Georges Duhamel
| Georges Duhamel | |
 | |
| Född | 30 juni 1884[1][2][3] Paris[4] |
|---|---|
| Död | 13 april 1966[5][1][2] (81 år) Valmondois[4], Frankrike |
| Begravd | Valmondois kyrkogård kartor |
| Andra namn | Denis Thévenin[6] |
| Medborgare i | Frankrike |
| Utbildad vid | Lycée Buffon  |
| Sysselsättning | Författare[7], poet[7], läkare[7] |
| Befattning | |
| Stol nummer 30 i Franska akademien (1935–1966) Société des gens de lettres ordförande (1936–1936)[8] Ständig sekreterare i Franska akademien (1944–1946) President, Alliance française (1947–1949) | |
| Arbetsgivare | Alliance française (1947–) |
| Maka | Blanche Albane |
| Barn | Bernard Duhamel (f. 1917) Jean Duhamel (f. 1919) Antoine Duhamel (f. 1925)[9] |
| Föräldrar | Pierre-Émile Duhamel |
| Utmärkelser | |
| Goncourtpriset (1918)[10] Kommendör av Arts et Lettres-orden[10] Croix de guerre 1914–1918[11] Storkors av Hederslegionen[11] Kommendör av folkhälsoorden[11] | |
| Namnteckning | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Georges Duhamel född 30 juni 1884 i Paris, död 13 april 1966 i Valmondois, var en fransk författare.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Duhamel började studera medicin 1902 och utförde under första världskriget som kirurg mer än 1500 operationer. Tillsammans med Charles Vildrac, Jules Romains med flera grundade han det konstnärliga kollektivet L'Abbaye, vars medlemmar kallade sig unanimiester efter Romains diktsamling La vie unanime. Kretsens konstnärliga program avsåg främst att ersätta den individuella psykologin med en kollektiv genom att skildra inte det egenartat personliga utan det gemensamma gruppmedvetandet hos människan.
För Duhamel själv betydde dock dessa teorier ett övergående experiment, som knapp ens satte några djupare spår i hans första diktsamlingar, Des legendes, des batailes (1907), L'himme en tête (1909), och Selon ma loi (1910). Efter ett par skådespel, bland annat La lumière (1911, uppfört i Stockholm 1921), samt lågra litteraturkritiska essayer utgav han under kriget de två krigsböcker, som framför allt gjorde hans namn känt; La vie des martyrs (1917, utgiven under pseudonymen Denis Thévenin) och Civilisation (1918, belönad med Prix Goncourt). De innehåller korta novellistiska anteckningar från krigslasaretten och är i all sin kärva och nyktra ton en av de skarpaste och mest indignerade protester mot kriget som skrivits.
Samma universella människokärlek kom att prägla även Duhamels fortsatta liv och författarskap. Bland annat var han efter kriget en av de ivrigaste förkämparna för återknytandet av de andliga förbindelserna med de forna fienderna. Bland hans många senare arbeten märks främst Confession de minuit (1920), Deux hommes (1924, svensk översättning Två män), samt Journal de Salavin (1927). Bland övriga verk och skrifter kan nämnas La possession du monde (1922), där han framlagt sin livsfilosofi, samhällssatiren Lettres au Patagon (1926), romanen La pierre d'Horeb, samt novellsamlingarna Les hommes abandonnés (1919) samt Les sept dernières plaies (1928).[12]
Han valdes in i Franska akademien 1935.
Bibliografi (utgivet på svenska)[redigera | redigera wikitext]
- Civilisation (Civilisation) (översättning Ulla Fogde, Schildt, 1919). Ny uppl. 1921 med titeln Löjtnant Dauche (Civilisation)
- Martyrernas liv (Vie des martyrs) (översättning Ulla Fogde, 1921)
- Två män (Deux hommes) (översättning E. Benedicks och E. West, Bonnier, 1924)
- När livet leker: boken om Cuib och Tioup (Les plaisirs et les jeux) (översättning Hugo Hultenberg, Wessman, 1926)
- Scener ur framtidens liv (Scènes de la vie future) (översättning Gunnar Löwegren, Framtiden, 1931)
- De vilda djurens lustgård (Le jardin des bêtes sauvages) (översättning Signe Bodorff, Bonnier, 1934)
- Salavins historia (Confession de minuit, Journal de Salavin, Le club des Lyonnais, Tel qu'en lui-même) (översättning Ingeborg Essén och Sven Stolpe, Bonnier, 1939)
- Om bokälskare (Lettre sur les Bibliophiles) (översättning Signe Bodorff, Wahlström & Widstrand, 1947)
- Minnesbilder (Inventaire de l'abîme och Biographie de mes fantômes) (översättning Sven Stolpe och Eva Lundquist, Bonnier, 1947)
- Försvar för boken (Ur Défense des lettres) (översättning Signe Bodorff, Wahlström & Widstrand, 1949)
Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]
- Goncourtpriset 1918 för Civilisation
- Grand prix des Meilleurs romans du demi-siècle för Midnattsbekännelse (Confession de minuit)
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Georges Duhamel, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ SNAC, Georges Duhamel, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Дюамель Жорж”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
- ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Дюамель Жорж”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 27 september 2015.[källa från Wikidata]
- ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, läst: 30 augusti 2020.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c] Archive of Fine Arts, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
- ^ Société des gens de lettres, läs online, läst: 25 juni 2020.[källa från Wikidata]
- ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 6 februari 2022, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] läs online, www.academie-francaise.fr .[källa från Wikidata]
- ^ [a b c] läs online, www.academie-francaise.fr , läst: 28 juli 2019.[källa från Wikidata]
- ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931
Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]
- Georges Duhamel i Libris
- Sven Cederblad: Edouard Estaunié, Georges Duhamel: två nutida franska författare (Verdandi, 1931)
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Georges Duhamel.
|