Freden i Roskilde

Sveriges erövringar vid freden i Roskilde (gult, rött, lila).

Freden i Roskilde är det fredsfördrag mellan Sverige och Danmark-Norge som slöts i den danska staden Roskilde den 26 februari 1658, och som avslutade, det av Danmark startade, Karl X Gustavs första danska krig. Under kriget hade, bland annat, Karl X Gustav från Jylland tågat på isen över Bälten mot Köpenhamn med den Svenska armén. Resultatet av freden blev att Danmark avträdde Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm samt Trondheims län till Sverige. Freden bröts dock redan till sommaren samma år.

Förhandlingarna

Den svenska delegationen leddes av riksrådet Sten Nilsson Bielke, och den danske överlöparen Corfitz Ulfeldt. Den danska delegationen leddes av rikshovmästaren Joachim Gersdorff, adelsmannen Ove Juel samt Christian Skeel. Som medlare fungerade engelsmannen Philip Meadowe och fransmannen Hugues de Terlon.

De danska förhandlarna hade, när de fick veta att Corfitz Ulfeldt skulle sitta i förhandlingarna, menat det vara en direkt skymf mot dem, och krävt en annan representant å den svenska sidan, något som Karl X Gustav inte ville gå med på. Danskarna hade även krävt att få det holländska sändebudet Conrad van Beuningen som sin förhandlare, någon som den svenske kungen också motsatte sig, då han menade denne varit krigets anstiftare.

De första kraven på danskt territorium var extremt hårda:

Danska områden på skandinaviska halvön:

• Blekinge
• Halland (hade avträtts av Danmark 1645 på 30 år)
• Skåne

Danska öar:

• Anholt
• Bornholm
• Læsø
• Møn
• Saltholm
• Ven

Norska områden på skandinaviska halvön:

• Bohuslän
• Tronheims len som i stort sett motsvarar nutida Trøndelag fylke samt Nordmøre och Romsdal. Den exakta gränsen fastställdes aldrig, men det finns markeringar på bland annat Midøya i Midsunds kommun där gränsen antas ha gått.

Samt som säkerhet hela Norge på 30 år.

Samt dessutom

• Island
• Färöarna
• grevskapet Pinneberg

Det är troligt att många av kraven redan från början sågs som orealistiska och ställdes för att ha något att kompromissa bort. Det viktigaste var uppenbarligen Skånelandskapen. Därigenom kunde Sverige erhålla sin väst- och sydkust. Östersjön blev också mer tillgänglig eftersom Danmark inte längre ensamt kontrollerade alla tillfarter.

Redan på andra förhandlingsdagen backade svenskarna från många av sina krav, men förhandlingarna bröt ändå samman den 13 februari. De återupptogs den 16, och den 18 skrevs ett preliminärt avtal under prästgården i Høje-Tåstrup.

Slutförhandlingarna förlades till Roskilde och den 26 februari undertecknades traktaterna i Roskilde domkyrka.

Danmark-Norge avträdde till Sverige Skåne, Blekinge, Halland (permanent, i freden i Brömsebro 1645 hade Sverige fått Halland på 30 år), Bohuslän, Bornholm samt Trondheims län. Dessutom finns en mängd andra detaljer om "evig fred" mellan rikena, frånträdande av allianser riktade mot det andra landet, avstående från svenska krav på Delmenhorst och Ditmarsken etc.

Redan till sommaren samma år utbröt dock kriget igen och avslutades först i och med freden i Köpenhamn 1660, vid vilken Bornholm och Trondheims län återgick till Danmark respektive Norge och Sverige fick sina permanenta, ännu gällande, gränser mot dessa länder. Dessutom blev ön Ven, som fortsatt vara danskt efter Freden i Roskilde, men besatts av svenska trupper samma år, nu formellt svensk i och med Freden i Köpenhamn.

I traktatens paragraf 9 tillförsäkrades invånarna i de erövrade landskapen att de skulle få behålla sina gamla privilegier, friheter, lagar och sin kyrkoordning. När det gäller privaträttsligt ägande fullföljdes detta, medan adelsprivilegier, kyrkoordning (1686) och rättssystem (1683) successivt anpassades till de i övriga riket gällande.

Referenser

Webbkällor

• Wolke, Lars Ericson, När Skåne blev svenskt - Roskildefreden 350 år. Publicerad på www.popularhistoria.se, 10 mars 2008
• Yngvar Nielsen: Kampen om Trondhjem 1657-1660

Externa länkar

• Wikisource har originalverk relaterade till Freden i Roskilde.
  Freden i Roskilde