Gravand

Från Wikipedia
Gravand
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult hona
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningAndfåglar
Anseriformes
FamiljÄnder
Anatidae
UnderfamiljTadorninae
SläkteTadorna
ArtGravand
T. tadorna
Vetenskapligt namn
§ Tadorna tadorna
AuktorLinné, 1758
Utbredning

Gravand (Tadorna tadorna) är en andfågel som tillhör släktet gravänder (Tadorna) inom familjen änder (Anatidae). Till utseende, rörelsemönster och flygstil liknar gravänderna mest gässen.

Utseende

Gravand i flykten.
Sträckande gravänder.

Könen liknar varandra, men honan är inte riktigt lika färgstark som hannen. Fågeln är till största delen vit med en hasselnötsbrun gördel på framsidan. Under parningstiden har hannen en svullen röd knopp mellan ögonen. Näbben är röd. Längden är 54-66 centimeter.

Utbredning och biotop

Gravanden förekommer längs kusterna i större delen av Europa och i de tempererade delarna av Asien.

Utbredningskarta:
Gult-häckningsområden
Blått-vinterkvarter
Grönt-

Förekomst i Sverige

I Sverige häckar merparten på de sydliga kusterna, både på ost- och västkusten, samt Öland och Gotland. På ostkusten är den vanligast från Uppland och söderut. I inlandet förekommer gravanden vid Vänern, Vättern och i Skåne.[2]

Det finns få uppgifter om gravandens svenska utbredning i historisk tid. Dock finns det fossila fynd från Birka, och från 1700-talet finns enstaka uppgifter om häckande gravand i Stockholms skärgård, vilket kan tyda på att arten tidigare hade en nordligare häckingsutbredning i Sverige.[källa behövs]

Under 1900-talet har antalet häckande par kraftigt varierat i Sverige. I början av seklet minskade beståndet kraftigt i hela Östersjöområdet men senare under 1950-talet ökade antalet igen, bland annat på grund av fridlysning i Danmark. Idag uppskattas beståndet till mellan 10.000 och 14.000 häckande par.

Ekologi

Adult hona med fem ungar.
Gravanden tippar kroppen för att beta föda på botten i grunt vatten.

Den trivs bäst vid långgrunda ler- och sandstränder, gärna med laguner. De återfinns även vid större träsk och i jordbruksmiljö. Gravanden flyger och simmar väl och kan dyka. När den dyker använder den, förutom fötterna, också vingarna för att ta sig fram. Dess föda består av små havsdjur, frön, knoppar och späda skott.

Häckning

Som boplats gräver gravanden, i en jord- eller sandbank, en gång som vidgar sig mot slutet. Den inre delen fodras med gråvitt dun. Den nyttjar också hålor grävda av andra djur som kanin, räv eller grävling. Gravanden häckar även i håligheter i trädstammar, stenrösen, stengärdsgårdar, under halmstackar eller under byggnader. Gravanden lägger i snitt sju till 15 helt vita, glänsande, ovala och tillspetsade ägg, vanligtvis i Sverige mellan mitten av maj till en vecka in i juni men kan lägga ägg redan i slutet av april ända till början av juli. Honan sköter ruvningen medan hanen ofta står på vakt i närheten, gärna på en upphöjd plats. Så fort honan lämnar redet för näringssök täcker hon äggen helt med dun. Äggen ruvas i cirka 30 dygn och ungarna är flygga efter 45-50 dygn. Tidigt tar de sig ned till närmsta vatten där de vaktas och tas om hand av båda föräldrar.

Namn

Den äldsta skriftliga källa där det svenska namnet nämns är från 1790[3] och allmänt anses att förledet grav- kommer av artens vana att häcka i hålor i marken. Gravand har i Sverige även kallats gravgås, jugås och brandgås.[3]

Referenser

Noter

  1. ^ BirdLife International 2012 Tadorna tadorna Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ T. Wahlberg (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 56-57. ISBN 91-29-61772-3 
  3. ^ [a b] Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening

Källor

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag 
  • Wahlberg,T. (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 56-57 
  • Lars Larsson, Birds of the world, cd-rom, 2001

Externa länkar