Högerextremism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Högerextremism syftar på ståndpunkter och värderingar som ligger långt till höger på det ideologiska spektrumet. Det innebär att högerextremism är ett relativt begrepp som skiljer sig åt mellan olika länder och förändras över tiden. Begrepp med likartad innebörd är ultrahöger, radikal höger och högerradikalism. Högerextremister värnar ofta traditionella värden, normer och institutioner, som exempelvis kyrkan och kungahuset, och är motståndare till politik som syftar till jämlikhet/jämställdhet, liberalism och socialism. Högerextremism inkluderar vanligen auktoritarism, antikommunism, och nativism (en term som används av forskare för att hänvisa till etnocentriska uppfattningar som rör invandring och nationalism, exempelvis att bevara statusen för vissa etablerade invånarna i en nation till skillnad från invandrare).

Termen vann mark under 1980-talet som parallell till vänsterextremism och åsyftade då rörelser som ansågs motarbeta värden som demokrati, jämlikhet och lika rättigheter och på så vis påminna om reaktionära, konservativa krafter som motsatt sig införandet av ett samhälle byggt på dessa värden. Termen är problematiskt eftersom det finns inslag av vänsterretorik hos vissa grupper som klassas som högerextremistiska och dessa kan ha starka inslag av antikapitalism.[1] Vänsterretoriken innehåller ofta populistiskt betonade motsatsförhållanden, exempelvis välfärdsstat kontra invandring. En sådan framställning benämns inom forskningen som välfärdschauvinism.

Begreppet högerextrem används för att beskriva exempelvis nazister och fascister, men används däremot sällan av grupper för att beskriva de egna politiska uppfattningarna.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet högerextremism kommer av franskans l'extrême droite (år 1819 eller tidigare) i politiska sammanhang).[2]

Definitioner[redigera | redigera wikitext]

Enligt Nationalencyklopedin innebär högerextremism "förfäktandet av högerståndpunkter och värderingar som ligger utanför vad som är förenligt med politisk demokrati."[3] Oxford English Dictionary definierar högerextremism som åsikter på den extrema högerkanten, kännetecknande för grupp eller parti som representerar eller uttrycker extrema högeråsikter.[2]

I boken Extremhögern (1991) av Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson introduceras två huvudvarianter av högerextremism: ultrahöger och fascister. Skillnaden är att de förra accepterar demokratins grundprinciper medan fascister medvetet avvisar ett demokratiskt statsskick.

Historikern Heléne Lööw definierar begreppet högerextremism under 1900-talets första hälft enligt dessa kriterier[4]:

  • Antikonservatism endast i en mycket begränsad omfattning.
  • Antidemokratisk inställning syftande till att återupprätta monarkin.
  • Ideologin är grundad på rationalism och religion och avvisar all form av irrationalitet och känslosamhet.
  • Maktbasen består av den traditionella samhällseliten.
  • Det strategiska målet är inte att skapa en politisk massmobilisering.
  • Social revolution eftersträvas inte.
  • Man förlitar sig på armén och är villiga att acceptera ett militärt styre.
  • Alla tankar på en folk- eller partiarmé avvisas.

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Högerextremismen innebär oftast ett fokus på traditioner i motsats till en politik och sedvänjor som betraktas som modernistiska. De bortser ofta ifrån eller föraktar politik som syftar att skapa jämlikhet/jämställdhet[verifiering behövs], men de är inte öppet för social ojämlikhet och sociala hierarkier. De har inslag av socialkonservatism och står i opposition till liberalism och socialism. Termen används vanligen för att beskriva fascism, nyfascism och andra ideologier och organisationer som uttrycker extrem nationalism, chauvinism, främlingsfientlighet, rasism eller reaktionära ståndpunkter.[5] Vissa högerextrema rörelser, som exempelvis nazismen, har genomfört förtryck mot och folkmord på grupper som de ansett varit underlägsna "raser" eller ett hot mot nationen eller staten.[6]

I kulturfrågor, betonas starkt den inhemska kulturen och traditionen. Detta hindrar dock inte ett internationellt kulturellt utbyte högerextrema anhängare emellan inom västervärlden; så kallad vit makt-musik produceras följaktligen i hela västvärlden.

I ekonomiska frågor saknas marknadsekonomiskt hållbara teorier. Nämnas kan dock de korporativistiska ståndpunkterna och motståndet mot storföretag och internationell företagsamhet.

På grund av tron på den starkt centraliserade och starka statsorganisationen ryms oftast inte jämställdhetsfrågor på agendan utan människor finns för nationens fortbestånd. Kvinnor ses som producenter av möjliga goda medborgare - eller som den liberala läraren Jenny Wahlman skrev 1933: "Kvinnor finns inte för att leda utan för att lyda.", då hon beskrev sina erfarenheter av Tyskland efter Hitlers och nationalsocialisternas maktövertagande. Den egna starka staten ser den egna ursprungsbefolkningen som en essentiell tillgång för statens överlevnad och månar i hög grad om de egna traditionerna i alla kulturella avseenden. Ett exempel på dylik konservativ hållning är Stalins till kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som ålades att komponera mer ryskt och i nationalistisk riktning.

Problematik – högerextremism eller ultrakonservatism?[redigera | redigera wikitext]

Termen högerextremism är problematisk då begreppet "höger", i synnerhet i Västeuropa, sedan mitten av förra seklet syftar på partier och åskådningar uteslutande positiva till marknadsekonomi. Före demokratins genombrott, dvs under 1800-talet och början av 1900-talet, var de marknadsliberala partierna vänsterpartier och de konservativa (som ville bevara styrande och reglerande institutioner som skråväsendet och därmed var motståndare till fri företagsamhet) var högerpartier. Ultrakonservatism har föreslagits som en mer korrekt term för en ideologi som motsätter sig människors, varors och tjänsters rörelser över nationsgränserna, representativ demokrati, respekt för minoriteter, och föreställningen att alla människor har lika värde.[citat från källa efterfrågat]

Historiskt förespråkade både det tyska Nationalsocialistiska arbetarpartiet och det italienska fascistpartiet, i motsats till de högerregeringar som företrätt dem, av nationalistiska, patriotiska skäl en kraftig statlig styrning av ekonomin mot en högre grad av ekonomisk utjämning för de som sågs som fullvärdiga medborgare. Den styrande staten var detsamma som partiet i dessa diktaturer. Statlig styrning i stället för marknadsekonomi också inledningsvis var fallet med Francisco Francos rörelse Falangen, innan Spanien under det sena 1950-talet slog in på en mer marknadskapitalistisk väg. Nazister och fascister bedrev emellertid under sina respektive regeringstider en systematisk, våldsam repression mot sin tids vänster, med utbredda förföljelser, mord och fängslanden av socialister, socialdemokrater, kommunister, syndikalister, anarkister och andra grupper. Det var vänsterns bejakande av universella mål eller en international som nazisterna och fascisterna vände sig emot, och vänder sig emot, i första hand.

Revolutionära grupper[redigera | redigera wikitext]

Beteckningen högerextremism kan specifikt syfta på åsikter som anses ligga utanför den värdegrund som ett marknadsliberalt parti eller ett konservativt parti har. I grund och botten varken respekterar eller accepterar extremisterna ett demokratiskt politiskt system eftersom de avvisar såväl vissa partier som grupper av människor med rösträtt. Man kan skilja på högerextremistiska grupper och våldsamma högerextremistiska grupper, på populistiska nationalistpartier och mer extrema högergrupper, även om gränsdragningen inte är enkel. De senare är våldsbejakande och antidemokratiska extremistgrupper med en världsbild där hat är drivkraften och våld det legitima medlet.[7] Företrädare har varit militanta, revolutionära och utomparlamentariska grupperingar som verkar helt eller till stor del utanför den politiska demokratin och inte värdesätter dess spelregler.[8] Högerextremism brukas i vissa sammanhang främst på personer eller grupper som förespråkar någon form av rasideologi där nazism kan vara en betydande del.[9] Motstånd till universella värden som FN:s konvention om mänskliga rättigheter eller idén om likhet inför lagen har varit framträdande inom högerextremism.[10]

Politiska grupperingar[redigera | redigera wikitext]

Termen används för att beskriva politiska grupperingar, rörelser och partier som är svåra att placera inom konventionell högerpolitik. De frågor som anses höra till högerextremism är ofta sociokulturella frågor som berör synen på medborgarskap och invandring, lag och ordning samt familjen.[11] Nätverket Stoppa pedofilerna är ett exempel på vad företrädarna ser som civil olydnad. Inom ekonomiska frågor skiljer man sig åt, men sedan 1990-talet har mittenpositionen med försvar av välfärdsstaten dominerat, en hållning som föregicks i det fascistiska Italien och Nazitysklands omfattande sociallagstiftning för den "lojala" befolkningen.[11][förtydliga]

Rasism[redigera | redigera wikitext]

I vissa bredare sammanhang inkluderas alla som har en negativ inställning till invandring av människor från andra kulturer, som vill att landet ska präglas av den egna etniska och kulturella majoritetskulturen i en nationalstat, utan att förespråka den rasistiska idén att människor ur den egna gruppen på något sätt skulle vara mer värda än andra människor.[förtydliga] Det innebär att högerextremism är ett relativt begrepp som skiljer sig åt mellan olika länder och förändras över tiden. Termen högerextremism används bland annat inom den seriösa forskningen men kan, liksom extremistbegreppet över huvud taget, även användas i pejorativt syfte om politiska motståndare, då de som stämplas som höger- eller vänsterextrema sällan eller aldrig använder beteckningen på sig själva. [källa behövs]

Användning av begreppet[redigera | redigera wikitext]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I dagens Sverige förknippas höger ofta med begrepp som marknadsliberalism och nyliberalism. Högerextremism har dock lite att göra med denna (vanliga) högern. Det handlar alltså om ultrakonservativa, reaktionära, nationalistiska rörelser som inte har någonting med liberalismen att göra. Termen högerextremism brukar förväxlas med nationalism inklusive betonande av den inhemska kulturtraditionen samt främlingsfientlighet. Detta konceptuella missförstånd (förväxlingen av ett politiskt system med en världsåskådning) beror bland annat på misstolkning av nationalistiska diktaturer som 1900-talets Spanien och Tyskland. Nationalism kan dock mycket väl vara central i en högerextrem grupp.

Högerextremism i samtida demokratier[redigera | redigera wikitext]

Statsvetaren Cas Mudde menar att oavsett om de högerextrema grupperna är att betrakta som antidemokratiska eller inte, finns inget tvivel om att det finns allvarliga spänningar mellan den extrema högern och de västerländska demokratierna. De mest extrema högergrupperna är starkt kritiska till nyckelkomponenter i den liberala demokratin samtidigt som den liberala demokratin tenderar att behandla extremhögern som ett ovälkommet inslag eller hot. De högerextrema ställs därför inför ett "anpassningsdilemma". För att bli accepterad av de vanliga etablerade partierna och därigenom förhindra statlig repression mot sin organisation krävs en moderering de mest extrema dragen i partiets politik, men för att tillfredsställa de mest hårdföra medlemmarna och behålla en tydlig profil behöver måste de fortsätta vara extrema.[12]

Angående de högerextrema partiernas anpassningsdilemma visar jämförande studier hur partierna försöker hantera den inneboendes spänningen mellan att å ena sidan anpassa sig till de vanliga politiska partierna och fortsatt behålla sin extrema politik. Utifrån studierna av partierna Front National (Frankrike), FPÖ (Österrike), Vlaams Blok (Belgien) och Nationella alliansen (Italien) fann statsvetaren Alexandre Déze att samtliga partier försöker anpassa sig till det demokratiska systemet, men att detta alltid leder till interna problem.[12]

I Italien integrerades den extrema högern och var ovillkorligt accepterad av Silvio Berlusconis högerparti, Forza Italia, vilket resulterat i regeringsmedverkan och en transformering av det nyfascistiska Italienska sociala rörelsen (MSI) till postfascistiska Nationella alliansen.[12]

I Österrike blev FPÖ accepterad med förbehåll av den vanliga högern, exempelvis av det Österrikiska folkpartiet. Under tiden i regeringen dämpade partiet sin mest extrema politik vilket ledde till intern splittring i partiet.[12]

I Frankrike är den politiska miljön generellt fientlig mot Front national, även om partiet fick visst stöd av det gaullistiska partiet Samling för Republiken. På lokal nivå kunde det dock hända att partiet bjöds in till samarbeten. Franska högern var dock splittrad i frågan om att samarbeta med Front national och inuti partiet uppstod fraktionsstrider mellan Jean-Marie Le Pen, som ville hålla partiet renlärligt och inte närma sig "etablissemanget", och Bruno Mégret, som ville söka kompromisser för att nå framgång. Det resulterade i att Front National splittrades i två olika organisationer, Front National och Mouvement National Républicain. På grund av splittringen försvagades den franska extremhögern betänkligt.[12]

I Belgien är den politiska miljön närmast helt fientligt inställd till Vlaams Blok. Alla stora demokratiska flamländska deltar i en bojkott av partiet kallad "karantänlinjen", och att inga politiska överenskommelser ska slutas med Vlaams Blok. Karantänen går igenom alla politiska nivåer, från lokal till övernationell politisk nivå. Detta har möjliggjort att partiet inte behövt anpassa sin politik för att vinna förtroende hos de etablerade partierna, vilket har resulterat i att partiet är internt enigt och ideologiskt radikalt.[12]

Enligt Cas Mudde så ser det ut på ett liknande sätt i Nederländerna, Tyskland och Storbritannien, med en informell karantänlinje mot Frihetspartiet, Tysklands nationaldemokratiska parti, British National Party.[12] Sedan 2010 har dock Frihetspartiet lovat att ge sitt stöd till den borgerliga minoritetsregeringen.

Högerextremistiska partier[redigera | redigera wikitext]

Den tyska statsvetaren Klaus von Beyme beskriver tre historiska faser i utvecklingen av högerextremistiska partier i Västeuropa efter andra världskriget:[13][14]

  • 1945 till mitten av femtiotalet: Högerextremistiska partier var marginaliserade, i stället för att ha någon politisk betydelse var deras främsta mål att överleva. Högerextremistisk politik var misskrediterad av nazism och politiskt isolerad.
  • Mitten av femtiotalet till sjuttiotalet: Den så kallade "Populist Protest Phase" (översättning: Populistiska protestfasen) dök upp med sporadiska valframgångar. Egenskaper hos de högerextremistiska partier i denna fas var en karismatisk ledare och en djup motvilja mot det politiska etablissemanget, "vi” mot ”de", "de" är politiker och byråkrater.
  • Åttiotalet: valframgångar för högerextremistiska partier konsolideras, medan de upptäckte invandring som ett huvudmål.

Anders Widfeldt hävdar att det finns en fjärde fas, som han kallar legitimacy phase. Fasen börjar kring år 2000 och kännetecknas av det följande:[14]

  • högerextremistiska partier vinner politisk legitimitet genom formell eller informell medverkan i regeringen (FPÖ i Österrike, Lijst Pim Fortuyn i Nederländerna).
  • Högerextremistiska ämnen läggs på den politiska dagordningen och tas över av andra partier.
  • Welfare chauvinism (Välfärdschauvinism).
  • Kritik mot invandringen är fortfarande en central ideologisk del, men högerextremistiska partier fokuserar alltmer på kritik mot islam och den påstådda "islamisering" av europeiska länder (och den upplevda faran med densamma).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rapport 2009:15, Våldsam politisk extremism. Säkerhetspolisen, Brottsförebyggande rådet. 2009. Sid. 32. ISBN 978-91-86027-32-2. http://www.sakerhetspolisen.se/download/18.635d23c2141933256ea1fcb/1381154798654/valdsampolitiskextremism.pdf 
  2. ^ [a b] Oxford English Dictionary. Far right. Läst: 3 december 2015.
  3. ^ Larsson, Hans Albin: Högerextremism i Nationalencyklopedins nätupplaga (2005). Läst 3 december 2015.
  4. ^ Lööw, Heléne (1990). Hakkorset och Wasakärven: en studie av nationalsocialismen i Sverige 1924-1950. Göteborg. ISBN 91-628-0013-2 
  5. ^ Carlisle, Rodney P. (redaktör) (2005). The Encyclopedia of Politics: The Left and the Right, Volume 2: The Right. Thousand Oaks, California, USA; London, Storbritannien; New Delhi, Indien: Sage Publications.
  6. ^ Hilliard, Robert L. and Michael C. Keith (1999). Waves of Rancor: Tuning in the Radical Right. Armonk, New York. Sharpe, Inc.
  7. ^ Statens medieråd (2013) Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på internet.
  8. ^ - Nationalencyklopedin - Högerextremism
  9. ^ Riis-Knudsen, Povl H (2010) Nationalsocialismen den biologiska världsåskådningen. Stockholm: Nationellt motstånd förlag.
  10. ^ Jens Rydgren och Anders Widfeldt Från Le Pen till Pim Fortuyn, Liber. Sidan 27 ISBN 91-47-07376-4
  11. ^ [a b] Jens Rydgren och Anders Widfeldt Från Le Pen till Pim Fortuyn, Liber. Sidan 26 ISBN 91-47-07376-4
  12. ^ [a b c d e f g] Eatwell, Roger and Mudde, Cas (2004) Western Democracies And The New Extreme Right Challenge [e-book]. London: Routledge. Available from: eBook Collection (EBSCOhost), Ipswich, MA. Accessed December 3, 2015.
  13. ^ Klaus von Beyme: “Right-wing extremism in post-war Europe”. In: West European Politics 11 (1988:2), 2–18.
  14. ^ [a b] Anders Widfeldt: “A fourth phase of the extreme right? Nordic immigration-critical parties in a comparative context”. In: NORDEUROPAforum (2010:1/2), 7-31, http://edoc.hu-berlin.de/nordeuropaforum/2010-1/widfeldt-anders-7/XML/

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Macpherson, C.B. (1977) The Life and Times of Liberal Democracy. Oxford University Press.
  • Aronson, Torbjörn (1990) Konservatism och demokrati: en rekonstruktion av fem svenska högerledares styrelsedoktriner. Norstedts Förlag.
  • Scruton, Roger (1990) The meaning of conservatism. Penguin Books.
  • Petersson, Olof (1999) Report from the democratic audit of Sweden, 1999: democracy the Swedish way. Stockholm: Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
  • Griffin, Roger (1998) International Fascism: Theories, Causes and the New Consensus. New York: Bloomsbury.