Fotboll vid olympiska sommarspelen 1956

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fotboll
vid de XVI:e olympiska sommarspelen
Football pictogram.svg
fotboll
Datum 24 november-8 december 1956
Medaljörer
Guldmedalj Sovjetunionen  Sovjetunionen
Silvermedalj Jugoslavien  Socialistiska federativa republiken Jugoslavien
Bronsmedalj Bulgarien  Bulgarien
← Helsingfors 1952   Rom 1960 →

Fotboll vid olympiska sommarspelen 1956 i Melbourne, Australien vanns av Sovjetunionen före Jugoslavien och Bulgarien. 11 lag drog sig ur, och turneringen drabbades även av walk over-matcher.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter 5 återbud innehöll turneringen tre öststatslag och fyra asiatiska lag. De andra lag som drog sig ur var USA, Tysklands förenade lag, Storbritannien och Australien, som gjorde sin första olympiska fotbollsturnering.

Öststaternas "amatörer" fick betalt av staten. Australien betalade inte sina spelare under turneringen; spelarinkomsterna finansierades av en insamling. [1] På Melbournetidningen The Age skrev Alex Barr:

"Det ursprungliga [australiska] laget var inte det bästa och fyra veckors intensiv träning gjorde inget för att förbättra standarden. Australisk fotboll [soccer] har förlorat en underbar chans att göra ett världsframträdande och spelen har drabbats av ett hårt slag."

Laguppställningar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Spelartrupper i fotboll vid olympiska sommarspelen 1956

Turneringen[redigera | redigera wikitext]

Första omgången[redigera | redigera wikitext]

Alltyska lagets spelare Rudi Hoffmann (vänster) and Max Schwall (höger)

Fem lag drog sig ur, Egypten, Kina, Turkiet, Vietnam och Ungern, de sista efter Ungernrevolten. Därmed blev det bara tre matcher i första omgången.

Australien vann med 2–0 över Japan inför 3 500. I Australiens mål stod Ron Lord, senare invald i Soccer Australias Hall of Fame. Man gick vidare tack vare en utvisning i 26:e minuten innan Frank Loughrans segermål halvvägs in i andra halvlek.

Ett alltyskt lag deltog, och innehöll även östtyska spelare. Västtysklands amatörlandslag hade utsetts att representera Tyskland.

Sovjetunionen var favoriter, då Västtysklands halvprofessionella lag som vunnit VM 1954 förlorat två matcher mot dem. Sovjetunionen vann med 2–1 och Tysklands lag tränades av Sepp Herberger. Tyskarna bjöd på kämparanda och gjorde mål i 86:e minuten och sköt i stolpen i sista sekunden. Sovjetunionen kom senare även att vinna Europacupen 1960 i Frankrike. I Sovjetunionens mål stod Lev Jasjin. Laget leddes av Igor Netto,; anfallslinjen leddes av FC Torpedo Moskvas Valentin Kozmitj Ivanov, far till berömde ryske domaren Valentin Valentinovitj Ivanov.

Storbritannien utklassade Thailand med 9–1.

Första omgången[redigera | redigera wikitext]

[a] Indien  W/O  Ungern Melbourne

[a] Indonesien  W/O  Sydvietnam Melbourne

[a] Kina  W/O  Turkiet Melbourne

[a] Bulgarien  W/O  Egypten Melbourne

[b] USA   SFR Jugoslavien Melbourne




Kvartsfinaler[redigera | redigera wikitext]

Två öststatslag gick vidare. Jugoslavien utklassade USA med 9–1.

Bulgarien slog Storbritannien med 6–1. Då halva matchen spelats välte personal från krigsfartyget HMS Newcastle stängslet och uppmanade britterna att prestera bättre. De fördes lugnt av plan.[2]

Sovjetunionen och Indonesien spelade 0–0, innan Sovjetunionen kunde vinna omspelet med 4–0.

Indien slog Australien med 4–2 efter ett hat trick av centeranfallaren Neville D’Souza, vilket var första gången en asiat gjorde ett hat trick i den olympiska fotbollsturneringen. Före matchen diskuterade man om indierna skulle tillåtas spela barfota. Sir Stanley Rous respekterade beslutet, men till slut beslutade sig Indien för att spela i skor. Australien hade även problem med den indonesiske domaren, som dömde bort två mål i första halvleken. Australiens lagkapten Bob Bignall fick inget svar. FIFA:s beslut att kräva alla domare att tala engelska låg långt in i framtiden, med VM-finalen 1966 som ett annat exempel till stöd för ett sådant beslut.






Semifinaler[redigera | redigera wikitext]

D'Souza gjorde ytterligare ett mål för Indien mot Jugoslavien efter en mållös första halvlek. Jugoslavien kom dock igen och vann med 4–1, och gick till final för tredje gången i rad.

Sovjetunionen slog Bulgarien med 2–1 efter förlängning. Även om Bulgarien gjorde första målet och var det mest tända laget släppte man in två mål i de sex sista minuterna.



Final[redigera | redigera wikitext]

Jugoslavien hade med Röda Stjärnans Dragoslav Šekularac I turnering; han kom 1960 också att spela final i Europacupen för landslag. Återigen kom Jugoslavien dock att åka på stryk i en olympisk final; efter ett mål i andra halvlek av Anatoli Ilyin, som ledde Sovjetunionen till guld och sin första internationella titel.

Bulgarien slog Indien med 3–0 i bronsmatchen.

Match om tredje pris[redigera | redigera wikitext]


Final[redigera | redigera wikitext]

12 8 december 1956 Sovjetunionen  1 – 0  SFR Jugoslavien Olympic Park Stadium
14:15 UTC Anatolij Iljin Mål 48′ (0 – 0)
Rapport
Melbourne
Publik: &&&&&&&&&&086716.&&&&&086 716
Domare: Ron Wright (Australien)

Medaljörer[redigera | redigera wikitext]

Gren Guld Silver Brons
Herrar  Sovjetunionen
Lev Yashin
Nikolai Tishchenko
Mikhail Ogonkov
Aleksei Paramonov
Anatoli Bashashkin
Igor Netto
Boris Tatushin
Anatoli Isayev
Eduard Streltsov
Valentin Ivanov
Vladimir Ryzhkin
Boris Kuznetsov
Yozhef Betsa
Sergei Salnikov
Boris Razinsky
Anatoli Maslyonkin
Anatoli Ilyin
Nikita Simonyan
 Socialistiska federativa republiken Jugoslavien
Petar Radenković
Mladen Koščak
Nikola Radović
Ivan Šantek
Ljubiša Spajić
Dobrosav Krstić
Dragoslav Šekularac
Zlatko Papec
Sava Antić
Todor Veselinović
Muhamed Mujić
Blagoje Vidinić
Ibrahim Biogradlić
Luka Lipošinović
 Bulgarien
Stefan Bozhkov
Georgi Naydenov
Kiril Rakarov
Manol Manolov
Nikola Kovachev
Panayot Panayotov
Ivan Kolev
Krum Yanev
Gavril Stoyanov
Todor Diev
Yosif Yosifov
Georgi Dimitrov
Milcho Goranov
Dimitar Milanov

Anmärkningslista[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Egypten, Kina, Sydvietnam, Turkiet och Ungern drog sir ur turneringen.
  2. ^ Då fem lag hade dragit sig ur turneringen sköts matchen upp till kvartsfinal.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]