Granater

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För projektiler, se Granat; för namnet, se Granath.
Granater
GarnetCrystalUSGOV.jpg
KategoriMineral
GruppSupergrupp granat, subgrupp granat
FärgGrön, Röd, Orange, Violett, Brun, Brunorange, Gul
KristallstrukturKubisk
SpaltningOfullständig
Brottmussligt, sprött, splittrigt
Hårdhet (Mohs)6–7½
DubbelbrytningIngen
StreckfärgVit
Huvudsakliga granatproducerande länder

Granater är en grupp av mineral, som utgörs av nesosilikater med den allmänna formeln XII3YIII2(SiO4)3 där X vanligen utgörs av kalcium, magnesium, tvåvärt järn eller mangan och Y vanligen av aluminium, krom eller trevärt järn.[1] Det finns följaktligen flera slag av granater.

Pyrop, almandin och spessartin bildar fasta lösningar med varandra (pyralspiserien, aluminium på plats Y). Uvarovit, grossular och andradit bildar en annan serie fasta lösningar (ugranditserien, kalcium på X-platsen).[2] Andra ovanligare grundämnen som kan ingå i granaterna under subgruppen granat är skandium Sc, vanadin V, yttrium Y och titan Ti.[3] Finare slag av granater används som smyckesstenar.

Grossular (kalciumaluminiumsilikat) är gul till röd, rosa, grön eller brun[4] Pyrop (magnesiumaluminiumsilikat) är mörkröd till nästan svart i en violett nyans, almandin (järnaluminiumsilikat) är mörkt rödbrun till violett, spessartin (manganaluminimsilikat) röd eller orange, och andradit (kalciumjärnsilikat) kan vara gul, grön, brun, rödbrun eller svart. Alla former har en hårdhet på omkring 7.

Granat är ett så kallat metamorft mineral, vilket innebär att det oftast blir till i samband med bildandet av metamorfa bergarter.[5]

Grossular, almandin och andradit förekommer i Sverige, i synnerhet i Hälsingland och Södermanland. De största fyndigheterna finns i Afrika. Granat är en vanlig biprodukt vid järnmalmsindustrin, och finns i granatådergnejs, granit, granitgnejs, aplit, pegmatit och amfibolit.

––––––––––––––––––––
a) Beställd ca 1638 av Vladislav IV av Polen och Sveriges arvkonung, som gav den till hustrun Cecilia Renata av Österrike. 1639 hamnade den hos Johan II Kasimir av Polen (som hade anspråk på den svenska tronen), och till slut 1673 hos Ludvig XIV av Frankrike.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lundegårdh, Per H., Stenar i färg (Sthlm 1960)
  1. ^ Gunnar Hägg, 1973 Allmän och oorganisk kemi, sjätte uppl, Almqvist & Wixell, sid. 575.ISBN 9120037066
  2. ^ Walter Schumann, Ädelstenar och Prydnadsstenar, Världens alla arter och varieteter 1600 exempel, 13:e utökade och uppdaterade upplagan, 2002, utgivare= Sveriges Gemmologiska Riksförening, sidan 120, ISBN 978-91-631-9069-8
  3. ^ Malkolm E. Back 2018, Flerscher’s glossary of mineral species, sid 330
  4. ^ Price, Monica; Walsh, Kevin (2005). Bergarter och mineral. Bonniers Naturguider. Översatt av Erik Jonsson. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 212. ISBN 91-0-010458-2  Originalets titel: Rocks and Minerals (Doring Kindersley Ltd).
  5. ^ ”Metamorfa bergarter”. geologia.fi. Arkiverad från originalet den 26 november 2013. https://archive.is/20131126195456/http://www.geologia.fi/index.php/sv/geologi/bergarter/metamorfa-bergarter. Läst 26 november 2013. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]