Grå vadarsvala

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Grå vadarsvala
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Grey Pratincole, Glareola cinerea.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljVadarsvalor
Glareolidae
SläkteGlareola
ArtGrå vadarsvala
G. cinerea
Vetenskapligt namn
§ Glareola cinerea
AuktorFraser, 1843
Hitta fler artiklar om fåglar med

Grå vadarsvala[2] (Glareola cinerea) är en afrikansk fågel i familjen vadarsvalor inom ordningen vadarfåglar.[3] Den förekommer utmed floder i Väst- och Centralafrika. Beståndet anses vara livskraftigt.

Utseende och läten[redigera | redigera wikitext]

Grå vadarsvala är en liten (18-20 cm) och kompakt grå vadarsvala. Undersidan är vit, ovansidan ljusgrå, bröstet beigefärgat och nacken ljust kastanjebrun. Den har tydligt röda ben och röd näbbas. I flykten syns ett tydligt svart, vitt och grått mönster á la tärnmås. Vingundersidan är vit, kantat av svart på vingens yttre del. Den korta, grunt kluvna stjärten är vit med ett svart ändband. Lätet består av en accelerande serie "zi".[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Grå vadarsvala förekommer utmed floder från Mali till Kamerun, västra Demokratiska republiken Kongo och nordvästra Angola.[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Arten är nära släkt med mindre vadarsvala (G. lactea).[5][6]

Grå vadarsvalans utbredning.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Vadarsvalor är tärnlika vadarfåglar som mestadels födosöker i luften, men kan också springa snabbt på marken. Fågeln livnär sig på flugor, skalbaggar, spindlar och små gräshoppor som den fångar i grupp, mestadels kvällstid. Den hittas på sandbankar utmed långsamt flytande floder. När de översvämmas söker de sig till kusten eller andra våtmarker. Fågeln lägger ägg mellan mars och maj i Niger, mars–juni i Nigera, februari i Gabon och februari–mars samt juni–augusti i Demokratiska republiken Kongo.[4][5]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Grå vadarasvala har ett stort utbredningsområde, men världspopulationen är relativt liten, bestående av endast 11 000–35 000 individer.[1] Enligt Wetlands International är dess populationsutveckling okänd,[7] men internationella naturvårdsunionen IUCN gör bedömningen att den tros vara stabil i frånvaro av belägg för att den minskar i antal och anmärkningsvärda hot.[1] Arten listas därför av IUCN som livskraftig.[1] Den påverkas dock av störningar från människan och av habitatförstörelse genom dammbyggen. Exempelvis orsakade byggandet av Voltasjön i Ghana att grå vadarsvala försvann från landet.[8]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Grå vadarsvalans vetenskapliga artnamn cinereus är latin för "askgrå".[9]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2016 Glareola cinerea . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 1 februari 2021.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b] Sinclair, Ian; Ryan, Peter (2010). Birds of Africa south of the Sahara (2nd). Cape Town: Struik Nature. ISBN 9781770076235 
  5. ^ [a b] Maclean, G.L. & Kirwan, G.M. (2019). Grey Pratincole (Glareola cinerea). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53790 3 april 2019).
  6. ^ Cohen, C. (2011), The phylogenetics, taxonomy and biogeography of African arid zone terrestrial birds: the bustards (Otididae), sandgrouse (Pteroclidae), coursers (Glareolidae) and Stone Partridge (Ptilopachus) Ph.D. Dissertation, University of Cape Town.
  7. ^ Delany, S. and Scott, D. 2006. Waterbird population estimates. Wetlands International, Wageningen, The Netherlands.
  8. ^ del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  9. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]