Frihetspartiet (Österrike)

Frihetspartiet Freiheitliche Partei Österreichs
Förkortning	FPÖ
Land	Österrike
Partiordförande	Heinz-Christian Strache
Grundat	3 november 1955
Politisk ideologi	Högerpopulism Nationalism Nationalkonservatism Euroskepticism
Politisk position	Höger till extremhöger
Europeiskt samarbetsorgan	Europeiska alliansen för frihet
Politisk grupp i Europaparlamentet	ENF-gruppen
Färg(er)	Blå
Europaparlamentet
Röstandel	19,72 %
Mandat	4 / 18
Nationalrådet
Röstandel	26,0 %
Mandat	51 / 183
Förbundsrådet
Mandat	10 / 61
Webbplats
www.fpoe.at
Österrikisk politik Politiska partier Val

Heinz-Christian Strache har varit partiledare för FPÖ sedan 2005.

FPÖ bildades 1956 av Anton Reinthaller.

Frihetspartiet (tyska: Freiheitliche Partei Österreichs, FPÖ) är ett nationalkonservativt, högerpopulistiskt politiskt parti i Österrike. Partiet bildades 1956 med Anton Reinthaller, en före detta SS-Brigadeführer, som dess första partiledare. Partiet ser sina rötter i nationalliberalismen under revolutionen 1848. FPÖ har samregerat med socialdemokratiska SPÖ 1983-1986 samt med kristdemokratiska ÖVP 2000-2005. Partiet som leds av Heinz-Christian Strache fick 26 procent av rösterna i senaste valet till nationalrådet 2017.

Historia

Partiet grundades 1956 och har historiskt sina rötter i det tredje skiktet som består av liberaler och tysknationella. De andra två skikten är det socialistiska skiktet som representeras av SPÖ och det katolsk-konservativa som representeras av ÖVP. Friedrich Peter, före detta medlem i NSDAP och frivillig i Waffen-SS, var partiets ordförande mellan 1958 och 1978. Peter har, trots sin bakgrund, setts som en pragmatiker som bestämde sig för att vidareutveckla liberalismen och ta fram en ny politisk profil eftersom tysk nationalism kommit att förknippas med nazism. Från 1979 till 1993 ingick partiet i Liberala internationalen. När FPÖ lämnade organisationen övertogs platsen av Liberales Forum som bildats samma år av liberaler inom FPÖ.

Jörg Haider blev 1970 ledare för partiets ungdomsrörelse och 1986 utsågs han till partiledare. 1989 blev han guvernör i förbundslandet Kärnten, men tvingades att avgå 1991 efter ett uttalande i nationalrådet. En socialdemokrat kritiserade Haiders planer på att minska arbetslöshetsersättningen för att "tvinga fram arbete på ett sätt som påminde om nazistpolicys". Haider svarade att "man hade en ordentlig sysselsättningspolitik i Tredje Riket, något som inte en gång er regering i Wien lyckats åstadkomma. Det måste en gång för alla sägas. Uppenbarligen var människorna då så välutbildade att ungdomar i Hitlerjugend med goda betyg har styrt ert parti i snart 40 år. Det är ju också ett faktum". 1999 återtog han guvernörsrollen och behöll den fram till sin död 2008.

I nationalrådsvalet 1999 drev FPÖ en kampanj mot ökande kriminalitet och missbruk av socialbidrag som man menade att illegala invandrare låg bakom. En rapport som visade på rekordhög arbetslöshet bland utländska medborgare använde FPÖ i sin kampanj för sänkta offentliga utgifter. Haider uttalade bland annat att utlänningar som varit arbetslösa i mer än tre månader borde utvisas. FPÖ erhöll 27 % av rösterna i valet och ingick i början på år 2000 i en koalitionsregering med kristdemokratiska Österrikiska folkpartiet (ÖVP), vilket mötte skarpa protester och hot om bojkotter mot landet från Israel och övriga EU-länder som kritiserade Haider och hans parti för högerextremism. I februari 2000 avgick Haider som partiledare. De övriga 14 medlemsstaterna i EU tillsatte en utredningsgrupp som i september konstaterade att den österrikiska regeringen inte hade kränkt några minoriteters rättigheter samt att regeringen var "besluten att fortsätta kämpa mot rasism, antisemitism, diskriminering och främlingsrädsla i Österrike". Man beskrev FPÖ som ett populistiskt parti med extrema uttryckssätt men att detta inte gällde FPÖ:s regeringsrepresentanter.

Den 4 april 2005 lämnade många ledande partimedlemmar partiet, bland andra Jörg Haider och de flesta av de arton parlamentsledamöterna, och grundade ett nytt parti, Alliansen för Österrikes framtid (BZÖ), som även ersatte FPÖ i koalitionsregeringen med ÖVP. Stödet hos FPÖ i befolkningen tog dock återigen fart och i nationalrådsvalen 2008 och 2013 blev partiet största oppositionsparti. Samma ökande väljarstöd avspeglade sig i valen till Europaparlamentet 2009 och 2014.

Presidentvalet 2016

I första omgången av presidentvalet 2016 fick FPÖ:s kandidat Norbert Hofer den största röstandelen med 35 procent av rösterna och gick därmed vidare till den andra omgången den 22 maj, tillsammans med de grönas Alexander Van der Bellen, som fick 21 procent av rösterna. Hofer förlorade andra valomgången med knapp marginal (49,7 procent), men resultatet ogiltigförklarades på grund av formella regelbrott i rösträkningen av poströster och spridning av färdigräknade resultat till utvalda media innan alla vallokaler i landet hade stängt. När valet gjordes om den 4 december 2016 förlorade Hofer då han fick 46 procent av rösterna.

Väljardemografi

FPÖ har särskilt starkt väljarstöd hos yngre väljare. I nationalrådsvalet 2008 röstade 25 % av alla som var 30 år eller yngre på FPÖ som blev största parti inom denna åldersgrupp. 44 procent av 16-19-åringarna röstade på FPÖ.

Valresultat

Nationalrådsval Val Andel Mandat Ref 1956 6,5 % 6 / 165 1959 7,7 % 8 / 165 1962 7,0 % 8 / 165 1966 5,4 % 6 / 165 1970 5,5 % 6 / 165 1971 5,5 % 10 / 183 1975 5,4 % 10 / 183 1979 6,1 % 11 / 183 1983 5,0 % 12 / 183 1986 9,7 % 18 / 183 1990 16,6 % 33 / 183 1994 22,5 % 42 / 183 1995 22,0 % 41 / 183 1999 26,9 % 52 / 183 2002 10,0 % 18 / 183 2006 11,0 % 21 / 183 2008 17,5 % 34 / 183 2013 20,5 % 40 / 183

Europaparlamentsval Val Andel Mandat Ref 1996 27,5 % 6 / 21 1999 23,4 % 5 / 21 2004 6,3 % 1 / 18 2009 12,7 % 2 / 17 2014 19,7 % 4 / 18

Partiledare