Induktion (filosofi)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Induktion är inom vetenskapsteori en slutledningmetod som härleder generella slutsatser utifrån ett antal enskilda fall.[1] Utifrån empiriska erfarenheter inducerar man en sannolik slutsats.

Inom naturvetenskap används metoden i kombination med deduktion och falsifikation.[källa behövs]

Exempel på induktiva resonemang[redigera | redigera wikitext]

  • "Solen har gått upp varje morgon hittills, alltså kommer den att gå upp nästa morgon också."
  • "Den här tärningen har hittills endast visat sexor, alltså kommer nästa kast att resultera i en sexa."

Historik[redigera | redigera wikitext]

Den skotske filosofen David Hume kritiserade och förkastade induktionen som en pålitlig kunskapskälla, trots att han medgav nödvändigheten av att använda oss av den i vardagslivet. Han visade bland annat att de argument som kunde presenteras för den induktiva logikens giltighet tycktes förutsätta den, och att de därför var cirkulära. Projektet övergavs således fram till 1900-talets början då de logiska positivisterna genom sannolikhetslära försökte rättfärdiga den. Detta företag skulle Karl Popper komma att kritisera i sin bok Logik der Forschung från 1934.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dag Prawitz: (inom logik, matematik m.fl.) induktion (inom logik, matematik m.fl.) i Nationalencyklopedins  (2000).