Fosterländska fronten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fosterländska fronten
Vaterländische Front
Kruckenkreuz Ständestaat Österreich.svg
Förkortning VF
Land Österrike Österrike
Grundat 20 maj 1933
Upplöst 13 mars 1938
Politisk ideologi Nationalism
Klerikal fascism
Korporativism
Politisk position Extremhöger
Färg(er) Röd, grön, vit
Österrikisk politik
Politiska partier
Val
Fosterländska frontens baner med kryckkorset i mitten.

Fosterländska fronten (tyska: Vaterländische Front) var ett fascistiskt politiskt parti i Österrike bildat år 1933. Det var det styrande partiet i Österrike åren 1933-1938 under den austrofascistiska diktaturen och nådde år 1938 ett medlemsantal på över 3,3 miljoner.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Etablerandet av ståndsstaten[redigera | redigera wikitext]

Fosterländska fronten grundades i Första republiken Österrike år 1933 genom en sammanslagning av det konservativa Kristligtsociala partiet, bondepartiet Landbund och de paramilitära hemvärnen.[2] Det skulle vara en organisation för alla "lojala österrikare" i kamp mot såväl socialister som de inhemska nazisterna vilka ville införliva Österrike med Tyskland. Trots motståndet mot Nazityskland och repressalier mot landets judar anammades fascistiska eller pseudofascistiska ideal, såsom hälsningen Front Heil. Förbundskansler Engelbert Dollfuß hade utmanövrerat oppositionen och åsidosatt Nationalrådet i mars 1933 varpå han styrde genom krigslagar. Efter det kortvariga österrikiska inbördeskriget 1934 stärktes kanslerns och partiets maktposition ytterligare och den 1 maj 1934 avskaffades de sista resterna av det parlamentariska systemet i och med utfärdandet av en ny författning och utropandet av Förbundsstaten Österrike.[2] Samma dag skrevs en ny lag som slog fast Fosterländska frontens roll som "bärare av den österrikiska statstanken".[3]

Under enpartisystemet[redigera | redigera wikitext]

Efter Dollfuß död till följd av det nazistiska kuppförsöket i juli 1934 efterträddes han på posten som förbundskansler av Kurt Schuschnigg medan hemvärnsledaren Ernst Rüdiger Starhemberg blev ledare för Fosterländska fronten. 1936 övertog Schuschnigg även ledarskapet för partiet som officiellt förklarades vara den enda tillåtna politiska organisationen i landet.[4] Statsanställda var enligt lag förpliktigade att bli partimedlemmar och den statliga ungdomsorganisationen Österreichisches Jungvolk stod organisatoriskt under Fosterländska fronten. Schuschnigg förlitade sig på den italienske premiärministern Benito Mussolinis beskydd och fick det också i den inre maktkampen med Starhemberg; de kvarvarande hemvärnsförbanden avväpnades och upplöstes efter regeringsombildningen.[4][5] Hemvärnen ersattes av Frontmiliz som från maj 1936 enligt lag utgjorde Fosterländska frontens väpnade gren.[1]

Utrikespolitiskt utsattes dock Österrike för allt kraftfullare påtryckningar av Tyskland och när den efter Abessinienkrisen internationellt isolerade Mussolini närmade sig Hitler tvingades Schuschnigg till eftergifter. Partiets liksom regeringens ställning höll snabbt på att försvagas.[1] Under sommaren 1937 fick fronten en ny väpnad formation efter nazistisk modell, Sturmkorps, som dock aldrig han bli mer än 4800 man stark. I februari 1938 tvingades Schuschnigg tillåta att aktiva nazister, vilka tidigare likt de vänsteroppositionella hindrats från att bli partimedlemmar, gick med i och utövade inflytande i fronten.[1]

Upplösning[redigera | redigera wikitext]

Fronten upplöstes i mars 1938 efter den tyska annekteringen av Österrike varpå Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, som sedan 1933 var enda tillåtna parti i Tyskland, övertog alla regeringsuppgifter.[6]

Politisk plattform[redigera | redigera wikitext]

Ideologiskt influerades Fosterländska fronten av Mussolinis fascism och påbuden i den påvliga encyklikan Quadragesimo anno. Partiet omstöpte den österrikiska statsapparaten och hela samhället efter strängt korporativa principer som skulle förebygga klasskamp och skapa nationell enighet.[7] Stöd gavs främst av Katolska kyrkan, militären, överklassen och bondebefolkningen. På den politiska dagordningen fanns främst kampen mot marxismen, det största hotet som man såg i socialdemokraterna som organiserade industriarbetarna i storstäderna. Partiet var dock även emot de pangermanska strömningarna på högerkanten som dominerades av nazisterna men efter att det stod klart att Italien inte tänkte skydda Österrike mot ett expansionistiskt Tyskland tvingades man anpassa sig till ökande nazistiska krav.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Emmerich Tálos (2013). Das austrofaschistische Herrschaftssystem. 2. Auflage: Österreich 1933 - 1938, LIT Verlag Münster, s.164-166, 172
  2. ^ [a b] Inbördeskrig i Österrike 1934 i Svenska Dagbladets Årsbok – händelserna 1934 (1935)
  3. ^ Bundesgesetz vom 1. Mai 1934 BGBl. II Nr. 4/1934, betreffend die "Vaterländische Front"
  4. ^ [a b] Kronologisk förteckning över utrikeshändelserna - April - Maj i Svenska Dagbladets Årsbok – händelserna 1936 (1937)
  5. ^ Dagens frågor i Projekt Runeberg
  6. ^ Eckart Reidegeld: Staatliche Sozialpolitik in Deutschland: Band II: Sozialpolitik in Demokratie und Diktatur 1919–1945, 1. Aufl., VS Verlag, Wiesbaden 2006, ISBN 3-531-14943-1, S. 406.
  7. ^ Varför gick Österrike under? i Projekt Runeberg