Hoppa till innehållet

Hazarer

Från Wikipedia
Den här artikeln handlar om det nutida afghanska folket. För det historiska turkfolket, se khazarer.
Hazarer
Antal sammanlagt
Cirka 10-12 miljoner[1]
Regioner med betydande antal
Afghanistan Afghanistan cirka 6 miljoner (2014)[2]
Iran Iran 2 miljoner (2011)[3]
Pakistan Pakistan 900 000 (2005)[källa behövs]
Australien Australien 10 000 (2013)[källa behövs]
Kanada Kanada 4 300[källa behövs]
Indonesien Indonesien 3 800[källa behövs]
Språk

Persiska, framför allt varianterna Dari och Hazaragi

Religion

mestadels Shiamuslimer och en minoritet av sunnimuslimer och kristna

Hazarer (persiska: هزاره, hazara; hazaragi: آزره, azra[4]) är ett persisktalande folk i Afghanistan. Deras antal i Afghanistan uppskattas till 3–9 miljoner, motsvarande 10–28 procent av landets totala befolkning. Huvuddelen av dem lever i landets centrala bergiga del, kallad Hazarajat. Dessutom lever flera miljoner hazarer som flyktingar utanför Afghanistan, huvudsakligen i Iran och Pakistan.

Hazarerna i Afghanistan har varit förtryckta och förföljda sedan flera sekel och utsattes i slutet av 1800-talet för vad som har betecknats som folkmord. Hazarer och hazardominerade områden har utsatts för en mängd massakrer och terrorhandlingar, som sedan mitten av 1990-talet främst utförts av talibanerna och IS. Efter talibanernas maktövertagande i augusti 2021 varnade ett antal internationella organisationer för att Afghanistans hazarer kunde utsättas för ett nytt folkmord.

Språk, religion och ursprung

[redigera | redigera wikitext]

Språk

[redigera | redigera wikitext]

Hazarerna i Hazarajat talar hazaragi, som kan ses som en dialekt av dari och persiska, där de huvudsakliga skillnaderna rör uttal och inslag av ord med mongoliskt och turkiskt ursprung.[5] Många har dock i stället andra persiska varianter som modersmål.

Religion

[redigera | redigera wikitext]

De flesta hazarer är shia-muslimer, de flesta inom den tolvshiitiska grenen men även en betydlig del ismailiter. En grupp med speciell status bland shiiterna kallas sayeder. De hävdar härkomst från profeten Muhammed eller hans tolv imamer.[6] Det finns också hazariska sunni-muslimer i norra och nordvästra Afghanistan. Aimagh-hazarerna är exempelvis huvudsakligen sunniter.[7] Något eller några tusental av Afghanistans hazarer uppskattas av missionskällor vara kristna, och de flesta kristna från Afghanistan är hazarer. Hazara-kristna är mestadels konvertiter från islam, men en del har alltid varit kristna.[8][9][10]

Ursprung

[redigera | redigera wikitext]

Hazarerna antas vara av mongolisk eller turk-mongolisk härkomst, något som förefaller bekräftas av vanliga drag i deras utseende.[11][12] Liksom för andra folkgrupper i Afghanistan finns dock inget direkt samband mellan utseende och etnisk identitet.[13] De antas vara ättlingar till människor som bodde i området innan invasionen av människor med indoeuropeiskt språk (2000–1500 f.K) eller till folk som kommit dit genom senare invasioner.[14] Enligt en teori, som presenterades av afghanska historiker på 1930-talet, är hazarerna ättlingar till den mongoliska här som invaderade området på 1200-talet.[15][14][16] Namnet stavas ibland khazar, men det torde vara orelaterat till de turkiska khazarerna, och i stället komma av ordet för 'tusen' i innebörden av en mongolisk militär enhet om tusen ryttare.[15]

Hazarerna i Afghanistan

[redigera | redigera wikitext]

Det område som idag utgör Afghanistan ligger i skärningspunkten mellan olika makt- och kulturområden och har inte utgjort en separat enhet förrän på 1700-talet. Olika folk med olika utseende och kultur har kommit från olika håll. Hur de nuvarande folkgrupperna har utvecklats ur dessa många stamfolk är oklart, men helt klart är att där redan för flera tusen år sedan fanns människor som liksom hazarerna härstammade från centralasien.

Dagens Afghanistan är ingen naturligt framvuxen enhet utan resterna av Durraniimperiet som på 1700-talet bröts loss från Persien och på 1800-talet fick sina nuvarande gränser definierade genom överenskommelser mellan grannarna Brittiska Indien och Ryssland. Invånarna har under större delen av historien sett sig som i första hand som tillhörande en stam och en hembygd och i andra hand till en etnisk grupp, men inte som medborgare i en nationalstat.[17] Sedan den afghanska staten bildades har pashtunerna varit den dominerande folkgruppen, vilket också återspeglas i landets namn, där afghan är en synonym för pashtun.

Åtminstone sedan 1700-talet har hazarerna varit en mycket underordnad grupp. De har förtryckts och förföljt med hänvisning både till deras utseende och till deras shiamuslimska religion, där strikta sunnimuslimer ser dem som "otrogna". Den förste Durranihärskarens krönikör Jami beskrev dem c:a 1770 som fula och avskyvärda.[18]. Folkmordet 1891–1893 presenterades av emiren Abdur Rahman Khan som ett "heligt krig" och senare har samma argument använts av talibaner och av IS.

Även idag är etniciteten en mycket viktig faktor och Afghanistans konstitution från 2004 listar sexton olika folkgrupper.[19] Hur många människor som tillhör de olika grupperna är dock mycket oklart.[20][21][22][15][23][24] Det hitintills enda försöket till folkräkning gjordes 1979 men fullföljdes inte. Amerikanska CIA har regelbundet publicerat uppskattningar i sin World Factbook, men siffrorna visar mycket stora variationer från år till år och det är inte redovisat vad de bygger på. Enligt CIA utgjorde hazarerna 19 procent av Afghanistans befolkning år 1996 och 2001 men bara 9 procent år 2004 och 2014.[25]

Början på den pashtunska dominansen

[redigera | redigera wikitext]

I mitten av 1700-talet var hazarerna organiserade i ett stort antal självständiga och delvis rivaliserande stammar och bodde i stora delar av det idag är Afghanistan. Durranimperiets förste härskare Ahmed Shah Durrani (1747–1772) fördrev en stor del av dem från det bördiga området kring Kandahar, gav deras jord till sina pashtunska anhängare och förvisade hazarerna till bergstrakterna i centrala Afghanistan. De som stannade kvar förvandlades till jordlösa arbetare eller fotsoldater i imperiets arméer. På så sätt skapade staten en situation där klassposition och etnisk identitet drevs till att sammanfalla.[26][27]

Hazarajat i det inre av Afghanistan

Emiren Dost Muhammed (1826–1863) förde en liknande politik. Pashtunska ledare gavs rätten till beskattning av hazariska områden och tog ut höga skatter både till sig själva och till centralmakten, vilket utmanade de hazariska hövdingarnas inkomster och kontroll. Dost Muhammed lyckades dock inte ta full kontroll över landets inre bergiga delar, Hazarajat, som efter omflyttningarna utgjorde hazarernas kärnområde.[28]

I Hazarajat hade hazariska stamhövdingar relativt stor självständighet och stora delar av de hazariska områdena var inte integrerade i centralmaktens administration.[26] På 1830-talet lyckades den hazariska hövdingen Yazdan Bakhsh från Behsud ena en stor del av Hazarajat under sin ledning vilket utgjorde ett reellt hot mot den pashtunska dominansen. Dost Mohammed lyckades slå ned hotet med en kombination av allianser och vapenmakt och spelade också ut olika stammar mot varandra. Yazdan Bakhsh blev dödad, men Dost Mohammed lyckades aldrig ta full kontroll över landets inre bergiga delar.[28]

Hazariska hövdingar från Behsud. Foto John Burke c:a 1879
Emiren Abdur Rahman Khan

Emir Abdur Rahman Khan och folkmordet på hazarer

[redigera | redigera wikitext]
Fördjupning: Folkmordet på hazarer

Hazarerna på 1880-talet

[redigera | redigera wikitext]

1880 blev Abdur Rahman Khan emir över Afghanistan.Då bodde ungefär 132 000 shiamuslimska hazarfamiljer i Hazarajat. Dessutom fanns där hazarer som var sunnimuslimer. De livnärde sig främst på jordbruk och hade en intern klasstruktur med jordägare, bönder och hantverkare.[29] Hazarerna tillhörde en mängd olika klaner och stammar som bodde i olika dalgångar och ofta låg i fejd med varandra. Det afghanska rikets viktiga städer Kabul, Herat och Kandahar låg utanför hazarernas område, centralmakten hade begränsad tillgång till området och hazarernas ledare gjorde vad de kunde för att minimera inblandning i lokalsamhällenas liv.[30]

Vissa av hazarernas hövdingar stödde Abdur Rahman när han blev emir och deltog i krigskampanjer mot andra tronpretendenter och grupper. Andra stödde tvärtom hans motståndare. När Abdur Rahman slagit ned sin släkting Ishaq Khans uppror i norr 1888 straffades de hazariska klaner som stött rivalen med att förlora sin jord och tvingas flytta till olika ställen runt om i landet.[30]

Krig och folkmord 1891–1893

[redigera | redigera wikitext]

Abdur Rahman hade ambitionen att kontrollera och beskatta hela landet. Han krävde höga skatter från stammarna i Hazarajat och drev in dem med våld om han mötte protester. 1891 skickade han en stor truppstyrka mot östra Hazarajat för att beslagta hazarernas vapen. Regeringstrupperna begick en mängd övergrepp mot civilbefolkningen, beslagtog deras jord och egendomar, våldtog kvinnor och flickor och tog fångar för försäljning som slavar. Övergreppen och kränkningarna ledde till en serie uppror som snart spred sig över det hazariska området. Hazariska stamledare som tidigare bekämpat varandra enades, och även sådana som ditintills stött Abdur Rahman deltog. Vid ett gemensamt möte beslutade de att inleda ett fullskaligt krig för att störta regeringen i Kabul. Detta kan ses som det första exemplet på storskalig etnisk mobilisering i Afghanistans moderna historia.[30]

Som svar på upproret påbörjade Abdur Rahman i april 1892 en stor och samordnad invasion av Hazarjat. Den reguljära armén bestod av 40 000–50 000 soldater till fots och till häst och hade stöd av ett antal brittiska rådgivare. Dessutom deltog ungefär 100 000 civila krigare som samlats från hela landet.[14] Abdur Rahman mobiliserade den övriga befolkningen mot hazarerna som om det handlat mot ett krig mot en yttre fiende. Han tog fasta på den religiösa motsättningen mellan de shiamuslimska hazarerna och den sunnimuslimska majoritetsbefolkningen och beordrade mullor och predikanter att mana till heligt krig mot de otrogna. Han hänvisade också till etniska skillnader mellan pashtuner och hazarer, så att även sunnimuslimska hazarer sågs som fiender. Dessutom utlovade han land och hazariska slavar till dem som deltog i kriget. De som hörsammade uppmaningarna och sände soldater var framför allt landets pashtunska stammar, och speciellt de pashtunska nomader som ville få tillgång till Hazarajat som betesmark.[30][29]

Kriget pågick till sommaren 1893, då hazarerna var helt besegrade. Regeringstrupperna dödade både dem som gjorde motstånd och dem som gav upp, och även hazarstammar som var lojala mot emiren blev drabbade. Emirens trupper förstörde metodiskt vattenkanalerna, husen, träden och de växande grödorna i de byar de intog. Kvinnor våldtogs och togs som sexslavar. Hazarerna fördrevs från sina hem, massakrerades eller tillfångatogs och såldes som slavar.[30] Det finns vittnesmål om att emiren lät bygga torn av dödade hazarers huvuden för att avskräcka andra från att göra uppror.[14]

Hur många som drabbades är mycket svårt att uppskatta. Flera källor nämner en siffra på cirka 60 procent av den hazariska befolkningen, vilket motsvarar cirka 80 000 familjer, men man är oeniga om siffran gäller dem som dödades[31] eller om även de fördrivna inkluderas.[32].

Efter kriget

[redigera | redigera wikitext]

Efter kriget bedrev den afghanska staten efter en aktiv politik för att förstöra grunden för hazariskt samhällsliv och kultur, och ersätta detta med pashtunsk kultur och dominans. Hazarernas mark delades ut till pashtuner som deltagit i kriget, hazariska ledare dödades eller förvisades och förföljelsen och propagandan mot den shiitiska versionen av islam fortsatte. Allt detta innebär att en rad auktoriteter bedömer handlingarna under och efter kriget som folkmord och kräver att detta ska erkännas internationellt.[30][31][32][33][4]

Som en direkt följd av kriget och förföljelserna flydde en stor del av den överlevande hazariska befolkningen till grannländerna. Den stora hazariska gruppen i Quetta i nuvarande Pakistan härstammar till stor del från dem, liksom en del av de hazarer som finns i iranska Mashhad. Andra som fördrivits från sina hem blev kvar som arbetare eller slavar i afghanska städer. Kampanjerna mot hazarer och shiaislam bekräftade och förstärkte pashtunernas roll som dominerande i det afghanska samhället, medan hazarerna förblev underordnade och utsattes för nya vågor av förtryck ända fram till nutid (2025).[30]

Förföljelsen och kampanjernas inriktning på etnicitet gjorde att de tidigare självständiga och inbördes splittrade hazariska stammarna allt mer kom att se sig som ett folk. Därmed skapades en gemensam etnisk identitet som i hög grad präglas av det kollektiva minnet av folkmordet.[30] För att högtidlighålla minnet av folkmordet har internationella hazariska organisationer utsett 25 september till minnesdag.[31][34]

Ekonomisk och politisk marginalisering 1901–1978

[redigera | redigera wikitext]

Underordning och landkonflikter i Hazarajat

[redigera | redigera wikitext]

Abdur Rahmans son och efterträdare Habibullah Khan (1901–1919) beslutade år 1904 att fördrivna hazarer skulle få tillbaka sina marker.[16] I och med att hazarernas traditionella elit hade dödats eller fördrivits hade de dock svårt att hävda sig mot de pashtunska nomadiserande boskapsskötare, kuchis, som fått rätten till deras jordbruksmark och betesmarker under och efter kriget. I dessa konflikter har kuchis haft stöd av de pashtunska statliga ämbetsmännen och militären. Den lokala elit som fanns kvar var underställd de statliga tillsatta ämbetsmännen. Relationen mellan hazarer och kuchis har också innefattat handel och penningutlåning, där de relativt isolerade hazarerna har varit beroende av de mer rörliga kuchis för att kunna sälja sina produkter utanför området, och därför tvingats acceptera deras villkor. Många hazariska familjer har blivit skuldsatta, förlorat sin mark och tvingats försörja sig som arrenderande sharecoppers på det som tidigare varit deras egen mark. Vid slutet av 1960-talet hade kuchis på detta sätt tagit över 20 procent av Hazarajats jordbruksland, och 60–80 procent av hazarerna uppskattades ha skulder till nomaderna.[16]

Uppror mot statlig beskattning 1945

[redigera | redigera wikitext]

Hazarajats invånare ålades att betala höga statliga skatter. Under andra världskriget minskade handeln, och därmed statens möjligheter att få fram förnödenheter till sina anställda i Kabul. Myndigheterna beslagtog då jordbruksprodukter och utökade skatten på boskap. När hazarerna inte kunde betala blev de arresterade och torterade. En av dem som drabbades var Ibrahim Khan, en relativt välbärgad man i området Shahristan. 1944 protesterade han mot att hazarer piskades när de inte kunde betala sina skulder och 1945 sökte han upp Hazarajats guvernör för att uppmärksamma honom på den hårda beskattningens konsekvenser. Han blev då arresterad och satt fängslad i en månad. Sharistans guvernör beordrade offentlig piskning av skuldsatta bybor, som också skymfades för att de var hazarer och shiamusllimer. Ibrahim Kahn samlade då en beväpnad rebellarmé och intog distriktet, som sedan styrdes av honom under den kommande vintern. Centralregeringen kunde inte ingripa direkt på grund av den kalla vintern, och rykten gick att upproret skulle sprida sig. Våren 1946 skickade kungen Zahir Shah en delegation till Sharistan och man lyckades förhandla fram en lösning som avskaffade de tyngsta skatterna. Ibrahmin Khan sattes i husarrest i Kabul och tilläts några år senare att återvända till Shahristan. 1949 var han inblandad i ett nytt upprorsförsök, lett av Qurban Zawar.[16]

Hazarisk arbetare i Kabul 1967. Foto Herbert Maeder.

Grovarbetare och tjänstefolk

[redigera | redigera wikitext]

De hazarer som fördrivits från sina jordbruksmarker och ättlingarna till dem som tjänat som slavar blev under 1900-talet en egendomslös underklass i städerna. För sin försörjning har de hänvisats till hårt manuellt arbete eller arbetat som tjänare i privata hem, i båda fallen ofta från mycket låg ålder. Även utanför Hazarajat har det dock samtidigt funnits lokala hazariska områden med större och mindre jordägare. Gruppens låga status i det afghanska samhället återspeglas i den relativt låga andelen äktenskap med andra grupper.[35]

En ny utbildad elit

[redigera | redigera wikitext]

Början till ett modernt skolväsende introducerades 1904, men utbyggnaden utanför Kabul gick långsamt. Allra mest eftersatt var Hazarajat där den första skolan startades först 1938. Även i Kabul var det svårt för hazarer att få tillgång till skolgång, och ännu svårare att få högre utbildning. Långsamt växte det ändå fram en ny urban hazarisk elit, som var utbildad och influerad av moderna politiska ideologier. Dessutom utbildade sig tusentals hazarer vid religiösa skolor, som traditionellt hade varit den enda möjligheten till utbildning. De som hade möjlighet sökte sig till shiamuslimska centra i Iran och Irak. Båda dessa utbildade grupper blev tydligt större från 1960-talet.[16]

En av de första hazarerna som kombinerade islam med politiska krav var Ismail Balkhi (1919–1969). Han kritiserade regeringens despotism och förtryck och ledde 1950 ett kuppförsök med syfte att omvandla landet till en islamisk republik. Kuppförsöket avslöjades i förtid och Ismail Balkhi satt fängslad fram till 1964. De dikter han skrev under fångenskapen inspirerade en ny generation aktivister som såg honom som en religiös revolutionär förkämpe för Afghanistans fattiga och marginaliserade befolkning.[16]

Politisk organisering

[redigera | redigera wikitext]

På 1960-talet bildades i Afghanistan flera politiska organisationer som inte var baserade i etnicitet eller stamlojalitet utan i stället byggde på ideologi och politisk teori. Kärnan i dem bestod av personer ur den universitetsutbildade eliten. Hezb-e Democratic Khalq (Afghanistans folkdemokratiska parti, PDPA) var ett vänsterparti som inspirerats av Sovjetunionen. Sholay-i Jawid (Progressiva ungdomsorganisationen, PYO) var i stället inspirerat av den kinesiska varianten av kommunism. Bland dess ledare fanns de hazariska bröderna Akram och Sadiq Yari, och de lyckades få stöd av andra hazarer. Som en religiöst baserad motvikt till vänsterparterna bildades Jawanan-e-Musulman (Muslimsk ungdom), inspirerad av det egyptiska Muslimska brödraskapet. De nybildade politiska organisationerna vände sig mot staten och dess institutioner, men också mot traditionella strukturer och eliter som storjordägare, stamhövdingar och det religiösa etablissemanget.[16]

Förändringar av den afghanska staten

[redigera | redigera wikitext]

Den reforminriktade kungen Amanullah avskaffade slaveriet år 1921. År 1923 fick Afghanistan sin första konstitution som fastslog alla invånares rätt till medborgarskap och deras lika skyldigheter och rättigheter. Den fastslog också att den hanafitiska sharia-lagen skulle ligga till grund för landets rättsskipning.[36] 1964 antogs en ny konstitution med ökade rättigheter för alla medborgare. I de beslutande församlingar som valdes enligt dessa konstitutioner fanns ett fåtal hazariska ledamöter. Den linje som drivits även av de mera reforminriktade statliga ledarna har dock varit att skapa en afghansk nationell identitet med utgångspunkt från pashtunsk tradition och kultur, vilket uteslutit hazarernas och andra folkgruppers deltagande på lika villkor.[16]

Abdul Khaleq (längst fram i ljusa byxor) och hans familj fängslade 1933

År 1933 blev kungen Nadir Khan mördad av den unge hazariske studenten Abdul Khaleq. Under sin korta regeringstid hade Nadir arbetat för att stärka de pashtunska stammarnas privilegier, men det är oklart vilka motiv som låg bakom mordet. Abdul Khaleq och flera av hans familjemedlemmar arresterades och blev avrättade efter svår tortyr. I senare hazarisk tradition har han fått rollen som en nationell hjälte.[16]

27 april 1978 gjorde medlemmar av Afghanistans demokratiska folkparti (PDPA) en militärkupp och störtade presidenten Daoud Khan, som i sin tur hade gripit makten genom en kupp fem år tidigare. Detta blev inledningen till en tid av strider och våld och till den sovjetiska invasionen i december 1978.[6]

En "stat i staten" i Hazarajat 1979–1988

[redigera | redigera wikitext]

Uppror mot PDPA

[redigera | redigera wikitext]

Inledningsvis var större delen av den hazariska befolkningen optimistiskt positiva till att Daouds regering störtades och till PDPA:s löften som sammanfattades i parollen "hus, kläder och mat". Stödet i Hazarajat, liksom i stora delar av övriga landet förbyttes dock snart till motstånd. PDPA, och dess dominerande fraktion Khalq använde mycket hårda metoder för att genom driva igenom sin politik och arresterade jordägare, mullor och dem som betraktades som politiska motståndare. Svaret blev folkliga uppror mot alla statliga institutioner, och speciellt mot skolorna som sågs som centra för marxistisk indoktrinering.[6]

Våren 1979 spred sig de spontant organiserade upproren över Hazarajat och i juni hade myndigheterna förlorat kontrollen över nästan hela området. I september 1979 samlades upprorsledarna från alla delar av Hazarajat till ett stort möte där de bildade "Revoloutionära rådet för Afghanistans islamska enhet", kallat Shura, Därefter var Hazarajat i praktiken självständigt från Afghanistan. Några månader senare, i december 1979, invaderades Afghanistan av Sovjetunionen och landet kastades in i ett långvarigt krig. Detta berörde dock knappast Hazarajat, där centralregeringens närvaro begränsades till centrala Bamiyan och så småningom Chaghcharan och Ghazni. Endast i utkanten av regionen förekom sporadiska strider mellan de hazariska organisationerna och trupper från Sovjet eller Kabul.[6]

Den rådsstyrda staten

[redigera | redigera wikitext]

Shura organiserade en statsapparat efter modell av den afghanska stat som den hazariska eliten lärt känna. Det skapades myndigheter för utbildning, kommunikation och sjukvård. Befolkningen beskattades för att bekosta den statliga verksamheten. Tanken var dock inte att bygga en permanent separat hazarisk stat. I stället var målet att i samarbete med andra "muslimska bröder" bygga en islamisk republik i hela Afghanistan, med garantier för social rättvisa och lika rättigheter för alla afghanska muslimer.[6][37]

Det styrande rådet dominerades nästan helt av religiösa ledare, och kraven på rättvisa och social trygghet formulerades i religiösa termer med hänvisning till islamisk lag. Man ville förbättra villkoren för Afghanistans shiiter inom ramen för en nationell enhet. Förtrycket och diskrimineringen mot hazarer förklarades med att tidigare regimer inte varit tillräckligt goda muslimer. Etno-nationalistiska idéer som utgick från hazarernas identitet som hazarer fördömdes som icke-islamska och splittrande.[6]

Till ledare för rådet valdes Sayed Ali Beheshti, representant för en tolkning av shiia som tryckte på traditionell religiös vägledning snarare än politiska ingripanden. Inom rådet fanns också representanter för en mer politisk och aktivistisk shiiatolkning, inspirerad av Ayatollah Khomeinis islamiska revolution i Iran. Där fanns också representanter för det sekulära hazariska ledarskikt som sedan 1890-talet underordnats centralregeringen. En fjärde grupp var sekulära och vänsterinriktade hazarer som fått modern utbildning inom eller utanför landet. Mellan dessa grupper fanns tydliga motsättningar, både vad gäller samhällets maktstrukturer och religionens roll.[6]

Rådet hade ambitionen att upplösa de oberoende beväpnade grupperna och införda obligatorisk militärtjänst och en polisstyrka. I praktiken fortsatte den militära makten dock att ligga hos ett antal lokala stormän. Det fanns inga centrala resurser för att avlöna en stående armé eller administration, och det styrande rådet misslyckades med att få det stöd de hoppats på från de muslimska grannländerna Pakistan och Iran. Ekonomin byggde i stället på beskattning av den redan fattiga lokalbefolkningen. Detta medförde att rådet snabbt blev impopulärt bland Hazarajats invånare, och det förekom lokala uppror.[6]

Sönderfall och inbördeskrig

[redigera | redigera wikitext]

De motstridiga intressena inom Hazarajats styrande råd ledde så småningom till inbördeskrig i regionen. Redan 1981 började strider mellan å ena sidan det traditionella religiösa ledarskapet tillsammans med storjordägare och stamhövdingar, och å andra sidan politiska shiitiska islamister med stöd av Iran. Kriget mellan dem slutade 1984 med seger för islamisterna. De försökte sedan förändra samhället i riktning mot en politisk islam som utmanade befolkningens traditioner, patriarkala familjestruktur och klansammanhållning och utmålade jordägare och sayeeder som förtryckare. Detta ledde till motstånd från befolkningen, och öppnade för nya stridigheter.[37]

Flera hazariska islamistgrupper skaffade kontakter i Khomeinis Iran och försökte samtidigt med vapenmakt ta kontroll över delar av Hazarajat. De båda starkaste grupperna var Nasr och Pasdaran. De fick båda stöd från Iran, i form av vapen och pengar och genom att Iran tränade tusentals hazarer som tidigare flytt till Iran och nu återvände som soldater. Försöken att formera en sammanhållen islamistisk ledning över Hazarajat misslyckades. I stället stred de olika grupperna mot varandra i skiftande allianser, där kontrollen över landområden och handelscentra som kunde beskattas blev viktigare än kampens politiska aspekter. Lokalbefolkningen blev beroende av att hålla sig väl med de stridande, och landkonflikter och personlig maktkamp påverkade och påverkades av striderna mellan olika grupper.[37]

Abdul Ali Mazari

Ett enande parti

[redigera | redigera wikitext]

1988 var det uppenbart att striderna inte skulle leda till seger för någon. Samtidigt inleddes en FN-ledd process som ledde till att Sovjetunionens trupper lämnade Afghanistan. Ledarna för de politiska grupperna i Hazarajat såg möjligheten till en politisk öppning, lyckades förmå sina militära ledare att sluta strida och bildade den gemensamma organisationen Hezb-e Wahdat ("Party of Islamic Unity of Afghanistan"), som trots namnet var ett parti för och av hazarer, lett av Abdul Ali Mazari som tidigare lett gruppen Nasr.[37]

Partiet Hezb-e Wahdat var styrt av shiamuslimskt prästerskap. Inledningsvis betonades att det var ett shiamuslimskt parti som ville arbeta i solidaritet med sunnimuslimska organisationer. Till skillnad från de andra partierna inom mujaheddin fanns kvinnor i ledningen och det fanns en speciell kvinnokommitté ledd av en universitetsutbildad hazarisk kvinna.[38] På Mazaris initiativ öppnades partiet efter några år för vänsterinriktade hazarer som varit medlemmar i PDPA eller det maoistiska PYO, och för sekulära hazariska nationalister. Detta ledde till en splittring och väpnad konfrontation inom partiet. Mazaris grupp tryckte på hazariska frågor snarare än på shiamuslimska. Motståndarna som lämnade partiet såg den religiösa ideologin och identiteten som grundläggande. Mazari och återstoden av Wahdat fortsatte att få det största stödet från hazarer i allmänhet.[38] Mazari ledde sedan partiet tills han 1995 togs till fånga och mördades av talibanerna.[23][39] Han efterträddes av Karim Khalili.[40]

Tiden efter Sovjetunionen 1989-2001

[redigera | redigera wikitext]

Perioden 1979–1989 hade i övriga Afghanistan präglats av kriget mellan å ena sidan Sovjetunionen och PDPA:s regering och å andra sidan en lös koalition av sju sunnimuslimska partier (mujaheddin) som till stor del var etniskt baserade. Några av dem hade stöd från Pakistan och Saudiarabien samt från USA via Pakistan. Detta krig hade berört Hazarat endast marginellt. När de sovjetiska trupperna dragits tillbaka 1989 fortsatte kriget mot PDPA-regeringen som leddes av Mohammad Najibullah. Hezb-e Wadat deltog nu i kriget och var en av de grupper som intog Kabul 1992. Mujaheddingrupperna kom överens om att bilda en regering, med Burhanuddin Rabbani som premiärminister och Ahmad Shah Masood som försvarsminister. Därefter utbröt inbördeskrig mellan de olika grenarna av mujaheddin, och shiamuslimerna i Hezb-e Wahdat ställdes mot olika allianser av sunnimuslimska grupper. Striderna om Kabul pågick delvis inne i tätbefolkade hazariska områden och civilbefolkningen drabbades hårt av raketbeskjutning.[38][41][42][43]

Afshar-massakern

[redigera | redigera wikitext]

I februari 1993 genomförde den bräckliga tadzjikdominerade afghanska regeringen en stor operation mot Hezb-e Wahdat inne i den hazariska stadsdelen Afshar i västra Kabul. Det militära syftet var att erövra strategiska platser och att tillfångata Hezb-e Wahdats ledare Mazari, men det handlade också om medvetna övergrepp specifikt mot hazarer och shiiamuslimer. Området utsattes först för artilleriattacker och invaderades sedan av regeringens marktrupper, som dödade och tillfångatog hundratals civila och plundrade deras hem. En undersökningskommission bedömde senare att 70–80 personer dödats på Afshars gator och 7-800 tillfångatagits och aldrig återfunnits. Andra källor anger ännu högre siffror. Kvinnor utsattes för sexuella övergrepp och uppskattningsvis 5 000 hem blev plundrade. Hazarernas ledare Mazari förblev dock fri.[43][38]

Talibanerna tar över

[redigera | redigera wikitext]

Talibanerna började 1994 formera sig för att ta över Afghanistan. De lyckades inta provinshuvudstaden Ghazni södra Hazarajat utan nämnvärd motstånd, Både den hazariska lokalbefolkningen och Hezb-e Wahdats lokala ledning litade på talibanernas uttalade ambition att få stopp på inbördeskriget och erkänna shiitiska rättigheter. Efter att talibanerna tagit över staden avskedade talibanerna alla hazarer från den lokala förvaltningen men utan att avväpna eller arrestera dem.[38]

När talibanerna närmade sig Kabul våren 1995 försökte Mazari förhandla med dem om en fredlig lösning, men under ett möte blev Mazari och nio andra Wahdat-ledare tillfångatagna, torterade och dödade av talibanerna. Mazaris martyrliknande död ökade stödet för Wahdat och han har sedan dess setts som en samlande förebild för många hazarer.[38] I mars 2016 blev han tilldelad hederstiteln "Martyr of National Unity" av Afghanistans president Ashraf Ghani, med hänvisning till att han hade arbetat för en fredlig lösning på konflikterna i landet.[40]

Efter att talibanerna erövrat Kabul i september 1996 var Wahdat en av de mujaheddingrupper som trots tidigare fiendskap bildade en front, ofta kallad Norra alliansen, för att bekämpa de nya makthavarna. Inledningsvis lyckades de hålla talibanerna utanför Hazarajat och även slå tillbaka ett massivt talibananfall mot den nordliga staden Mazar-e Sharif i maj 1997. Talibanerna svarade med en blockad som ledde till ekonomisk kollaps och hungersnöd i Hazarajat.[38]

Den 55 meter höga buddhastatyn i Bamiyan före och efter förstörelsen 2001.

Massakrer och kulturförstörelse

[redigera | redigera wikitext]

I augusti 1998 genomförde talibanerna en ny attack mot Mazar-e Sharif och dödade eller tillfångatog majoriteten av de 2 000–3 000 hazariska soldater som förgäves försökte försvara staden. Därefter följde en massaker på den hazariska civilbefolkningen. Uppskattningsvis 5 000–6 000 civila hazarer dödades under två dagar, och ytterligare tusentals tillfångatogs. Den nye talibanske guvernören deklarerade att shiiter inte var muslimer utan otrogna som skulle dödas eller fördrivas om de inte konverterade till sunni-islam.[38]

Efter massakern i Mazar-e Sharif erövrades Hazarajat av talibanerna utan större motstånd. Hezb-e Wahdats organisation slogs sönder och de flesta av dess militära och politiska medlemmar flydde till grannländerna. De hazariska tjänstemännen i lokal och regional administration byttes ut mot pashtuner. Kuchi-nomaderna, som sedan 1979 hållits utanför inflytande i Hazarajat, återkom med aktivt stöd av talibanerna och började med vapenmakt driva in påstådda skulder från befolkningen.[38]

Under talibanernas tid vid makten utsattes den hazariska befolkningen för ständiga trakasserier, mord och massakrer. Vid vägspärrar på den stora vägen mellan Hazarajat och Kandahar tvingades hazariska resenärer ut ur bussar och andra fordon, dödades och dumpades vid vägkanten. I provinsen Zabul har man senare hittat hundratals kroppar, varav många kvinnor och barn, som dödats på detta sätt 1997–1999. I den nordliga provinsen Baghlan tillfångatogs 31 hazarer av talibanerna i början av år 2000 och återfanns döda fyra månader senare. I januari 2001 dödades ungefär 200 civila hazarer i Bamyan-provinsen efter att Hezb-e Wahdat gjort ett misslyckat försök att återerövra området.[38]

Talibanernas förtryck mot hazarer motiverades delvis i religiösa termer men var samtidigt en fortsättning på århundraden av pashtunsk överordning och hazarisk underordning. 2001 sprängde talibanerna sönder de 1 400 år gamla buddhastatyerna i Bamiyan. Detta var inte enbart en aktion mot uttrycket för en främmande religion, utan också en del av planerad förstörelse av hazarisk kultur. För många hazarer var buddhastatyerna, med deras östasiatiskt präglade ansikten, ett tecken på att hazarer hade levt länge i området och varit en del av dess tidigare kulturella storhet.[38]

Under USA-stödda regeringar 2001–2021

[redigera | redigera wikitext]

Hazarajat förblev under talibanernas styre tills 2001, när en USA-ledd militär aktion störtade talibanerna. Den statsapparat som sedan byggdes upp med starkt stöd från USA utmanades av talibaner och andra väpnade grupper. Kriget mellan å ena sidan talibanerna och å andra sidan trupper från centralregeringen och USA-ledda internationella trupper pågick i tjugo år. Talibanernas militära aktivitet intensifierades 2006 och ledde 2021 till att de återtog makten. Hazarajat hölls till största delen utanför kriget, under kontroll av regeringen och med regionala lokala ledare från något av de partier som skapats när Hezb-e Wahdat delats.[44]

Den nya konstitution som skrevs år 2004 deklarerade att alla Afghanistans sexton folkgrupper hade lika rättigheter. Man skulle hålla demokratiska val, och varken de politiska partierna eller utnämningarna av makthavare skulle bygga på etnicitet. I praktiken blev det annorlunda. År 2009 fanns över 100 partier, och nästan alla hade en etnisk profil och samlades kring sina ledare snarare än kring ett politiskt program. Den högsta makten låg hos presidenten, som under hela perioden var pashtun, och för att skapa en balans mellan folkgrupper utsåg presidentkandidaten två vicepresidenter från andra folkgrupper att väljas tillsammans med honom. Wahdat-partiets ledare Karim Khalili var andre vicepresident under Hamid Karzai 2004–2014 och Sarwar Danish från samma parti var andre vicepresident under Ashraf Ghani 2014–2021. Det fanns också hazariska ministrar. Den formella maktfördelningen motsvarade dock inte den verkliga. Fram till 2004 hade det funnits formella hinder för shiamuslimer att få högre tjänster, och den mycket viktiga statliga byråkratin dominerades av tadzjiker och pashtuner. Även inom rättsväsendet och militären var hazarerna kraftigt underrepresenterade: 2007 var bara en procent av domarkåren, två procent av poliserna och fem procent av yrkesmilitärerna hazarer.[44]

Efter 2001 öppnades en mängd nya utbildningsmöjligheter olika nivåer. Den hazariska folkgruppen hörde till dem som aktivt uppskattade och tog del av detta, både i städerna och i Hazarajats avlägsna byar. Som ett resultat blev hazarerna, för första gången i historien, en betydande del av Afghanistans snabbt växande utbildade klass och av det fredligt engagerade civilsamhället. Hazarernas relativt förbättrade samhällsposition möttes med misstänksamhet och avståndstagande från många etablerade samhällsgrupper, och känslan av uteslutning och underordning fanns (2015) kvar hos de flesta hazarer.[44]

Från början av 2010-talet utförde regeringsfientliga grupper en mängd terrordåd och massmord mot hazarer i Kabul, utefter genomfartsvägarna till och kring Hazarajat och i provinser med blandad befolkning. Attackerna riktades mot shiamuslimska och hazariska religiösa eller politiska sammankomster och mot skolor, marknader och andra samlingsplatser i hazariska bostadsområden. Hundratals hazarer dödades och ännu många flera skadades. Dåden utfördes både av talibaner och av den IS-grupp som under perioden blev allt starkare i Afghanistan.[44][45][46][47][48][49][50][51] De två distrikten med namnet Behsud i provinsen Wardak i utkanten av Hazarajat var från 2006 återigen platsen för våldsamma konflikter mellan bofasta hazariska jordbrukare och nomadiserande boskapsskötare från det pashtunska kuchifolket.[52][44]

Hazarajat förblev under perioden en av Afghanistans fattigaste regioner. Trots detta fick området ta del av förhållandevis lite av de stora infrastruktursatsningar som gjordes med hjälp av USA och andra bidragsgivare. En 705 kilometer lång bilväg från Kabul till Herat genom Hazarajat planerades men 2016 hade endast den betydligt kortare sträckan Kabul–Bamiyan blivit byggd. En ny kraftledning från Turkmenistan planerades inledningsvis gå via Bamiyan och därmed förse Hazarajat med elektriticitet. 2016 ändrades den planerade sträckningen. Då bildades en företrädesvis hazarisk protestorganisation med krav på mera rättvis fördelning av offentliga resurser och utländskt bistånd. Den 23 juli 2016 blev organisationens fredliga manifestation i Kabul attackerad av självmordsbombare. 85 personer dödades och 413 skadades i vad FN kallade "den dödligaste enskilda händelsen i Afghanistan sedan 2001".[44]

Efter talibanernas återkomst 2021

[redigera | redigera wikitext]

Efter att talibanerna tagit makten i landet i augusti 2021 har landets hazariska minoritet utsatts för en rad dödliga attacker, både från talibanerna och från ISIS-KP, "Islamiska statens" afghanska gren har det skett upprepade terrorattacker mot hazariska samlingsplatser och mot shiamuslimska moskéer, där majoriteten av bönedeltagarna varit hazarer.[53][54][55] Bland annat genomfördes genomfördes i oktober en självmordsattack som dödade minst 53 personer på ett utbildningscenter i Kabuls hazariska stadsdel, något som slog mot både hazarers rätt till utbildning och mot det faktum att hazarer hör till dem som är mest angelägna om att flickar ska få utbildning.[56] Amnesty International har fördömt attackerna som skulle kunna rubriceras som brott mot mänskligheten och riktat hård kritik mot Afghanistans talibanska de facto-regim för deras underlåtenhet att agera för att stoppa attackerna och skydda den hazariska minoriten.[57][58]

Talibanernas dekret att sunni-muslimsk sharia-lag ska tillämpas fullt ut har inneburit förstärkt förtryck mot shiamuslimer. Hazarer har också tvångsförflyttats från sina hem och sin mark.[59]

Utöver detta har hazarer, liksom övriga invånare i Afghanistan, drabbats av talibanernas hårda lagar och straff såsom offentliga avrättningar genom stening, prygelstraff och avhuggna lemmar. De brott som kan straffas på dessa sätt innefattar bland annat äktenskapsbrott, stöld, avfall från islam och uppror.[60] Den kvinnliga delen av befolkningen har utsatts för så hårda restriktioner att den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) i juli 2025 anklagade talibanerna för brott mot mänskligheten för deras förföljelse av kvinnor och flickor.[61][62][63]

Ett antal internationella experter och organisationer har efter 2021 varnat för att Afghanistans hazarer är på väg att utsättas för ett nytt folkmord.[64][65][66][67][68]

2024 och 2025 genomförde Iran och Pakistan massiva utvisningar av afghanska medborgare. En mycket stor del av dem, speciellt från Iran, var hazarer.[69][70] UNHCR uppskattade i juli 2025 att Afghanistan fått ta emot 1,5 miljoner människor från grannländerna under det första halvåret 2025 och befarade att de skulle bli lika många under andra halvåret. Detta har lett till mycket svåra humanitära förhållanden.[71]

Hazarer på flykt

[redigera | redigera wikitext]

På grund av förföljelse och hot i hemlandet har miljoner hazarer flytt från Afghanistan, framför allt till grannländerna Iran och Pakistan.

Hazarisk protestdemonstration i Quetta, Pakistan 2021

Hazara town i Quetta, Pakistan

[redigera | redigera wikitext]

I Pakistan fanns år 2016 omkring 600 000 hazarer. Många flydde dit redan under Abdur Rahmans folkmordsliknande förföljelse i slutet av 1800-talet. Andra har flytt senare från det förtryck som alltid har hotat den shiamuslimska minoriteten i det sunnimuslimska Afghanistan och som har varit extra hårt när talibanerna har haft makten. Hazarerna i Quetta uppskattades 2021 till minst en halv miljon. De bor i två ghettoliknande slutna enklaver på branta berg i varsin ände av staden. Hazarerna i Pakistan är ekonomiskt och socialt diskriminerade och har blivit utsatta för många terrordåd.[72][73][74][75]

Hazarerna i Iran

[redigera | redigera wikitext]

I Iran fanns år 2016 cirka 2,5 miljoner afghanska flyktingar, varav de flesta var hazarer. Ungefär 1,5 miljon av dem hade en form av registrerad flyktingstatus eller tillfälliga uppehållstillstånd, medan drygt en miljon var papperslösa.[76] Många av dem bor i egna enklaver i stora städer som Teheran och Mashhad. De har begränsad rätt till samhällsservice och har bara rätt att arbeta inom vissa yrken, huvudsakligen lågavlönade, tunga kroppsarbeten.[77]

Talibanernas maktövertagande i Afghanistan 2021 drev ytterligare många att fly till Iran. År 2024 fanns uppskattningsvis 8 miljoner afghanska medborgare i Iran, med olika typer av tillstånd eller papperslösa.[70] Uppskattningsvis 70 procent av dem var hazarer eller tadzjiker. 2024 aviserade Irans ledning att papperslösa invandrare skulle gripas och skickas tillbaka till sitt ursprungsland. Under 2025 har åtgärderna intensifierats och Iran har genomfört storskaliga deportationer av papperslösa afghaner. Den internationella migrationsorganisationen IOM rapporterar att över en miljon deporterats under första halvåret 2025. 6 juni utfärdade Iransk ledning en order att de papperslösa afghanerna skulle arresteras om de inte lämnade landet, vilket ledde till att ungefär 550 000 personer tog sig eller skickades till Afghanistan under den därpå följande månaden.[71]

Hazarerna i Sverige

[redigera | redigera wikitext]

En stor del av de över 23 000 ensamkommande afghanska barn som år 2015 sökte asyl i Sverige var hazarer, många av dem uppvuxna i Iran.[76][78] En del av dem har sedan dess fått uppehållstillstånd i Sverige medan andra har fått nej och flytt vidare till andra länder, framför allt Frankrike där de ofta fått asyl.

Hazarerna i övriga världen

[redigera | redigera wikitext]

Många hazarer har flytt till Australien, där det år 2021 fanns 42 000 personer som identifierade sig som hazarer.[79] Nästan hälften av dem bodde i eller omkring Melbourne. Som grupp har de lyckats få relativt hög utbildning, och många har blivit framgångsrika inom näringslivet eller akademiska yrken.[80][81]

Hazarer har också flytt till andra länder, bland andra Kanada[82] och Indonesien.[83]

Internationella hazariska organisationer och manifestationer

[redigera | redigera wikitext]

I en rad länder finns organisationer som driver hazarers rättigheter och främjar hazarisk kultur inom landet och internationellt.[84][85][86][87]

Den norsk-hazariske poeten och journalisten Kamran Mir Hazar har år 2014 redigerat och givit ut den mångspråkiga antologin Poems for the Hazara med bidrag skrivna av 125 poeter från 68 länder till stöd för det hazariska folket.[88][89]

I oktober 2022 organiserades den världsomspännande kampanjen #StopHazaraGenocide med minst sex miljoner twitterposter och demonstrationer i en rad olika länder.[90][91]

Traditionellt klädda hazariska skolflickor i Ghazni firar internationella kvinnodagen 8 mars 2011

Hazarisk kultur

[redigera | redigera wikitext]

Traditionell kultur

[redigera | redigera wikitext]

Hazarisk kultur har präglats av de många invasioner som under årtusenden fört nya impulser till deras område – zoroastrism, hellenism, buddhism, persisk och indisk islam, centralasiatisk och mongolisk kultur. Poesi, berättarkonst och musik har traderats muntligt och praktiskt från generation till generation.[35] Ett typiskt musikinstrument är stränginstrumentet dambura.[92]

Nationell kultur från och med 1980-talet

[redigera | redigera wikitext]

Först på 1980-talet började det skrivas och publiceras böcker som behandlade olika aspekter av hazarisk tradition och historia, som en del i processen att skapa en positiv gemensam hazarisk identitet. En av dessa första böcker var skriven av historikern Mohamad Eisa Gharjistani och behandlar 1890-talets folkmord under titeln Huvudskalle-minareterna i Afghanistan.[93]

Även musiken blev under 1980-talet ett medel att forma en nationell identitet. Sarwar Sarkosh var den förste att sjunga det som kallades revolutionära sånger.[93] Efter hans död har hans bror Dawood Sarkhosh fortsatt att dikta och framföra liknande sånger om kärleken till hemlandet och sorgen över den påtvingade exilen.[92]

På grund av förtrycket mot hazarer och deras kultur inom Afghanistan har mycket av senare tiders kultur utvecklats i exil, först i Quetta och sedan i Europa.[93]

Kvinnornas samhällsställning

[redigera | redigera wikitext]

Traditionellt har hazariska kvinnor haft större frihet än inom de flesta andra folkgrupper i Afghanistan, och under perioden 2001-2021 var det många flickor och kvinnor som tog vara på de förbättrade möjligheterna till utbildning.[35] Den första rektorn för universitetet i Bamiyan var en hazarisk kvinna, och efter talibanernas fall 2001 var den första kvinnliga guvernören i Afghanistan (Habiba Sarabi) hazar, liksom den första kvinnliga borgmästaren (Azra Jafari) och den första kvinnliga ministern (Sima Samar).[94][95]

Galleri

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ Hazara Research Collective -Written evidence (AFG0008)
  2. ↑ ”Afghanistan: Who are the Hazaras? Despite their growing political clout, many Hazaras continue to feel discriminated against” (på engelska). Al Jazeera. 27 juni 2016. http://www.aljazeera.com/indepth/features/2016/06/afghanistan-hazaras-160623093601127.html. Läst 19 februari 2017.
  3. ↑ ”Census of Afghans in Iran 2011” (på engelska). http://www.hazarapeople.com/2011/10/05/discrimination-against-hazara-people-in-iran/. Läst 19 februari 2017.
  4. 1 2 Mousavi, S. A. (2018). The Hazaras of Afghanistan. Routledge
  5. ↑ ”HAZĀRA iv. Hazāragi dialect” (på engelska). Encyclopaedia Iranica. https://www.iranicaonline.org/articles/hazara-4#prettyPhoto. Läst 21 juni 2023.
  6. 1 2 3 4 5 6 7 8 Niamatullah Ibrahimi (2022). The Hazaras and the Afghan State. London: Hurst & Company. sid. 117-142
  7. ↑ ”Aimaq, Char”. worldmap.org. 26 december 2013. Arkiverad från originalet den 26 december 2013. https://web.archive.org/web/20131226091523/http://www.worldmap.org/getprofile.php?ROG3=AF&QryFld=CP_Peoplegroup. Läst 31 augusti 2020.
  8. ↑ Casper, Jayson. ”Dari TV Host: Afghanistan Will Now See ‘Pure Christianity’”. News & Reporting. https://www.christianitytoday.com/news/2021/august/afghanistan-christians-taliban-sat-7-farsi-dari.html.
  9. ↑ ”Afghan Christians among those at risk as Taliban advance » SAT-7 UK”. 2 augusti 2021. https://www.sat7uk.org/afghan-christians-among-those-at-risk-as-taliban-advance/.
  10. ↑ Garrison, V. David. ”Global Peoples Profiles:: Hazara of Afghanistan and Deccanis of India”. www.missionfrontiers.org. https://www.missionfrontiers.org/issue/article/global-peoples-profiles.
  11. ↑ Ārmān, ʻAbbās Jaʻfarī (1397 [2018 or 2019]). Az mabdā Vāshingtan bih maqṣad-i Kābul : bāzkhvānī-i siyāsat-i ḥuqūq-i basharī-i Āmrīkā dar Afghānistān : (Būsh, Ūbāmā va Trāmp), 2001 tā 2017 M. (Chāp-i avval). sid. 257. ISBN 978-9936-624-00-9. OCLC 1112131592. https://www.worldcat.org/oclc/1112131592. Läst 24 oktober 2021
  12. ↑ Blunden, Jane (2014). Mongolia : the Bradt travel guide (Third edition). sid. 68. ISBN 978-1-84162-416-7. OCLC 887940539. https://www.worldcat.org/oclc/887940539. Läst 24 oktober 2021
  13. ↑ ”HAZARA IN AFGHANISTAN”. Central Asian Cultural Intelligence for Military Operations. https://info.publicintelligence.net/MCIA-AfghanCultures/Hazara.pdf. Läst 24 oktober 2021.
  14. 1 2 3 4 ”Hazara II History”. Encyclopaedia Iranica. https://iranicaonline.org/articles/hazara-2. Läst 24 oktober 2021.
  15. 1 2 3 ”hazarer - Uppslagsverk - NE”. www.ne.se. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/hazarer. Läst 24 november 2016.
  16. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Niamatullah Ibrahimi (2022). The Hazaras and the Afghan State. London: Hurst & Company. sid. 87-115
  17. ↑ Thomas Barfield (1 februari 2023). ”Tribal and religious identity in Afghanistan” (Lecture on YouTube). Global Studies Center at Pitt. https://www.youtube.com/watch?v=WF3Rkt42wPY. Läst 22 september 2025.
  18. ↑ Ibrahimi, Niamatullah (2022). The Hazaras and the Afghan State. London: Hurst & Company. sid. 25. ”Citat från Mahmood al-Husaini al-Munshi ibn Ibrahim al-Jami, skrivet under 1700-talets andra hälft och översatt av S Mawlai-e 2007: "The entire community [Hazaras] faces a perilous future; they have ugly and detestable faces".”
  19. ↑ Niamatullah Ibrahimi (2022). The Hazaras and the Afghan State. London: Hurst & Company. sid. 218
  20. ↑ 2011 http://www.britannica.com/EBchecked/topic/7798/Afghanistan/21423/People?anchor=ref306612 Tajiks are likely to account for some one-fourth of Afghans and Ḥazāra nearly one-fifth
  21. ↑ http://www.encyclopedia.com/topic/Hazara.aspx and in 2001 it may have reached 7,5 million
  22. ↑ http://ngm.nationalgeographic.com/geopedia/Hazara_People Arkiverad 2 mars 2008 hämtat från the Wayback Machine. Although Hazaras are the country’s third largest ethnicity, comprising about 28 percent of the population
  23. 1 2 Migrationsverket: Lifos Temarapport Hazarer i Afghanistan. 2015-08-28
  24. ↑ Annika Frantzell (2011). [lup.lub.lu.se/student-papers/ ”Human Security, Peacebuilding, and the Hazara Minority of Afghanistan:”] (PDF). Lund University Libraries. sid. 22ff. lup.lub.lu.se/student-papers/. Läst 20 september 2020.
  25. ↑ Niamatullah Ibrahimi (2022). The Hazaras and the Afghan State. London: Hurst & Company. sid. 6
  26. 1 2 Ibrahimi, Niamatullah (2022). The Hazaras and the Afghan State. London: Hurst & Company. sid. 25–51
  27. ↑ Ghani, Ashraf (Diss.). Production and Domination. Afghanistan 1747-1901. sid. 348. ”"it was through the agency of the state that class positions were seen to be derived and coincide with ethnic identities"- Citerat från Ibrahimi 2022 sid 33.”
  28. 1 2 Ibrahimi, Niamatullah (2022). The Hazaras and the Afghan State. London: Hurst & Company. sid. 28 f, 40-41, 45ff
  29. 1 2 Minority Groups International (2008). ”World Directory of Minorities and Indigenous Peoples - Afghanistan : Hazaras”. UNHCR. https://www.refworld.org/docid/49749d693d.html. Läst 18 januari 2020.
  30. 1 2 3 4 5 6 7 8 Niamatullah Ibrahimi (2022). The Hazaras and the Afghan State. London: Hurst & Company. sid. 53-86
  31. 1 2 3 ”ENDURING AND OVERCOMING: THE STRUGGLE OF THE HAZARAS IN AFGHANISTAN”. House of Commons Canada. Oktober 2024. Arkiverad från originalet den 20 december 2024. https://web.archive.org/web/20241220211357/https://www.ourcommons.ca/Content/Committee/441/FAAE/Reports/RP13256076/faaerp27/faaerp27-e.pdf. Läst 2 september 2025.
  32. 1 2 Mehdi J. Hakimi. ”The Afghan State and the Hazara Genocide”. Harvard Human Rights Journal, Vol. 37 (2024). https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=4516797. Läst 2 september 2025.
  33. ↑ Emadi, Hafizullah (september 1997). ”The Hazaras and their role in the process of political transformation in Afghanistan”. Central Asian Survey 16 (3): sid. 363–387. doi:10.1080/02634939708400997. ”Hazaras are one of the oppressed and dispossessed national minority communities of the country.”.
  34. ↑ ”HazaraBlackDay 24 – 25 September”. Federation of Hazara Council of Australia. https://hazaracouncil.org.au/hazara-genocide-memorial/. Läst 2 september 2025.
  35. 1 2 3 ”Hazaras in Afghanistan”. Minority Rights Group. 2021. https://minorityrights.org/communities/hazaras/. Läst 16 september 2025.
  36. ↑ ”THE CONSTITUTION OF AFGHANISTAN APRIL 9, 1923”. http://www.dircost.unito.it/cs/docs/AFGHANISTAN%201923.htm. Läst 4 september 2025.
  37. 1 2 3 4 Niamatullah Ibrahimi (2022). The Hazaras and the Afghan State. London: Hurst & Company. sid. 143-175
  38. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Niamatullah Ibrahimi (2022). The Hazaras and the Afghan State. London: Hurst & Company. sid. 177-211
  39. ↑ ”Shia leader dies after capture by Afghan students”. Independent. 14 mars 1995. https://www.independent.co.uk/news/world/shia-leader-dies-after-capture-by-afghan-students-1611155.html. Läst 18 november 2019.
  40. 1 2 ”Mazari Conferred Title Of ‘Martyr Of National Unity’”. Bakhtar News. 13 mars 2016. Arkiverad från originalet den 6 mars 2019. https://web.archive.org/web/20190306015434/http://www.bakhtarnews.com.af/eng/politics/item/21614-mazari-conferred-title-of-%E2%80%98martyr-of-national-unity%E2%80%99.html. Läst 19 november 2019.
  41. ↑ Kristiansson, Bengt (2018). ”En tid av krig och konflikt. Och utveckling”. i Markus Håkansson. Förstå Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén. sid. 35–61
  42. ↑ ”Pakistan: A Plethora of Problems” (PDF). Global Security Studies, Winter 2012, Volume 3, Issue 1, by Colin Price, School of Graduate and Continuing Studies in Diplomacy. Norwich University, Northfield, VT.. Arkiverad från originalet den 24 mars 2020. https://web.archive.org/web/20200324175909/http://globalsecuritystudies.com/Price%20Pakistan.pdf. Läst 20 mars 2020.
  43. 1 2 ”Blood-Stained Hands. Past Atrocities in Kabul and Afghanistan’s Legacy of Impunity”. Human Rights Watch. 6 juli 2005. https://www.hrw.org/report/2005/07/06/blood-stained-hands/past-atrocities-kabul-and-afghanistans-legacy-impunity#96a8e1. Läst 7 september 2025.
  44. 1 2 3 4 5 6 Niamatullah Ibrahimi (2022). The Hazaras and the Afghan State. London: Hurst & Company. sid. 213-243
  45. ↑ Mashal, Mujib; Abed, Fahim (6 januari 2017). ”Gunmen Attack Hazara Miners in Afghanistan, Killing at Least 9”. The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2017/01/06/world/asia/afghanistan-hazara-miners-attack.html. Läst 12 januari 2017.
  46. ↑ ”Hazarer saknar grundläggande mänskliga rättigheter”. arbetarbladet.se. 27 juni 2016. https://www.arbetarbladet.se/artikel/hazarer-saknar-grundlaggande-manskliga-rattigheter-1. Läst 23 augusti 2020.
  47. ↑ ”Kabul explosion: Islamic State 'admits attack on Hazara protest'”. BBC Asia. 23 juli 2016. https://www.bbc.com/news/world-asia-36874570. Läst 24 juli 2016.
  48. ↑ ”Bombing kills 48 Afghan college hopefuls in Kabul” (på engelska). NBC News. https://www.nbcnews.com/news/world/afghanistan-bombing-attack-kills-48-hazara-college-hopefuls-kabul-n900916. Läst 16 maj 2020.
  49. ↑ ”Dozens killed in attack on political rally in Kabul” (på engelska). The Guardian. Guardian News & Media Limited. 6 mars 2020. https://www.theguardian.com/world/2020/mar/06/dozens-killed-in-attack-on-political-rally-in-kabul. Läst 16 maj 2020.
  50. ↑ Axelrod, Tal. ”Death toll rises to 24 in attack on Afghan maternity hospital”. The Hill. Capital Hill Publishing Corp. https://thehill.com/policy/international/497539-death-toll-rises-to-24-in-attack-on-afghan-maternity-hospital. Läst 13 maj 2020.
  51. ↑ ”Afghanistan: Taliban 'tortured and massacred' men from Hazara minority”. BBC News. 20 augusti 2021. https://www.bbc.com/news/world-asia-58277463. Läst 24 oktober 2021.
  52. ↑ ”Landinfo”. http://www.landinfo.no/asset/2057/1/2057_1.pdf. Läst 17 november 2017.
  53. ↑ ”Minst 41 döda efter explosion i afghansk moské – det andra stora attentatet inom två veckor”. Svenska Yle. 15 oktober 2021. https://svenska.yle.fi/a/7-10007484. Läst 19 oktober 2021.
  54. ↑ ”ISIS claims bombing targeting Shias in north Afghaninstan”. Alarabiya News. 29 april 2022. https://english.alarabiya.net/News/world/2022/04/29/ISIS-claims-bombing-targeting-Shias-in-north-Afghanistan. Läst 30 april 2022.
  55. ↑ ”Moskéledare i Kabul: Minst 50 döda explosion”. SVT. 29 april 2022. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/mer-an-50-doda-i-moskeexplosion-i-kabul. Läst 30 april 2022.
  56. ↑ ”46 girls, women among 53 killed in Kabul education centre bombing: UN”. ANI. 3 oktober 2022. https://www.aninews.in/news/world/asia/46-girls-women-among-53-killed-in-kabul-education-centre-bombing-un20221003182901/. Läst 12 oktober 2022.
  57. ↑ ”Afghanistan: Taliban must immediately step-up measures to protect the Hazara Shiite communities”. Amnesty International. 8 augusti 2022. https://www.amnesty.org/en/latest/news/2022/08/afghanistan-taliban-must-immediately-step-up-measures-to-protect-the-hazara-shiite-communities/. Läst 8 augusti 2022.
  58. ↑ ”Urgent Action Needed: Hazaras in Afghanistan Under Attack”. United States Holocaust Memorial Museum. 10 augusti 2022. https://www.ushmm.org/genocide-prevention/blog/urgent-action-needed-hazaras-in-afghanistan-under-attack. Läst 25 september 2022.
  59. ↑ ”Taliban Evicted Indigenous Hazaras from Daikundi’s Gizab – 400 Families Displaced So Far”. Hasht e Subh Daily. 24 september 2021. Arkiverad från originalet den 22 mars 2022. https://web.archive.org/web/20220322155836/https://8am.af/eng/taliban-evicted-indigenous-hazaras-from-daikundis-gizab-400-families-displaced-so-far/. Läst 19 oktober 2021.
  60. ↑ ”Afghan supreme leader orders full implementation of sharia law”. The Guardian. 14 november 2022. https://www.theguardian.com/world/2022/nov/14/afghanistan-supreme-leader-orders-full-implementation-of-sharia-law-taliban. Läst 14 november 2022.
  61. ↑ ”Taliban bar women from university education in Afghanistan”. AP. 20 december 2022. https://apnews.com/article/afghanistan-taliban-3cea615c4d5d6d5d7da68b593a7546f2?fbclid=IwAR3547W-1bzl6vEy9bhoVYLYag85JQCYDXSTZb5GULz9NybT0nZJDu09puI. Läst 20 december 2022.
  62. ↑ ”Afghanistan: Taliban closes universities to women”. BBC. 20 december 2022. https://www.bbc.com/news/world-asia-64045497. Läst 20 december 2022.
  63. ↑ ”ICC issues arrest warrants for Taliban leaders for persecuting women and girls”. BBC. 8 september 2025. https://www.bbc.com/news/articles/c98jn0ry8jqo. Läst 9 juli 2025.
  64. ↑ ”Museum Statement on the Hazara”. United States Holocaust Memorial Museum. 23 augusti 2021. https://www.ushmm.org/information/press/press-releases/museum-statement-on-the-hazara. Läst 30 april 2022.
  65. ↑ William Maley (12 september 2025). ”Why Hazaras are in danger in Afghanistan: Expert opinion”. Refugee council of Australia. https://www.refugeecouncil.org.au/hazaras-opinion/. Läst 14 oktober 2021.
  66. ↑ ”Urgent Action Needed: Hazaras in Afghanistan Under Attack”. United States Holocaust Memorial Museum. 10 augusti 2022. https://www.ushmm.org/genocide-prevention/blog/urgent-action-needed-hazaras-in-afghanistan-under-attack. Läst 25 september 2022.
  67. ↑ ”Ranking of All Countries 2021-22. Statistical Risk Assessment for Mass Killing”. Early warning project. https://earlywarningproject.ushmm.org/ranking-of-all-countries. Läst 25 september 2022.
  68. ↑ ”The Taliban Genocide of Hazaras in Afghanistan”. Genocide Watch. 7 december 2023. https://www.genocidewatch.com/single-post/the-taliban-genocide-of-hazaras-in-afghanistan. Läst 12 september 2025.
  69. ↑ ”Pakistan: Regeringens odemokratiska plan för utvisning av afghanska flyktingar måste dras tillbaka”. Amnesty. 27 mars 2025. https://www.amnesty.se/aktuellt/pakistan-utvisning-av-afghanska-flyktingar/. Läst 11 juli 2025.
  70. 1 2 ”Våldsam deportationsvåg av afghaner från Iran”. Blankspot. 11 augusti 2024. https://blankspot.se/valdsam-deportationsvag-av-afghaner-fran-iran/. Läst 11 juli 2025.
  71. 1 2 ”IOM: Over 264,000 Afghan Migrants Entered from Iran in Just Nine Days”. Kabul Now. 10 juli 2025. https://kabulnow.com/2025/07/iom-over-264000-afghan-migrants-entered-from-iran-in-just-nine-days/?fbclid=IwY2xjawLdo1dleHRuA2FlbQIxMABicmlkETBrNkNJdFlmT3JGT1Z3dkhnAR4UTDu-5GiIaitWeg9W_mTDnHCkXhzZnM6H8yPABAVrHmTGLuj37AVBMfgnQw_aem_j_3wIMIredJ_q7w1C-RNVg. Läst 11 juli 2025.
  72. ↑ ”Pakistani Hazara families refuse to bury dead after attack”. Aljazeera. 4 januari 2021. https://www.aljazeera.com/news/2021/1/4/pakistani-hazara-families-refuse-to-bury-dead-after-attack. Läst 8 januari 2021.
  73. ↑ ”Pakistans förföljda hazarer sörjer över hundra döda i bombdåd”. Amnesty Press. http://www.amnestypress.se/notiser/11821/pakistans-forfoljda-hazarer-sorjer-over-hundra-dod. Läst 19 november 2019.
  74. ↑ ”A brief history of Hazara persecution”. Friday Times (Pakistan). 2 mars 2012. Arkiverad från originalet den 6 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120306212125/http://www.thefridaytimes.com/beta2/tft/article.php?issue=20120302&page=5.1. Läst 19 november 2019.
  75. ↑ ”Pakistan: Shi’a and Hazaras”. Minority Rights Group International. Juni 2018. https://minorityrights.org/minorities/shia-and-hazaras/. Läst 19 november 2019.
  76. 1 2 ”Därför har så många ensamkommande afghanska barn sökt asyl i Sverige - Migrationsverket”. www.migrationsverket.se. Arkiverad från originalet den 24 november 2016. https://archive.is/20161124030414/http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Nyhetsarkiv/Nyhetsarkiv-2016/2016-01-21-Darfor-har-sa-manga-ensamkommande-afghanska-barn-sokt-asyl-i-Sverige.html. Läst 24 november 2016.
  77. ↑ ”Afghaner i Iran”. Lifos / Mifrationsverket. 18 februari 2019. https://www.ecoi.net/en/file/local/2004934/190225202.pdf. Läst 11 juli 2025.
  78. ↑ ”Afghaner på flykt i Sverige”. Svenska Afghanistankommittén. 2021. Arkiverad från originalet. https://web.archive.org/web/20240804134044/https://sak.se/lar-kanna-afghanistan/flykt/pa-flykt-i-sverige/. Läst 12 mars 2025.
  79. ↑ ”People in Australia who were born in Afghanistan”. Australian Bureau of Statistics. 2021. https://www.abs.gov.au/census/find-census-data/quickstats/2021/7201_AUS. Läst 13 september 2025.
  80. ↑ Jock Collins, Katherine Watson, Branka Krivokapic-Skoko (2017). ”From Boats to Businesses: The Remarkable Journey of Hazara Refugee Entrepreneurs in Adelaide”. University of Technology Sydney. https://researchoutput.csu.edu.au/en/publications/from-boats-to-businesses-the-remarkable-journey-of-hazara-refugee. Läst 12 september 2025.
  81. ↑ ”The Hazaras of Dandenong”. The Age. 17 juli 2017. https://www.theage.com.au/national/victoria/the-hazaras-of-dandenong-20140716-3c1gz.html. Läst 19 november 2019.
  82. ↑ ”Hazara Community, Toronto”. Hazara Community of Toronto. https://hazaracommunityoftoronto.org/. Läst 19 november 2019.
  83. ↑ ”Afghan Hazaras' new life in Indonesia: Asylum-seeker community in West Java is large enough to easily man an eight-team Afghan football league” (på engelska). Al Jazeera. 21 mars 2014. http://www.aljazeera.com/indepth/features/2014/03/afghan-hazaras-new-life-indonesia-201436121639956520.html. Läst 19 februari 2017.
  84. ↑ ”Federation ov Hazara Council of Australia”. https://hazaracouncil.org.au/. Läst 9 september 2025.
  85. ↑ ”Hazara Community”. SBS Dari. https://www.sbs.com.au/language/dari/en/collection/hazara-community. Läst 13 september 2025.
  86. ↑ ”Canadia Hazara Humanitarian Services”. https://canadianhazara.ca/. Läst 16 september 2025.
  87. ↑ ”World Hazara Council”. https://www.worldhazaracouncilusa.org/. Läst 16 september 2025.
  88. ↑ ”I am Hazara, and not Afghan!”. Kamran Mir Hazar. 17 mars 2013. https://www.kamranmirhazar.com/2013/03/17/i-am-hazara-and-not-afghan/. Läst 16 september 2025.
  89. ↑ ”Poets discover Hazara while NATO fails to protect them from terrorists”. Kabul press. 16 februari 2024. Arkiverad från originalet den 21 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140221080839/http://www.kabulpress.org/my/spip.php?article190780. Läst 16 september 2025.
  90. ↑ ”#StopHazaraGenocide Tweeted Over Six Million Times”. Afghanistan International. 7 oktober 2022. https://www.afintl.com/en/202210071851. Läst 12 oktober 2022.
  91. ↑ ”Hazara | Persecution | Afghanistan”. SochVideos. 11 oktober 2022. https://www.youtube.com/watch?v=Zm81qnYHVmM. Läst 12 oktober 2022.
  92. 1 2 ”Dawood Sarkhosh”. Uppsala Konsert och Kongress. Arkiverad från originalet den 9 januari 2023. https://web.archive.org/web/20230109095649/https://www.ukk.se/program/dawood-sarkhosh-2023/. Läst 9 januari 2023.
  93. 1 2 3 Barakat Rastgar (2014). ”The Hazara Nationalism: in Music and Historical Literature”. Hazara International. https://www.hazarainternational.com/2014/12/25/the-hazara-nationalism-in-music-and-historical-literature/. Läst 16 september 2025.
  94. ↑ Annette Rosengren (Carlssons). Jag bodde i Sverige. Om unga svenskafghaners flykt till Frankrike. sid. 84. Läst 14 juni 2021
  95. ↑ ”Hazara Women: How Gender and Ethnicity Intersect in the Taliban’s Repression”. 7 mars 2024. https://www.justsecurity.org/93123/hazara-women-how-gender-and-ethnicity-intersect-in-the-talibans-repression/. Läst 21 september 2025.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Hazarer&oldid=59388099”