Fotboll vid olympiska sommarspelen 1952

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fotboll
vid de XV:e olympiska sommarspelen
Football pictogram.svg
fotboll
Datum 15 juli-2 augusti 1952
Medaljörer
Guldmedalj Ungern  Ungern
Silvermedalj Jugoslavien  Socialistiska federativa republiken Jugoslavien
Bronsmedalj Sverige  Sverige
← London 1948   Melbourne 1956 →

Fotboll vid olympiska sommarspelen 1952 vanns av Ungern, då kända som de "magiska magyarerna". Ungerske spelaren Ferenc Puskás sa om 1952 års turnering: "Det var under olympiska spelen som vår fotboll började flöda med rejäl kraft." Det var under spelen som Stanley Rous från Football Association imponerades av ungrarna så mycket att han bjöd in dem för match på Wembley kommande år.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Vid tiden för tävlingen var Ungern ett av de starkare lagen. Man var obesegrade sedan 14 maj 1950, men hade mest mött andra öststater. Utanför östblocket hade man bland annat slagit Finland och Sverige.

6 lag från bortom järnridån deltog, alla lottades att spela i den preliminära omgången. Sovjetunionen lottades mot Bulgarien och Ungern mot Rumänien. Danmark, Finland, Norge och Sverige gick direkt in i första omgången.

Laguppställningar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Spelartrupper i fotboll vid olympiska sommarspelen 1952

Tävlingen[redigera | redigera wikitext]

Statistik
Matcher 26
Mål 135 (5,2 per match)
Publik &&&&&&&&&0365138.&&&&&0365 138 (14 044 per match)

Ungern vann första matchen mot Rumänien med 2–1 då Kocsis gjorde mål i andra halvlek. I Lahtis vann Luxemburg över Storbritannien med 5–3, medan Italien utklassade USA med 8–0 och Brasilien slog Nederländerna med 5–1. I Helsingfors vann Jugoslavien med 10–1 mot Indien, som spelade barfota.

Ungern gjorde tre ändringar inför matchen mot Italien, där man vann med 3–0. Det såg ut som om deras kommande motståndare skulle bli Österrike, som slagit Finland med 4–3 och nu ställdes mot Sverige, ett Sverige tränat av George Raynor som vunnit över Norge med 4–1. Samtidigt ledde Jugoslavien mot Sovjetunionen med 5–1 med ungefär 15 minuter kvar att spela, varefter Sovjetunionen hämtade upp ledningen. Arthur Ellis, matchdomaren, skrev i sin memoarbok The Final Whistle (London, 1963): "Ryssland [Sovjetunionen] gjorde den mest ärofyllda oavgjorda matchen någonsin! Bobrov, deras kapten, gjorde ett magnifikt hat-trick. Då Ryssland [Sovjetunionen] reducerat ledningen med 5–2 vände han nästan ensam ställningen till 5–5 och gjorde sitt tredje mål i sista minuten. För en gångs skull blev användandet av ordet sensationell berättigat". Då Bobrovs tidiga mål i omspelet förebådade en mirakulös vändning, tog sig Jugoslavien tillräckligt samman för att slå ut motståndarna och vann med 3–1. Sovjetunionen hade förväntats vinna 1952 års turnering, och förlusten nämndes inte förrän efter Josef Stalins död i mars 1953.

Jugoslavien slog Danmark med 5–3 och det alltyska laget med 3–1 för att gå till final. Ungern utklassade Turkiet med 7–1 och Sverige med 6–0. Finalen i Helsingfors vann Ungern med 2–0 mot Jugoslavien efter mål av Ferenc Puskás och Zoltán Czibor. I matchen om tredje pris vann Sverige med 2–0 över det alltyska laget.

Preliminär omgång[redigera | redigera wikitext]










Första omgången[redigera | redigera wikitext]










Kvartsfinaler[redigera | redigera wikitext]





Semifinaler[redigera | redigera wikitext]



Match om tredje pris[redigera | redigera wikitext]


Final[redigera | redigera wikitext]

26 2 augusti 1952 SFR Jugoslavien  0 – 2  Ungern Olympiastadion
19:00 UTC (0 – 2)
Rapport
Mål 70′ Ferenc Puskás
Mål 88′ Zoltán Czibor
Helsingfors
Publik: &&&&&&&&&&058553.&&&&&058 553
Domare: Arthur Ellis (Storbritannien/England)

Medaljörer[redigera | redigera wikitext]

Gren Guld Silver Brons
Herrar  Ungern
Gyula Grosics
Jenő Dálnoki
Mihály Lantos
Imre Kovács
Gyula Lóránt
József Bozsik
László Budai
Sándor Kocsis
Nándor Hidegkuti
Ferenc Puskás
Zoltán Czibor
Jenő Buzánszky
József Zakariás
Lajos Csordás
Péter Palotás
 Socialistiska federativa republiken Jugoslavien
Vladimir Beara
Branko Stanković
Tomislav Crnković
Zlatko Čajkovski
Ivan Horvat
Vujadin Boškov
Tihomir Ognjanov
Rajko Mitić
Bernard Vukas
Stjepan Bobek
Branko Zebec
 Sverige
Kalle Svensson
Lennart Samuelsson
Erik Nilsson
Holger Hansson
Bengt Gustavsson
Gösta Lindh
Sylve Bengtsson
Gösta Löfgren
Ingvar Rydell
Yngve Brodd
Gösta Sandberg
Olof Åhlund

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia