Rubin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rubin
Ruby cristal.jpg
Fakta
Kategori Mineral
Kemi Aluminiumoxid Al2O3
Färg Röd
Streckfärg Vit
Kristallsystem Trigonala
Brott småmussligt, splittrigt, ojämnt.
Mohs 9
Ljusbrytning 1,766-1,774
Dubbelbrytning 0,008
Spaltning Ingen
Densitet 3,97-4,05 *10^3 kg/m^3
Dispersion 0,008
Smältpunkt 2 050 °C

Rubin är en värdefull ädelsten, en röd variant av mineralet korund (aluminiumoxid). Den röda färgen orsakas av mycket små mängder krom, men den kan ha en brunaktig ton. Namnet härleds från det latinska ordet för röd, ruber eller rubrum. Äkta rubiner är mycket exklusiva, men syntetiska stenar kan skapas till ett mycket lågt pris.

Andra korunder är safir, stjärnsafir och stjärnrubin. De två senare är mestadels mjölkiga safirer eller rubiner av gråblå eller lilaröd färg som visar en sexuddig, rörlig ljusstjärna vilken tydligt framträder i koncentrerat sol- eller lampljus. Stjärnan uppstår av nålar av titanoxiden rutil, eller som man på senare tid upptäckt, järnoxiden hematit. Det är främst de svarta stjärnsafirerna från Thailand, Australien och Afrika som får sina stjärnor av mikroskopiska hematitplattor.

En sexuddig stjärna kommer av att rutilnålarna eller hemaitplattorna bildats och utvecklats i tre riktningar. I sällsynta fall finns både hematitplattor och rutilnålar i stenen. Eftersom dessa inte bildas i samma vinklar uppstår då två stjärnor på varandra, eller vad man brukar kalla en dubbelstjärna. Resultatet blir en tolvuddig stjärna.

Ytterligare en variant av korund med egennamn finns, nämligen padparadscha. Namnet sägs härstamma från det singalesiska ordet för lotusblomma, ett namn som beskriver stenens färg. Det enda som kännetecknar en padparadscha är en färg med både rosa och orange i. De allra finaste padparadschorna är värdefullare än de finaste blå safirerna och hittas främst på Sri Lanka. Nuförtiden är dock många av alla dessa stenar värmebehandlade med tillsats av grundämnet beryllium i pulverform. Detta gör att de ofta mindre attraktiva safirerna antar padparadschafärg. Det är tveksamt om dessa diffusionsbehandlade korunder kan klassificeras som äkta padparadscha.

Fyndigheter av rubin finns i Afrika, Grönland, Asien och Australien. De största rubinfyndigheterna finns i Burma, Sri Lanka och Thailand, men äkta rubiner har även hittats i delstaterna Montana och South Carolina i USA. Spineller kan ofta finnas i samma område som rubiner och ofta tas dessa miste på. De finaste röda spinellerna kan dock ha samma värde som genomsnittliga rubiner, men är extremt sällsynta i storlekar över ett fåtal carat.

Vissa fyndorter har emellertid tillkommit de senaste decennierna, Madagaskar är numera en betydelsefull källa. I Burma finns en relativt ny förekomst i Mong Hsu. Även i flera afrikanska länder har nya förekomster upptäckts, exempelvis i Moçambique. Rubinerna från samtliga dessa tre fyndorter håller generellt en mycket låg kvalitet med en klarhet som i sig inte är tillräcklig för smyckesproduktion. I de flesta fall krävs sprickfyllnadsbehandlingar (med exempelvis blyhaltigt glas eller borax) för att osynliggöra frakturer och därigenom förbättra klarheten.

En ny förekomst av rubiner med genomgående hög kvalitet har hittats i Dodomaregionen i Tanzania. En stor andel av rubinerna från denna fyndighet behöver varken värmebehandlas eller förbättras på annat sätt och särskilt fina exemplar har påträffats som betingat mycket höga priser.

Sammantaget har situationen för rubiner förändrats radikalt, främst de två senaste decennierna, vad gäller behandlingar. En mycket stor andel av de rubiner som säljs billigt på internet har blivit utsatta för andra behandlingar än den traditionellt accepterade värmebehandlingen. Vid köp av rubiner, iakttag oavsett källa försiktighet och begär gärna ett certifikat från ett kvalificerat gemmologiskt laboratorium.

Rubiner har en hårdhetsgrad på 9 och endast diamanten överträffar dem i hårdhet. Deras värde bedöms efter flera kriterier, som storlek, färg, klarhet och slipning. Färgen bör vara djupröd och bra färg är viktigare än absolut renhet. Ingen naturlig rubin är felfri. En vanlig uppfattning bland lekmän, och även vissa kunniga i ämnet, är att syntetiska (konstgjorda) är helt felfria. Detta är inte tillnärmelsevis sant. På senare år har många företag och privatpersoner skapat förfalskningar med inneslutningar för att likna naturliga rubiner. Därför krävs en mycket skicklig gemmolog för att skilja mellan en syntetisk och naturlig rubin. Detta kan göras på två sätt: ingående analys av rubinens inneslutningar i mikroskop eftersom inneslutningarna i naturliga och syntetiska rubiner ofta skiljer sig åt en aning på olika punkter, eller med mycket avancerade instrument.

Syntetiska rubiner används till laser och urverk.

Världens största rubin är Rajaratnarubinen, som väger 2 475 carat (495 g). Neelanjalirubinen är den största dubbelstjärnerubinen, och väger 1 370 carat (274 g). Båda dessa ägs av G. Vidyaraj från Bangalore, Indien. Om man räknar ogenomskinlig korundum som rubin har dock enormt mycket större exemplar påträffats.

Karbunkel[redigera | redigera wikitext]

Rubin kallades förr ”karbunkel” vilket emellertid även var benämningen på andra starkt glänsande, rödfärgade ädelstenar såsom spinell och granat.

Rubinen (karbunkel) omnämns redan i Bibeln (Andra Mosebok 28:18). Albertus Magnus tillskrev den på 1200-talet egenskapen att få gifter att gå upp i rök. Hildegard av Bingen trodde att den skyddade mot djävulsverk och sjukdomar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Ursprungliga texten är översatt från den engelska artikeln och utökad med Hans Biedermanns Symbollexikonet

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]