Induktion (filosofi)
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2015-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Induktion är ett filosofiskt förfaringssätt att härleda slutsatser från empiriska erfarenheter. Utifrån ett antal händelser inducerar man en sannolik slutsats. Ett exempel: "Solen har gått upp varje morgon hittills, alltså kommer den att gå upp nästa morgon också". En slutsats byggd på induktion kan anses ha bestämt sanningsvärde. Inom naturvetenskap används metoden i kombination med deduktion och falsifikation.
En slutsats baserad på induktion är alltså inte nödvändigtvis sann, eftersom endast verkan utan orsak är synlig. Ett exempel: "Den här tärningen har hittills endast visat sexor, alltså kommer nästa kast att resultera i en sexa". En invändning mot exemplet är dock att en större erfarenhet av tärningskast ger vid handen att alla tärningssiffror överlag är lika sannolika, vilket också kan ses som en induktiv slutsats.
Den skotske filosofen David Hume kritiserade och förkastade induktionen som en pålitlig kunskapskälla, trots att han medgav nödvändigheten av att använda oss av den i vardagslivet. Han visade bland annat att de argument som kunde presenteras för den induktiva logikens giltighet tycktes förutsätta den, och att de därför var cirkulära. Projektet övergavs således fram till 1900-talets början då de logiska positivisterna genom sannolikhetslära försökte rättfärdiga den. Detta företag skulle Karl Popper komma att kritisera i sin bok Logik der Forschung från 1934.
Se även
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||