Ilkhanatet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ilkhanatet
persiska: ایلخانان
Хүлэгийн улс
Ilkhanan
Hulagu-yn Ulus

1256–1335 (1353)

Flagga

Karta över ilkhanatet när dess utbredning var som störst.
Karta över ilkhanatet när dess utbredning var som störst.
Huvudstad
Språk Persiska
Mongoliska
Religion Islam symbol plane2 green.png Islam
Dharma Wheel.svg Buddhism
Khagdaev1.JPG Schamanism
Star of David.svg Judendom
Gema o Piedra Abraxas de la obra "The Gnostics and their remains" de Charles W. King, 1887.jpg Manikeism
Faravahar.svg Zoroastrism
Golden christ cross.svg Kristendom
Bildades 1256
 – bildades genom erövring
Upphörde 1353
 – upphörde genom internt sönderfall
Areal 3 750 000 km²[1] km²
Irans historia
Fravashi
Denna artikel är en del av en serie
Förhistoria
Civilisationen i Jiroft (3000–500 f.Kr.)
Kungadömet Elam (2700–539 f.Kr.)
Efter indoeuropeiska invandringen
Medien (728–550 f.Kr.)
Akemeniderna (648–330 f.Kr.)
Alexander den store (330–323 f.Kr.)
Seleukiderna (323–150 f.Kr.)
Partien (250 f.Kr.–226 e.Kr.)
Sasaniderna (226–650)
Efter den islamiska erövringen
Umayyadernas kalifat (661–750)
Abbasidernas kalifat (750–1258)
Tahiriderna (820–873)
Saffariderna (861–1003)
Samaniderna (875–999)
Ziyariderna (928–1043)
Buyiderna (934–1055)
Ghaznaviderna (963–1187)
Seldjukerna (1037–1187)
Khwarezmiderna (1077–1231)
Ilkhanatet (1256–1353)
Muzaffariderna (1314–1393)
Timuriderna (1370–1506)
Modern tid
Safaviderna (1501–1736)
Afshariderna (1736–1802)
Zanddynastin (1750–1794)
Qajardynastin (1781–1925)
Pahlavidynastin (1925–1979)
Iranska revolutionen 1979
Islamiska republiken Iran 1979–

Iran-portalen

Ilkhanatet (persiska: ایلخانان mongoliska: Хүлэгийн улс ) var en av de fyra viktigaste och största khanaten i Mongolväldet. Dess centrum låg i Persien och inkluderade hela eller delar av dagens Irak, Iran, Afghanistan, Azerbajdzjan, Turkmenistan, Armenien, Georgien, Turkiet och Pakistan. Riket grundades 1256 efter att erövrats av mongolerna, och började falla samman 1335 för att helt upplösas 1353.

Rikets grundnade[redigera | redigera wikitext]

Territoriet erövrades av mongolerna dels under invasionen av Khwarezm (1219–1221) och den fortsatta expansionen under furstarna Chormagan, Baiju och Eljigidei. Områdes säkrades sedan definitivt under invasion av västra Asien (1253–1260) och blev en del av det väldiga Mongolväldet.[2] Grundläggaren av ilkhandynastin var Hülegü Khan, barnbarn till Djingis Khan och bror till Kublai Khan. Hülegü tog sig titeln "Il-khan", (Den "underdåniga" och "lydiga" khanen)[3] och även hans efterföljare kalleds ilkhaner. Han fick makten av Baiju 1255 eller 1256 och bliv ålagd att underkuva de muslimska kungadömena i väst "så långt som gränsen till Egypten". Efter det mongoliska nederlaget vid Slaget vid Ain Jalut i september 1260 drog mongolerna tillbaka sina plager på en fortsatt expansion mot Egypten. Hülegü bosatte sig i Persien som khan över Ilkhanatet efter en överenskommelse med Khubilai khan.[4][5] Hülegü regerade fram till sin död 1265[6] och efterträddes då av sin son Abaqa, och khanatet styrdes efter hans död 1282 vidare av hans ättlingar.[5][7] I början på 1260-talet[8] (efter Möngkes död 1259) agerade Ilkhanatet i allt väsentligt självständigt, men erkände Kublai Khan som khan över mongolväldet. Efter Kublai Khans död 1294 blev Ilkhanatet liksom Yuandynastin, Chagataikhanatet och Gyllene horden helt fristående och oberoende riken.[9][10]

Politik[redigera | redigera wikitext]

Efter Möngkes död 1259 övergick mongolerna från destruktiv erövring till förvaltning av de nya territoriet.[10] De sex första ilkhanerna förespråkade det traditionellt mongoliska, och en nomadisk livsstil och var motståndare till jordbruk och städer. Under denna perioden var mongolerna en privilegierad klass som levde separerat från den övriga befolkningen, som förslavades och tvingades till höga skatter.[10][11]

Ekonomin i regionen var på nergång, inte minst för att jordbruket hade fått gå tillbaka till förmån för en nomadiskt livsstil. Mahmud Ghazan (r. 1295–1304) ändrade den politiska inriktningen och ville skapa en stark centralmakt baserat på de Iranska traditionerna. Han reformerade skattesystemet, vilket fick fart på den inhemska handeln. För att underlätta återupplivandes av städerna minskade han dramatiskt vissa skatter.[10]

Religion[redigera | redigera wikitext]

För första gången i islams historia var en större grupp muslimer under styre av en icke-muslimsk makt, något som inte var helt okomplicerat.[10] Hülegü var schamanist, men efter Hülegüs död 1265 stärktes den tibetanska buddhismen. Kristendomen fick aldrig något stort fotfäste i riket, och kristenheten representerades i första hand av nestorianismen. De mongoliska khanerna hade en hel del problem med de muslimer de styrde över, och stridigheter mellan buddhister och muslimer ökade successivt alltmer. Problemen blev så stora att Arghun (regent 1284–1291) skickade sändebud till påven för att få till stånd ett mongol-kristet korståg mot muslimerna, något som Nicolaus IV avböjde. Problemen med muslimerna löstes 1295 då khanen Mahmud Ghazan konverterade till islam direkt efter hans tillträde som khan, och de mongoliska inslagen i språket och kulturen ersattes samtidigt helt av en persisk dito. Mahmud Ghazan utplånade alla buddhistiska byggnader, medan judarna, buddhisterna och de kristna förlorade den jämställda status som de tidigare haft.[5][9][1][11]

Rikets sönderfall[redigera | redigera wikitext]

Efter Abu Sa'ids död år 1335[10], började khanatet raskt falla sönder och splittrades i flera rivaliserande efterföljande stater varav Jalairidsultanatet var mest framträdande. Det sista av de mer okända som gjorde krav på att vara ilkhan mördades år 1353, och därmed var riket helt upplöst. Timur Lenk byggde senare en stat utifrån jalayiridernas rike, antagligen i ett försök att återskapa det gamla khanatet.[9][11]

Regentlängd[redigera | redigera wikitext]

Regent Regentperiod[9] Not
Hülegü 1256–1265 Barnbarn till Djingis khan.[1]
Abaqa 1265–1282 Son till Hülegü.[5]
Var under stor del av hans regenttid i inbördeskrig med Tekuderna.[1]
Teguder 1282–1284 Bror till Abaqa. Förespråkade islam.[1]
Arghun 1284–1291 Son till Abaqa. Störtade Teguder. Hade regelbunden kontakt med påven.[1]
Gaykhatu 1291–1295 Bror till Arghun.[1]
Baydu 1295 Kusin till Gaykhatu. Regerade i bara fem månader.[1]
Mahmud Ghazan 1295–1304 Ättling till Djingis khan. Konverterade till islam 1295.[1]
Öljeitü 1304–1316 Bror till Mahmud Ghazan. Ökade handeln med Europa.[1]
Han storslagena grav i Soltaniyeh är det bäst kända monumentet från ilkhanernas styre i Persien.[9]
Abu Sa'id 1316–1335 Lämnade ingen efterträdare.[1]
Rivaliserande regenter efter sönderfallet 1335
Arpa Ke'un 1335–1336
Musa 1336–1337 marionett till Ali Padshah, Bagdads guvernör.[9]
Muhammad Khan 1336–1338 marionett till Jalairidsultanatet.[9]
Sati Beg 1338–1339 chobanidisk marionett.[9]
Suleiman Khan 1339–1343 chobanidisk, erkänd av sarbadarerna 1341–1343.[9]
Jahan Temur 1339–1340 marionett till Jalairidsultanatet.[9]
Anushirwan 1343–1356 chobanidisk marionett.[9]
Ghazan II 1356–1357 känd från mynt
Pretendenter från östra Persien
Togha Temur ca 1338–1353 erkänd av kartiderna 1338–1349, av jalayiriderna 1338–1339, 1340–1344, av sarbadarerna 1338–1341, 1344, 1353.[9]
Togha Temur 1353–1388 son till Togha Temur.[9]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] ”Ilkhanate Presentation” (på engelska). Brittani Vander Stucken. https://prezi.com/tddhtmuqd5sz/ilkhanate-presentation/. Läst 29 januari 2016. 
  2. ^ 张, 英聘 (2003). ”Genghis Khan and teh Great Empire in the Yuan Dynasty” (på engelska). THE HISTORY AND CIVILIZATION OF CHINA. 中央文献出版社. sid. 140-143. ISBN 7-5073-1360-3 
  3. ^ Man, John (2014). ”Westwards Again: Conquest and Defeat” (på engelska). The Mongol Empire. Transworld Digital. sid. 167. ISBN 9780552168809. https://books.google.se/books?id=5rXmAgAAQBAJ&lpg=PP1&dq=the%20mongol%20empire%20john%20man&hl=sv&pg=PT135#v=onepage&q&f=false 
  4. ^ Mote, F.W. (2003). ”Möngke Khan and the Third Campaign to the Wast” (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. sid. 439-441. ISBN 0674012127. https://books.google.se/books?id=SQWW7QgUH4gC&lpg=PR8&dq=Imperial%20China%20900-1800%20M%C3%B6ngke%20Khan%20and%20the%20Third%20Campaign%20to%20the%20West&hl=sv&pg=PA439#v=onepage&q&f=false. Läst 13 januari 2016 
  5. ^ [a b c d] Mote, F.W. (2003). ”Relations among the Four Khanates” (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. sid. 442-443. ISBN 0674012127. https://books.google.se/books?id=SQWW7QgUH4gC&pg=PA442&dq=Imperial+China+900-1800+relations+among+the+four+khanates&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwij1M2I767KAhUm1XIKHb6BBeUQ6AEIGzAA#v=onepage&q&f=false. Läst 13 januari 2016 
  6. ^ Gernet, Jacques (1996). ”The Mongol Invasion and Occupation” (på engelska). A History of Chinese Civilization. Cambridge University Press. sid. 360–377. ISBN 0521497817. http://www.amazon.com/History-Chinese-Civilization-Jacques-Gernet/dp/0521497817 
  7. ^ Hägerdal, Hans (2012). ”Storkhaner av Yuandynastin”. Kinas historia. Historiska media. sid. 148. ISBN 978-91-87031-24-3 
  8. ^ Man, John (2014). ”Challenge from the Hartland” (på engelska). The Mongol Empire. Transworld Digital. sid. 246. ISBN 9780552168809. http://www.amazon.co.uk/Mongol-Empire-Genghis-founding-modern-ebook/dp/B00IJZZGMK/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1454216940&sr=1-1&keywords=9781448154647 
  9. ^ [a b c d e f g h i j k l m] ”Il-Khan dynasty” (på engelska). New World Encyclopedia. http://www.newworldencyclopedia.org/entry/Il-Khan_dynasty. Läst 29 januari 2016. 
  10. ^ [a b c d e f] ”Formation and Rule of the Mongol Ilkhanate” (på engelska). James Holloway. http://www.academia.edu/6923331/Formation_and_Rule_of_the_Mongol_Ilkhanate. Läst 27 januari 2016. 
  11. ^ [a b c] Man, John (2014). ”The Outer reaches of Empire” (på engelska). The Mongol Empire. Transworld Digital. sid. 294–297. ISBN 9780552168809. http://www.amazon.co.uk/Mongol-Empire-Genghis-founding-modern-ebook/dp/B00IJZZGMK/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1454216940&sr=1-1&keywords=9781448154647 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]