåsen lockar med välkända gnälliga "gia". Vid oro hörs ihärdiga "gli-u gli-u...". Det galande revirlätet beskrivs som "ke ke ke kliiih-a... kliiih-a... kej-a kej-a kej-a kej-a kej-a ke ke". Alla läten är mer ljusröstade än gråtrutens motsvarande.[11]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Fiskmås-ägg

Fiskmåsen häckar i en mängd olika biotoper i närheten av vatten som exempelvis stora sjöar, mindre skogstjärnar och utefter kusten. Utmed kusterna och vid stora insjöar häckar den ofta i stora kolonier. Den återfinns också i stadsmiljö, men inte i samma utsträckning som gråtruten.

Kolonihäckande fåglar placerar bona rätt glest på marken med omkring en fyra meters lucka. Ensamhäckande par kan placera sitt bo lite varstans, på hustak, i träd eller på ett större stenblock på en åker. Boet är en skålformad konstruktion av växtmaterial.[10]

Fiskmåsen häckar första gången vid tre till fem års ålder.[10] Den lägger i snitt tre ägg som paret ruvar i mellan 23 och 28 dygn.[10] Föräldrarna tar sedan gemensamt hand om ungarna, som blir flygfärdiga efter cirka 35 dygn.[2] Vanligtvis lägger den sin enda kull i början till mitten av maj.

Fiskmås fångar ett laxyngel i Stockholms ström 2021.
Fiskmås som fångat ett laxyngel i Stockholms ström attackeras av en silltrut.

Fiskmåsen är en allätare som ofta födosöker i närheten av människan och kan flyga långa sträckor från häckningsplatsen för att finna föda. Den tar fisk och fiskavfall, musslor, daggmask, hushållsavfall, insekter som flygmyror, bär och utsäde.[10]

Fiskmåsen och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Internationella naturvårdsunionen IUCN bedömer hotstatus för fiskmås i bred mening, det vill säga inkorporerande kortnäbbad mås. Den sammanlagda populationen har ett mycket stort utbredningsområde på över 10 000 000 km² och världspopulationen uppskattas till mellan 1 700 000 och 4 400 000 individer.[1] På grund av detta kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Arten är dock lokalt hotad och i Turkmenistan utrotad.[1]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige har fiskmåsens utbredning och populationstäthet varierat. På 1930-talet expanderade arten och koloniserade bland annat skogsbygderna i Dalsland och det inre av Norrland. Det svenska beståndet av häckande fiskmåsar har uppskattats till mellan 100 000 och 200 000 par. Naturvårdsverket uppskattade i maj 2008 att trenden för den svenska populationen ur ett 30-årsperspektiv är stabil. Senare studier visar dock att den numera minskar i antal, så pass att den upptas som nära hotad (NT) på Artdatabankens rödlista från 2020.[18][19]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Det vetenskapliga namnet Larus canus betyder "grå mås". Den äldsta kända nedskrivingen av ordet "fiskmås" härstammar från 1582, men detta trivialnamn är med stor sannolikhet mycket äldre. Redan 1330 finns fiske maka omnämnd, men det är osäkert om det är fiskmås eller någon annan måsfågel som åsyftas. Ordet "mås" har germanskt ursprung. På fornsaxiska hette den mĕu, på medelnederländska mĕwe, på tyska mŏwe och på engelska mew.[20][21]

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Det finns många dialektala namnformer för fiskmåsen i olika landskap som feskanåpa i Småland,[22] feskemåns i Värmland,[23]fiskmåke i Närke,[22] fiskmåns eller fiskmååns i Västergötland,[22] gjuseÖland,[24] lövgjuse i Östergötland[24] och måga i norra Bohuslän[25]. Andra dialektala namn är måk, måke, (fisk)måse, måge, homåka, gale och glimås.[21]

Namn Trakt Förklaring
Feskanåpa[22] Småland Nåpa kommer av nappa, fågeln nappar fisk ur vattnet [22]
Feskemåns[23] Västergötland
Fiskmåke[22] Närke
Fiskmåns, fiskmååns Värmland
Fiskmåse, måse
Gale, Måve Bohuslän
Gjuse[24] Öland
Glimås
Homåka
Lövgjuse[24] Östergötland
Måk, måke

Folktro[redigera | redigera wikitext]

Måsen förekommer ofta i folktron, dock är det ofta omöjligt att veta om det just är fiskmåsen som avses.

En vanlig sägen är att måsen är själen från en avliden människa, och då ofta en skeppsbruten. Detta är förmodligen orsaken till att fiskmåsen på många håll ej har fått dödas.[24] Den har också fungerat som orakel. Exempelvis trodde man i delar av Finland att det blev ett dåligt skördeår om den häckade långt från sjön, och i Torslunda i Skåne sade man att det blev ett gott år om fiskmåsen följde nära efter harven eller plogen. På flera håll tolkades det som att det skulle bli oväder om fiskmåsarna från havet flög in över land.

Tjörn sade man förr att fiskmåsen skriker: "Se silla! Ta a! Ta a! Ta a!"[24]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] BirdLife International 2012 Larus canus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Larsson, Lars (2001) Birds of the world, CD-rom
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
  4. ^ Asplund, G., Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2020). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (5). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2020/11/Rapport-11-komplett.pdf. Läst 14 oktober 2020. 
  5. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2022. IOC World Bird List (v11.2). doi :  10.14344/IOC.ML.12.1.
  6. ^ Sternkopf, V. 2011. Molekulargenetische Untersuchung in der Gruppe der Möwen (Laridae) zur Erforschung der Verwandtschaftsbeziehungen und phylogeographischer Differenzierung. Inaugural dissertation zur Erlangung des akademischen Grades doctor rerum naturalium (Dr. rer. nat.) an der Mathematisch- Naturwissenschaftlichen Fakultät der Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.
  7. ^ Zink, R.M., Rohwer, S., Andreev, A.V. och Dittman, D.L. 1995. Trans-Beringia comparisons of mitochondrial DNA differentiation in birds. Condor 97: 639–649.
  8. ^ Adriaens, P. och Gibbins, C. 2016. Identification of the Larus canus complex. Dutch Birding 38: 1–64.
  9. ^ Alfrey, P. & Ahmad, M. (2007) Short-billed Gull on Terceira, Azores, in February-March 2003 and identification of the Mew Gull complex, Dutch Birding, vol.29, nr.4, sid:201-212
  10. ^ [a b c d e] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-913142-9 
  11. ^ [a b c d e f g] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 
  12. ^ Brazil, Mark (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, ISBN 978-0-7136-7040-0
  13. ^ Ornithologische Arbetsgemeinschaft (2004)Biometry, colouring and movements of Common Gulls (Larus canus canus and L. c. heinei = L. c. major) captured and ringed in Schleswig-Holstein and Hamburg, Zusammenfassungen Corax - Band 19, www.umwelt.schleswig-holstein.de från <web.archive.org>, läst 2013-03-09
  14. ^ Moores, Nial (2004) Far East Asian Common Gulls: A Personal View of Variation in the Extreme, Birds Korea, <www.birdskorea.org>, läst 2013-02-28
  15. ^ [a b c d e] Olsen, K. M. & Larsson, H. (2004) Gulls of Europe, Asia and North America, Christopher Helm, Helm Identification Guides, A & C Black, London, ISBN 0-7136-7087-8
  16. ^ [a b c] del Hoyo, J., et al., eds. (1998) Handbook of the Birds of the World vol.3, sid:621, Lynx Edicions, ISBN 84-87334-20-2
  17. ^ Moskoff, W. and L. R. Bevier (2021). Short-billed Gull (Larus brachyrhynchus), version 1.1. In Birds of the World (S. M. Billerman, Editor). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.mewgul2.01.1
  18. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF
  19. ^ Artfakta om fiskmås, ArtDatabanken.
  20. ^ Svenska Akademiens ordbok: mås - läst 2013-03-09
  21. ^ [a b] Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening
  22. ^ [a b c d e f] Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon, s 139, [1] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  23. ^ [a b] Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon, s 136, [2] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  24. ^ [a b c d e f] Tillhagen, Carl-Herman (1978) Fåglar i folktron, LT:s förlag, Stockholm, ISBN 91-36-01184-3
  25. ^ C. A. Hansson (1889) Zoologiska anteckningar från norra Bohuslän, ur: Översigt af Kongl. Vetenskapas-Akademiens Förhandlingar, nr.5, Stockholm, sid:318

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sibley, David Allen (2000) The Sibley Guide to Birds, National Audubon Society
  • Wahlberg, Tage (1993) Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige , Stockholm: Rabén & Sjögren. ISBN 91-29-61772-3

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]