Jens Munk

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Jens Munk, född 3 juni 1579, död 1628, var en norsk sjöofficer, diplomat och forskningsresande. Han var son till Erik Munk.[1]

Munk beordrades efter ett äventyrligt och kringflackande liv 1610 av Kristian IV att i ekonomiskt-politiskt syfte göra en upptäcktsfärd till Novaja Zemlja. Efter deltagande i Kalmarkriget tjänstgjorde han som ambassadör i Spanien och Archangelsk och sedan som chef för skyddsvakten mot fisket och mot kapare i Nordsjön och bildade det första valfångarrederiet.

Åren 1619-20 gjorde han på regeringsuppdrag med 64 mans besättning och fartygen Enhjørningen och Lamprenen försök att finna Nordvästpassagen men fick enligt tidens uppfattning in i den slutna Hudsonbukten där han övervintrade vid Churchillflodens mynning. 62 man dukade under av skörbjugg och köld, men med de två överlevande lyckades han rädda sig hem med Lamprenen. Planer på dansk kolonisation i det besökta området skrinlades av politiska skäl, och Munk återgick i aktiv krigstjänst och stupade som eskaderchef utanför Stralsund. Hans resebeskrivning Navigatio Septentrionalis från 1624 tillhör den klassiska polarlitteraturen.[2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Knudsen 1902, s. 10.
  2. ^ ”Arctic explorer Jens Munk”. Läst 14 april 2018.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]