Harry Martinson

Från Wikipedia
Version från den 5 oktober 2008 kl. 15.50 av Mimarob (Diskussion | Bidrag) (Rullade tillbaka redigeringar av 83.249.147.5 (disk.) till senaste version av Nicke L)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Harry Martinson och Ivar Lo-Johansson (höger)
Foto: Gunnar Lundh

Harry Edmund Martinson, född 6 maj 1904 i Jämshög i Blekinge, död 11 februari 1978 i Stockholm, var en svensk författare och poet. Han erhöll Frödingstipendiet 1947 och Nobelpriset i litteratur 1974 (tillsammans med Eyvind Johnson).

Biografi

Martinson var gift med författaren Moa Martinson 1929-1941 (skilsmässa) och Ingrid Lindcrantz från 1942. Han var ledamot av Svenska akademien (stol nr. 15) från 1949. Han gjorde sin litterära debut 1929.

Martinson miste i tidiga år sina föräldrar: Han var endast sex år gammal när hans far, Martin Olofsson, avled i lungtuberkulos 1910 och modern emigrerade ett år senare till Kalifornien i USA. Modern bosatte sig senare i Portland i Oregon och Harry ackorderades ut på socknen som fosterbarn - ett öde som i viss mån liknade Viktor Rydbergs, en författare som för övrigt liksom Rudyard Kipling, Joseph Conrad och Leo Tolstoj tillhörde Martinsons litterära förebilder. Han genomgick sex år i folkskola. Var en kort tid på ett barnhem i Göteborg samt vid Skeppsgossekåren i Karlskrona. Vid sexton års ålder gick Martinson till sjöss och seglade jorden runt, bland annat till Brasilien och Indien, men måste på grund av lungsjukdom gå i land för gott efter sju år. Både under sjömansåren och efteråt gick han tidvis på luffen. Såväl föräldralösheten som erfarenheterna som sjöman och luffare satte tydliga spår i hans författarskap.

Martinson sade i en intervju i Röster i radio-TV (nr 33 1961): "Jag skriver som jag skriver därför att jag är buddhist. Inte religiöst, men moraliskt-filosofiskt." Hans tankevärlds rötter i buddhismen och taoismen gick över huvudet på den samtida kritiken. Hans buddhistiska livssyn har därför inte alltid tagits på allvar av hans omgivning, som både gav honom en kyrklig begravning och tog in en av hans dikter (De blomster som i marken bor) i Svenska kyrkans psalmbok.

Efter att ha gjort succé med Aniara blev Martinson hårt angripen för Vagnen, som dock jämte Dikter om ljus och mörker måste räknas till den svenska skaldekonstens yppersta verk. Det med tiden allt hårdare bemötandet från delar av kritikerkåren, jämte hans egen känslighet, ledde till att han slutligen tog sitt liv med en sax, på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Detaljerna kring hans död har skildrats i Lars Gyllenstens memoarer.

Harry Martinson är begravd på Silverdals griftegård i Sollentuna.

Bibliografi

Romaner

Essäer

Posthumt utgiven:

  • Gyro 1986 (skriven ca 1946-47)

Diktsamlingar

Posthumt utgivna:

Radiopjäser

Scenpjäs

Psalm

Filmmanus

Priser och utmärkelser

Se även

Externa länkar


Företrädare:
Elin Wägner
Svenska Akademien,
Stol nr 15

1949-1978
Efterträdare:
Kerstin Ekman