Fotboll vid olympiska sommarspelen 1924

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fotboll
vid de VIII:e olympiska sommarspelen
Football pictogram.svg
fotboll
Datum 25 maj-9 juni 1924
Medaljörer
Guldmedalj Uruguay  Uruguay
Silvermedalj Schweiz  Schweiz
Bronsmedalj Sverige  Sverige
← Antwerpen 1920   Amsterdam 1928 →

Fotboll vid olympiska sommarspelen 1924 spelades i Paris. Uruguay vann turneringen.

Amatörstatus[redigera | redigera wikitext]

1921 godkände Belgiens fotbollsförbund betalning till spelare för förlorad arbetsinkomst och de följande månaderna togs liknande beslut i Schweiz och Italien. Engelska Football Association hade 1884 beslutat att: "Varje spelare registrerat inom detta förbund... som erhåller ersättning... av någon ovan nämnd sort... nödvändiga utgifter som faktiskt betalats, skall räknas som professionell."

1923 sökte de brittiska förbundet en försäkran om att FIFA skulle acceptera denna definition; de fyra FIFA-representanterna för brittiska International Football Association Board sade nej, och både Storbritannien och Danmark drog tillbaka alla fotbollsspelare från att representera sina lag i olympiska sommarspelen 1924.

Deltagare[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Spelartrupper i fotboll vid olympiska sommarspelen 1924

I Association Football (1960) skrev Bernard Joy att under 1912 års spel i Sverige hade man "debatterade om fotboll skulle vara med eller inte... då sporten ännu inte var tillräckligt populär över hela världen". I Paris 1924 hade fotbollen blivit så viktig at den svarade för 1/3 av inkomsterna. För första gången deltog även lag från Sydamerika, den del av världen som tillsammans med Europa kom att dominera världsfotbollen under 1900-talet.

I Paris hade Uruguay betalat sina spelare resa i tredje klass och rest på framgångsrik turné till Spanien före spelen och man gick in i turneringen tillsammans med 18 europeiska lag samt USA, Turkiet och Egypten. Turneringen var den största i antalet deltagare fram till VM 1982 i Spanien.

Uruguay hade vunnit sydamerikanska mästerskapet 1923 på maximalt antal poäng i december 1923 och kvalificerat sig för spelen, bland annat hade man slagit ärkerivalen Argentina med 2–0. Till Paris hade man med sig en idé-revolution. Joy skrev: "En doktor och en konditionstränare var lika viktiga delar av truppen som tränaren själv. De såg till att nå perfekt fysisk kondition".

Laget hade dock aldrig spelat utanför Sydamerika tidigare och deras internationella meriter bestod mest av resor över hamnområdet mellan Buenos Aires och Montevideo.[1] Med brist på kunskap om Uruguays lag var Italien och Ungern förhandsfavoriter även om inget av lagen hade övertygat under säsongen.

Italien, som inte förlorat sedan 1922, förlorade med 0–4 mot Hugo Meisls Österrike("Wunderteam") som inte deltog i turneringen.[2] Sex veckor före spelen hade Italien förlorat med 1–7 mot Ungern.[3]. Ungern hade spelat bra under föregående år, men hade fått stryk av Schweiz strax för spelen; Max Abegglen, som bara spelat internationellt i två år, gjorde sitt sjunde landslagsmål för Schweiz den dagen.[4] Abegglen och Schweiz kom att bli framgångsrika i spelen. Schweiz räknade innan spelen inte med några framgångar utan lagets returtågbiljett gällde bara i 10 dagar och det fanns inga pengar att stanna längre. En insamling av tidningen Sport, samlade då in de pengar som behövdes.[5]

Egypten deltog för andra gången och överraskade med att besegra Ungern med 3–0 men åkte ut mot Sverige i tredje omgången, men gav sig efter spelen ut på en kort turné i Europa.[6]

Båda finalisterna från föregående spel deltog, Belgien stod över till andra omgången, medan Tjeckoslovakien slog ut Turkiet med 5–2 i första omgången.

Turneringen[redigera | redigera wikitext]

Statistik
Matcher 24
Mål 95 (4 per match)
Publik &&&&&&&&&0249956.&&&&&0249 956 (10 415 per match)

Tävlingen började med den preliminära omgång där 1920 års silvermedaljörer Spanien ställdes mot Italien. Sedan dess hade Spanien bara förlorat en match och det med ett måls marginal borta mot Belgien, och man hade spelat 0–0 mot Italien i mars 1924.[7] Då de nu möttes på Colombes Stadium; gjorde Pedro Vallana ett självmål och Italien gick vidare.

Den preliminära omgången bjöd på flera utklassningsresultat. Ungern slog Polen med 5–0, medan Schweiz besegrade Litauen med 9–0. Men de flesta talade om Uruguay och deras spel då [de] spelade förstklassig fotboll, blandade snabbhet, skicklighet och perfekt bollkontroll. Genom att förena kort passningsspel till intelligent positionsspel, lät de bollen göra jobbet, och höll motståndarna upptagna med att springa skrev Joy. Uruguay slog Jugoslavien med 7–0, för att sedan besegra USA med 3–0; då USA:s spelat defensivt för att hålla siffrorna nere. Uruguay kom sedan att dominera världsfotbollen under de kommande sex åren.

I första omgången ställdes Tjeckoslovakien (som 1920 lämnat planen under match) mot Schweiz i en match som kom att beskrivas som en riktig holmgång. En tjeckisk spelare blev utvisad och den norska domaren fick kalla till sig lagen för att lugna ned spelarna. Under omspelet tog Abegllen på sig rollen som lagkapten och allt blev annorlunda; Schweiz vann med 1–0. Andra överraskningar var Egyptens vinst med 3–0 mot Ungern. Sverige slog ut 1920 års olympiska segrare Belgien med 8–1. Oscar Verbeecks självmål banade väg för svenskarna; och Sven Rydell gjorde ett hat trick.

Sveriges vänsterytter Rudolf Kock (som 1948 kom att arbeta med George Raynor som lagledare för svenska landslaget), gjorde tre mål då Sverige slog Egypten med 5–0. Frankrike och Nederländerna hade dominerat i första omgången men slogs ut av Uruguay, först Frankrike med 1–5 och sedan Nederländerna med 1–2.

I en annan av kvartsfinalerna slog Schweiz ut Italien med 2–1 efter ett segermål av Max Abegglen. Italienarna protesterade och menade att målet föregåtts av offside, men domaren Johannes Mutters vägrade att ändra linjedomarens beslut och italienrans överklagan avslogs efter matchen.

En annan dispyt inträffade i semifinalen då Nederländerna (tränade av Blackburn Rovers FC:s gamla cuphjälte William Townley) tog ledningen i halvtid mot Uruguay genom Feyenoords Kees Pijl. Med 20 minuter kvar att spela jämnade Pedro Cea ut och med mindre än 10 minuter kvar dömde den franske domaren Georges Vallat en straffspark för Uruguay. FIFA rapporterade: "Nederländerna protesterade mot utdömandet av straffsparken som visade sig bli segermålet men Uruguay protesterade mot att man valt ut en nederländsk domare till finalen. För att lugna ner sydamerikanerna valdes fransmannen Marcel Slawick till ny domare".[8]

Första omgången[redigera | redigera wikitext]







Andra omgången[redigera | redigera wikitext]









Kvartsfinaler[redigera | redigera wikitext]





Semifinaler[redigera | redigera wikitext]



Match om tredje pris[redigera | redigera wikitext]



Final[redigera | redigera wikitext]

I den andra semifinalen mellan Schweiz och Sverige hade Schweiz vunnit med 2–1.

I finalen vann Uruguay med 3–0 över Schweiz efter två mål i andra halvleken. Intresset för finale var stort; 60 000 åskådare såg matchen och 10 000 kom aldrig in.[9][död länk]

24 9 juni 1924
16:30 UTC
Stade Olympique000
Colombes000
Uruguay  3 – 0  Schweiz
Pedro Petrone Mål 9′
Pedro Cea Mål 65′
Ángel Romano Mål 82′
Rapport
Spelartrupp:
MV Andrés Mazali  
Pedro Arispe  
José Nasazzi  
Alfredo Ghierra  
José Vidal  
José Leandro Andrade  
Ángel Romano  
Pedro Cea  
Pedro Petrone  
Héctor Scarone  
Santos Urdinarán  
Tränare:
Uruguay Ernesto Figoli
1924-URU-SUI 1924-FIN-JO.svg
Spelartrupp:
MV Hans Pulver  
Rudolf Ramseyer  
Adolphe Reymond  
Aron Pollitz  
Paul Schmiedlin  
August Oberhauser  
Paul Fässler  
Max Abegglen  
Walter Dietrich  
Robert Pache  
Karl Ehrenbolger  
Tränare:
England Edward Duckworth
Domare: Marcel Slawick (Frankrike) Publik: 40 522

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

  • Sverige vann brons. Segern med 8–1 över regerande mästarna Belgien har kommit att räknas som en av de största överraskningarna i världsfotbollen enligt ELO:s kriterier.[10]
  • Vissa matcher spelades på Vélodrome de Vincennes.
  • Ärovarvet (tidigare benämnt "den olympiska svängen ") som ett segrande lag gör efter att ha vunnit guld, "uppfanns" av Uruguay för att fira sitt olympiska guld genom att springa runt på löparbanorna.
  • Uruguays Pedro Petrone var två dagar före 19-årsdagen då han mottog sin guldmedalj och är därmed den yngste guldmedaljören i den olympiska fotbollshistorien (2008).


Medaljörer[redigera | redigera wikitext]

Gren Guld Silver Brons
Herrar  Uruguay
José Andrade
Pedro Arispe
Pedro Cea
Alfredo Ghierra
Andrés Mazali
José Nasazzi
José Naya
Pedro Petrone
Ángel Romano
Héctor Scarone
Humberto Tomasina
Antonio Urdinarán
Santos Urdinarán
José Vidal
Alfredo Zibechi
Pedro Casella
Luis Chiappara
Pedro Etchegoyen
Zoilo Saldombide
Pascual Somma
Fermín Uriarte
Pedro Zingone
 Schweiz
Max Abegglen
Félix Bédouret
Walter Dietrich
Karl Ehrenbolger
Paul Fässler
Edmond Kramer
Adolphe Mengotti
August Oberhauser
Robert Pache
Aron Pollitz
Hans Pulver
Rudolf Ramseyer
Adolphe Reymond
Paul Schmiedlin
Paul Sturzenegger
Charles Bouvier
Gustav Gottenkieny
Jean Haag
Marcel Katz
Louis Richard
Teo Schär
Walter Weiler
 Sverige
Axel Alfredsson
Charles Brommesson
Gustaf Carlsson
Albin Dahl
Sven Friberg
Fritjof Hillén
Konrad Hirsch
Gunnar Holmberg
Per Kaufeldt
Tore Keller
Rudolf Kock
Sigfrid Lindberg
Sven Lindqvist
Evert Lundquist
Sten Mellgren
Sven Rydell
Harry Sundberg
Thorsten Svensson
Karl GustafssonVigor Lindberg
Gunnar Olsson
Robert Zander

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tabeira, Martin. ”Uruguay - International Results”. rsssf.com. http://rsssf.com/tablesu/uru-intres.html. Läst 29 juni 2011. 
  2. ^ Kutschera, Ambrosius. ”Länderspiele Österreich 1920–1929”. austriasoccer.at. http://www.austriasoccer.at/LSP/1920_29/192029.htm. Läst 29 juni 2011. 
  3. ^ Mariani, Maurizio. ”Italy - International Matches 1920–1929”. rsssf.com. http://rsssf.com/tablesi/ital-intres1920.html. Läst 29 juni 2011. 
  4. ^ Garin, Erik. ”Switzerland - International Matches since 1905”. rsssf.com. http://rsssf.com/tablesz/zwit-intres.html#05. Läst 29 juni 2011. 
  5. ^ ”Paris, 1924”. www.fifa.com. Arkiverad från originalet den 15 juni 2010. https://web.archive.org/web/20100615203810/http://www.fifa.com/tournaments/archive/tournament%3D512/edition%3D197020/overview.html. Läst 29 juni 2011. 
  6. ^ Said, Tarek. ”Egyptian International First Team Results Since 1920”. egyptianfootball.net. http://www.angelfire.com/ak/EgyptianSports/results.html. Läst 29 juni 2011. 
  7. ^ Tejedor Carnicero, José Vicente; Torre, Raúl; Di Maggio, Roberto. ”Spain - List of Results National Team”. rsssf.com. http://rsssf.com/tabless/span-intres.html. Läst 29 juni 2011. 
  8. ^ ”Paris, 1924”. fifa.com. Arkiverad från originalet den 15 juni 2010. https://web.archive.org/web/20100615203810/http://www.fifa.com/tournaments/archive/tournament%3D512/edition%3D197020/overview.html. Läst 29 juni 2011. 
  9. ^ [1]
  10. ^ World Football Elo Ratings: Biggest Upsets, eloratings.net, http://www.eloratings.net/Upsets.htm, läst 18 juni 2008 
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]