Hoppa till innehållet

Hugo Fischer

Från Wikipedia

Den här sidan handlar om filosofen Hugo Fischer, för biologen, se Hugo Fischer (biolog).

Ernst Hugo Fischer
Född17 oktober 1897[1][2]
München
Död11 maj 1975[2] (77 år)
Ohlstadt, Tyskland
Medborgare iTyskland
Utbildad vidLeipzigs universitet
SysselsättningFilosof, sociolog, universitetslärare
ArbetsgivareMünchens universitet
Leipzigs universitet
Redigera Wikidata

Hugo Fischer, född den 17 oktober 1897 i Halle an der Saale, död den 11 maj 1975 i Ohlstadt, var en tysk filosof och sociolog.

Fischer var en kännare av Friedrich Nietzsches, Karl Marx och Georg Wilhelm Friedrich Hegels filosofi, och var verksam vid universitetet i Leipzig. Under Weimarrepubliken umgicks han med bland andra Ernst Jünger och Ernst Niekisch, och tillhörde kretsen runt den konservativa revolutionen.[3]

Fischer emigrerade 1938 till Norge och senare till Storbritannien. I Oslo var han chef för forskningsavdelningen Institutt for Samfunnsforsking og Arbeidslære under Ewald Bosse, i Storbritannien levde han som privatlärd och reste flera gånger till Indien. 1949 undervisade han som gästprofessor västerländsk filosofi vid universitetet i Benares. Efter andra världskriget återvände han till Tyskland och fick 1956 en gästprofessur för "Civilisationens filosofi" vid Münchens universitet.

Skrifter (urval)

[redigera | redigera wikitext]
  • Nietzsche Apostata oder die Philosophie des Ärgernisses. Erfurt 1931.
  • Karl Marx und sein Verhältnis zu Staat und Wirtschaft. Jena 1932.
  • Die Aktualität Plotins. Über die Konvergenz von Wissenschaft und Metaphysik. München 1956.
  • Die Geburt der Hochkultur in Ägypten und Mesopotamien. Der primäre Entwurf des menschlichen Dramas. Klett, Stuttgart 1960.
    • Ungekürzte Neuauflage, Ullstein, Frankfurt am Main/ Berlin/ Wien 1981, ISBN 3-548-39017-X.
  • Theorie der Kultur. Das kulturelle Kraftfeld. Seewald, Stuttgart 1965.
  • Die Geburt der westlichen Zivilisation aus dem Geist des romanischen Mönchtums. Kösel, München 1969.
  • Vernunft und Zivilisation, die Antipolitik. Seewald, Stuttgart 1971.
  • Lenin. Der Machiavell des Ostens. [1933] Matthes & Seitz, Berlin 2017, ISBN 978-3-95757-469-5.
  1. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 6 maj 2014.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, id-nummer i Frankrikes nationalbiblioteks katalog: 127770223.[källa från Wikidata]
  3. ^ Heidegren, Carl-Göran: Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens krisår, Bokförlaget Augusti, 2016