Glasögon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För ögon tillverkade av glas, se ögonprotes.
Glasögon

Glasögon är korrektionsglas eller skydd för ögonen bestående av slipat glas eller plast, som kan vara färgat eller ofärgat. Vanligtvis finns ett glas (det vill säga lins) för vartdera ögat och dessa är monterade i en glasögonbåge som hålls på plats av små plattor (sadlar) på näsryggen och skalmar som går bakom öronen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Glasögonen antas ha uppfunnits i Venedig på 1200-talet. Linser av bergkristall hade då länge använts som synhjälpmedel, och det förekom även senare att linser i halvädelstenar, såsom beryll använts som synhjälpmedel. Det svenska ordet "brillor" och det franska "besicles" stammar just från ordet beryll.

Första gången glasögon omtalas i Sverige är i ett brev skickat mellan 1415 och 1463, då Johannes Hildebrand, munk i Vadstena skickade ett brev till biskopen i Linköping Knut Bosson (Natt och Dag) som han avslutar sålunda: Om Ni så önskar, vördnadsvärde Fader, så skicka mig också Edra brillor, som jag givit Eder, tyd de äro ju sönderslagna. Ett annat och helt par skall jag icke försumma att sända Eder(översättning från latinet). I en kyrkomålning i Torshälla kyrka, målad på 1450-talet avbildas Abraham läsande en bok med en brilla framför ögonen.

Den äldsta typen av glasögon kallas nitbrillor. Två skaftade glasinfattningar sammanhålls av en nit. Redan på 1300-talet började man dock tillverka bågbrillor, i vilka glasinfattningarna förenas med en fjädrande både, på samma sätt som senare tiders Pincené. Bågbrillorna kom under 1500-talet att tränga ut de äldre nitbrillorna. Staden Nürnberg blev under 1500-talet en stor exportör av glasögon till hela Europa, en export som förblev viktig för staden ända fram till 1700-talet. [1] I början av 1700-talet började man i England att förse glasögonen med sidoskalmar. Till en början slutade dessa vid tinningen med en rund ring eller platta.[2] 1752 lanserade den brittiske optikern James Ayscough i London en typ av pågar med skalmarna förlängda med vertikala gångjärn. Under 1800-talet kom denna typ av ledade kallas herrbågar, medan glasögon mer raka skalmar benämndes dambågar. Båda typerna tillverkades in på 1900-talet.[1]

1800 tog tog Dudley Adams patent på en metod att framställa ovala glasögonglas. Med detta bröts en nära 500-årig tradition med runda glas. I detta sammanhang var även fyrkantiga glas på tal, men några fullgoda glasögon av avvikande form blev inte möjlig förrän man i Frankrike lärt sig framställa symmetriskt cylinderglas 1813.[3]

1754 flyttade kom den engelske instrumentmakaren Joseph Oakley till Stockholm, där han troligen introducerade den engelska glasögontypen med skalmar. Redan tidigare hade dock instrumentmakaren Daniel Ekström tillverkat glasögonbågar i Sverige. 1755 erhöll hans elev Anders Wahlbom rättigheter att inrätta fabrik för tillverkning av glasögonbågar. De äldsta bevarade glasögonen med skalmar är ett par silverglasögon med Adolf Fredriks monogram på etuiet, vilka enligt uppgift skall ha tillhört ärkebiskop Samuel Troilius. Under början av 1800-talet var det vanligt att glasögonbågar tillverkades av guldsmeder. På 1860-talet introduceras ridbågarna.[1]

Olika typer av glasögon[redigera | redigera wikitext]

Glasögon kan bäras för att korrigera olika typer av synfel eller för att skydda ögonen från solstrålning (solglasögon), vid olika sporter (simhopp) eller vid diverse riskfyllda arbeten (skyddsglasögon).

Slipning av glas[redigera | redigera wikitext]

Progressiva glasögon

För korrigering av synfel används sfäriska eller asfäriska glas. Glasögon kan slipas med flera fokalpunkter (brännvidder) till bifokala (två) eller trifokala (tre) glas.

Numera görs också progressiva glas. I dessa kan synskärpeavståndet varieras kontinuerligt; det vill säga det finns inte som i bifokala glas en skarv mellan de olika brännvidderna i glaset. Avståndet för skarpt seende kan därför ändras gradvis genom att man vinklar huvudet och på så sätt förflyttar ögats blickpunkt i linsen mot föremålet och får en ändrad fokalpunkt.

Glas med flera fokalpunkter eller progressiv slipning utförs normalt så att övre delen medger synskärpa på långt håll och den undre delen ger synskärpa på kort distans. Annat utförande kan förekomma för till exempel speciella arbetsställningar mot till exempel dataskärmar eller vid montagearbete över huvudhöjd.

Glasmaterial[redigera | redigera wikitext]

Glas till glasögon brukar tillverkas av mineralglas eller plastglas. Egenskaper som eftersträvas är att glasen ska väga lite, vara reptåliga, ha bra avbildningskvalité, hålla sin form bra och vara estetiskt tilltalande (liten tjocklek, lite reflexer).

Bågmaterial[redigera | redigera wikitext]

Glasögonbågar kan tillverkas av flera olika material. Oftast brukar man dela in bågarna i två olika kategorier: Plast- eller metallbågar. Egenskaper som eftersträvas är att bågarna bland annat ska vara lätta, hållbara, justerbara, reptåliga, icke brännbara eller korrosivt och de ska inte kunna orsaka allergi. Glasögonen måste dessutom vara lätta och billiga att tillverka. Att bågarna ska vara kosmetiskt tilltalande är också en viktig aspekt i glasögonframställningen.

Plastbågar[redigera | redigera wikitext]

Cellulosaacetat[redigera | redigera wikitext]

Vanligaste materialet som används idag. Har en justeringstemperatur på runt 80 grader Celsius. Mjuknar vid högre temperatur (vilket kan bli problematiskt i tropiska länder). Dess färger bleks av UV-ljus. Materialet har även små porer som kan absorbera ämnen från huden, vilket kan leda till allergi bland annat. Får ofta en vit hinna med tiden eftersom den absorberar salt från huden. Materialet kan poleras. Bågarna kan även gå att laga med hjälp av acetat som löser upp ämnet.

Cellulosapropionat[redigera | redigera wikitext]

Är något starkare och flexiblare än Cellulosaacetatbågar, vilket bidrar till att bågarna kan göras tunnare och lättare. Cellulosapropionatbågar har heller inte de små porer som acetatbågarna har vilket gör att Cellulosapropionatbågar inte kan framkalla allergi. Bågarna kan dock ej poleras, och om det värms till allt för högra temperaturer så krymper bågen

Cellulosanitrat[redigera | redigera wikitext]

Är idag förbjudna av FDA. Bågarna justeras i runt 70 grader Celsius, men antänder om man går upp till 90 grader och är därför ett väldigt riskabelt material.

PMMA[redigera | redigera wikitext]

Polymethylmethacrylatebågar ser ut som kristall (med brytningsindex n=1,49). Är ett väldigt skört material och används främst till skyddsbågar.

Optyl[redigera | redigera wikitext]

tillverkas av epoxi, och specialltillverkas för glasögonbågar. Kallas ”minnesplast” då den återgår till sin ursprungliga form efter uppvärmning.

SPX[redigera | redigera wikitext]

Mycket starkt material göra att bågarna blir tunna och väldigt lätta. Materialet gillar inte temperaturchocker.

Nylon[redigera | redigera wikitext]

Är mycket starka och flexibla, men samtidigt svåra att justera. Används främst till skydds och solglasögon.

Kolfiber[redigera | redigera wikitext]

Är en blandning mellan kolfiber och nylon och är ett väldigt starkt material, som man kan göra tunna bågar med. Dock är materialet väldigt svårjusterat.

Metallbågar[redigera | redigera wikitext]

Guld[redigera | redigera wikitext]

Guld är ett mycket dyrt material att tillverka glasögon med även om det har flera fördelar. Guld kan inte förstöras genom kemisk inverkan och det är mycket formbart. Men guld kan inte användas själv som material, det är det alldeles för mjukt för. Man använder sig istället av gulddoublé där man använder sig av en oädel metall eller alternativt en metallegering i grunden och sedan lägger på ett tunt lager med guld ovanför. Detta kan även göras med elektrolytisk ytbehandling (Guldplätering) som är en billigare variant och numera vanligare.

Monel[redigera | redigera wikitext]

Legering som består av koppar, Nickel, järn och magnesium. Nickel kan dock orsaka allergi.

Nickel Silver[redigera | redigera wikitext]

Legering som består av koppar, nickel och zink (alltså inte silver). Är lättjusterade och håller justering bra. Nickel kan dock orsaka allergi.

Rostfritt stål[redigera | redigera wikitext]

Legering av järn och krom (ibland lite nickel). Orsakar ej allergi om inte nicklet tas med. Är starkt och flexibelt samt lätt.

Aluminium[redigera | redigera wikitext]

Är ett mycket lätt material, och reagerar inte på kemisk inverkan. Används mest till bågens skalmar och utsmyckningar på bågarna.

Titan[redigera | redigera wikitext]

Lätt och hållbart, och orsakar inte allergi. Men materialet är dyrt och måste lödas i runt 1700 celsius. Många titanbågar är därför inte gjorda av enbart titan. Man brukar dela in bågar i 3 kategorier: A, B och C. I kategori A kombineras titan med nickelsilver eller någon annan metall vilket leder till att det kan lödas i lägre temperatur. Bågen beläggs allra sist med ett guldskikt för att skydda nickelallergiker. Repor i det skiktet kan dock leda till utsöndring av nickel och allergiska symptom. Kategori B överläggs enbart titanet med nickel så att lödning i lägre temperatur kan göras. Bågen beläggs allra sist precis som i kategori A, så även här kan repor orsaka allergi. I kategori C är bågen enbart tillverkad av titan, nickelallergiker löper därför ingen risk med dessa bågar. Problemet är att kategori C är väldigt svårt att löda. Bågen beläggs även här med ett guldskikt.

Minnesmetall[redigera | redigera wikitext]

Legering av nickel och titan. Minnesmetall kan återgå till sin grundinställning om man böjer dem. Används bara till näsbryggor och skalmar (alltför flexibelt för ramen runt glasen).

Annat material[redigera | redigera wikitext]

Andra material är sköldpaddsskal från karettsköldpadda (som inte får importeras längre eftersom karettsköldpaddorna ifråga är utrotningshotade), trä, horn, ben, elfenben, läder, latex, grafit med flera.

Modetillbehör[redigera | redigera wikitext]

Glasögon kan också bäras som ett rent modetillbehör även för personer som inte har synfel. Oftast kännetecknas de av att de säljs med fönsterglas. I andra änden av skalan finns personer som inte tycker att glasögon ser bra ut och av detta eller andra skäl väljer kontaktlinser för att korrigera synen. Kontaktlinser kan också användas för att tillfälligt ändra ögonfärgen till exempel vid filminspelningar.

Liksom i så mycket annat går glasögonmodet i vågor. John Lennon populariserade de runda mormorsglasögonen på 1960-talet. På 1970-talet tenderade glasen att vara väldigt stora, för att på 1990-talet ha gått mot allt mindre modeller.

Imageskapande glasögon[redigera | redigera wikitext]

Glasögonbärare har i många sammanhang ansetts vara intelligenta och/eller nördar. Tandställning och glasögon tillsammans anses vara de största symbolerna för en töntig person (detta förekommer självklart oftast i filmer och inte lika ofta i verkligheten). I synnerhet personer med tjocka glas har förknippats med nördighet. En tönt som Clark Kent kunde till exempel med sina glasögon knappast misstänkas vara Stålmannen. Den unga bibliotekarien eller bokhandelsbiträdet med uppsatt hår och glasögon förvandlas till en skönhet enbart när hon släpper ner håret och tar av sig "brillorna".

Idag har glasögon av flera anledningar förlorat lite av sin forna töntprylstämpel. Efter de senaste decenniernas datorutveckling kan kunskaper om teknik ses som attraktivt av alla typer av människor, så teknikorienterade och belästa "personer" behandlas numera inte lika ofta som nördar. Dessutom har glasögon under senare år blivit del av modeindustrin.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Typer av glasögon[redigera | redigera wikitext]

Tillbehör[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Notiser om Glasögonens historia, Ivar Schnell
  2. ^ Brillor Kulturens årsskrift 1937, Sven T. Kjellberg
  3. ^ Thorvaldsens glasögon, artikel i Kulturens årsskrift 1956, William Karlsson

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Glasögon.