Infanterikanonvagn 72/102/103

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Infanterikanonvagn 72 (Ikv 72)
Infanterikanonvagn 102 (Ikv 102)
Infanterikanonvagn 103 (Ikv 103)
19-58-47-ikv-103-pt-sau.jpg
Infanterikanonvagn 103
Typ Infanterikanonvagn
Ursprungsplats Sverige
Produktionshistoria
Tillverkare Landsverk
Specifikationer
Vikt Ikv 72: 8 ton
Ikv 102: 8,8 ton
Ikv 103: 8,8 ton
Längd Chassi: 4,8 m
Inkl. eldrör: ? m
Bredd 2,23 m
Höjd 1,6 m
Besättning 4 man

Primär beväpning Ikv 72: 7,5 cm stridsvagnskanon m/41
Ikv 102: 10,5 cm kanon
Ikv 103: 10,5 cm kanon
Motor Ikv 72: Ford sidventils 5,5 l V-8, bensin
Ikv 102: Ford sidventils 5,5 l V-8, bensin
Ikv 103:SFA 5,1 l 4-cyl, bensin
Ikv 72: 145 hk vid 3600 varv/min
Ikv 102: 145 hk vid 3600 varv/min
Ikv 103: 150 hk vid 3800 varv/min
Effekt/vikt Ikv 72: 18,1 hk/ton
Ikv 102: 16,5 hk/ton
Ikv 103: 17 hk/ton
Upphängning Torsionsfjädrade pendelarmar med hjulbommar
Hastighet 45 km/h

Infanterikanonvagn 72/102/103 (Ikv 72/102/103) var ett pansarfordon som utvecklades av Landsverk.[1][2]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Infanterikanonvagnar började tillföras till infanteribrigader i södra Sverige under 1950-talet. Inledningsvis var det modifierade och ombyggda Stridsvagn m/42 som organiserades som stormkanonplutoner. Dock så fanns det ytterligare ett behov hos infanteriet av stormkanonvagnar. Därmed fick Landsverk tillsammans med Bofors i uppgift att utveckla och producera en ny vagn, Infanterikanonvagn 72. Infanterikanonvagn 72 placerades vid sex infanteribrigader i krigsorganisationen, där den ersatte den dragna 10,5 cm infanterikanonen m/45.[1][2]

Versioner[redigera | redigera wikitext]

Infanterikanonvagn 72
Åren 1952–1954 levererades 36 vagnar till armén. Dess ändamål med vagnen var att med direkteld med spränggranater understödja infanteribrigadernas anfall. Ikv 72 hade ett stridsrum med öppet tak i främre delen av vagnen, medan motor och växellåda var placerade i den bakre delen. Drivningen skedde på de bakre hjulen, vilket är ovanligt för svenska pansarfordon. Bärhjulen var monterade två och två på hjulbommar, vilka var upphängda i torsionsfjädrade pendelarmar. Kanonen satt lagrad direkt i frontpansaret och sidriktfältet var därför begränsat till 5° åt vardera hållet. Redan när Ikv 72 projekterades stod det klart att kanonkalibern behövde vara minst 10,5 cm, men då ingen sådan fanns att tillgå valde man att, som en tillfällig lösning, använda samma kanon som i Stridsvagn m/42. Under slutet av 1950-talet ombeväpnades Ikv 72 med en ny pjäs.[1][2]

Infanterikanonvagn 102
Åren 1956–1958 modifierades Ikv 72 till Infanterikanonvagn 102 (Ikv 102). Dels monterades pansarluckor som kunde täcka det öppna stridsrummet, samt byte av kanon till en nyutvecklad 10,5 cm pjäs från Bofors. Eldröret var egentligen att betrakta som en haubits och inte en kanon. Den användes till en början uteslutande för att skjuta spränggranater, men under 1960-talets första hälft införskaffades även pansarspränggranater med riktad sprängverkan för att bekämpa pansarfordon. Ikv 102 byggdes i början av 1980-talet om till Pansarvärnsrobotbandvagn 551.[1][2]

Infanterikanonvagn 103
Infanterikanonvagn 103 (Ikv 103) var en något förbättrad version av Ikv 102. Den fick en fyrcylindrig boxermotor från Svenska Flygmotor i Trollhättan. Ikv 103 byggdes i början av 1980-talet om till Pansarvärnsrobotbandvagn 551 och Luftvärnsrobotbandvagn 701.[1][2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Lindström (2009), s. 62-63
  2. ^ [a b c d e] ”Ikv 72/102/103/73”. ointres.se. http://www.ointres.se/ikv_72_102_103_73.htm. Läst 24 januari 2016. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lindström, Rickard O.; Svantesson Carl-Gustaf (2009). Svenskt Pansar - 90 år av svensk stridsfordonsutveckling. Svenskt Militär Historiskt Biblioteks Förlag. ISBN 978-91-85789-375 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]